Citat:
Ursprungligen postat av
SkepticalHippo
Har inte läst hela tråden men ser på sista sidan att andra funderar över samma sak som jag.
Fredrik Reinfeldt väljer att avgå. Han har bara sagt att han lämnar statsministerposten, inte att partiet väljer att kliva tillbaka. Han har också varit noga med att poängtera att HAN inte kommer samarbeta med SD. Han har inte fört partiets fråga och det var ett löfte som han avkrävdes efter velande.
Kan han vara så himla förslagen att han väljer att avgå för att en annan partiledare ska kunna kliva fram och säga "Jag har inte lovat att inte samarbeta med SD, det var Freddes ord"? Kollar de på att kunna bilda regering med SD utan att behöva bli utpekade som lögnare?
Det finns en (mycket större och allvarligare) parallell från Finland på detta. President Ryti avgick till förmån för Mannerheim för att komma runt ett löfte om att Finland inte skulle ingå separatfred med Stalin. (Jämförelser i övrigt behöver inte göras, det blir för mycket - Jimmie är
inte Stalin... ).
Jag lyssnade på Per Nuder, som påpekade att "väljarna har alltid rätt", dvs att ett valresultat kan man aldrig betrakta som fel eller dåligt. Nu är frågan hur man skall förhålla sig till SD (som i någon mening består av förväntningarna från sina väljare, inte bara sina representanter). Att behandla dem som självdestruerande stollar (Ny Demokrati) har inte fungerat.
Vilken är den generella, allmänpolitiska grundsynen, vad kan SD ställa upp på, vilka sekundärfrågor är tillräckligt viktiga för dem, och vad kan man samarbeta om där - för att de (enkelt uttryckt) inte skall djävlas med regeringen?
På vilket sätt kommer övriga partier att förhålla sig till det rätt tydliga beskedet; att invandrings- och flyktingpolitiken måste hanteras politiskt, motiveras och förklaras - inte bara verkställas på tjänstemannanivå utan politiskt ifrågasättande och styrning (dvs, ge Migrationsverket fria händer)?