Wall of text:
God kväll! Nu kommer ännu en tröttsam tråd om en som tror att han är sociopat.
Jag har en tid misstänkt att jag har antisociala tendenser och om det vill sig illa, en fullskalig antisocial personlighetsstörning. Det begreppet är dock ganska svepande, så för tydlighetens skull använder jag den numera föråldrade och ovetenskapliga termen sociopati.
Efter att ha konverserat en längre tid med två studenter, varav ena läser beteendevetenskap och den andra är inne på sin sista termin på psykologprogrammet, har de två oberoende av varandra nämnt att jag bär på sociopatiska drag. Jag är medveten om att dessa personer inte är färdigutbildade eller har mandat för att diagnosticera mig och jag tar deras ord långt ifrån absoluta sanningar. Dock kan det tydas som bekräftande indikatorer på något jag redan anar.
Efter en grundlig scanning av internet efter information om sociopati och antisociala personlighetsstörningar kan jag konstatera att den vetenskapliga litteraturen som finns att tillgå är långt ifrån tillfredsställande. Det som finns handlar mest om hur identifikationen av sociopater går till och hur de därefter bör bemötas. Det jag i mitt stilla sinne önskar är hur jag (enligt min subjektiva bedömning) som person med sociopatiska drag kan hantera detta för att minska den psykiska skada jag åsamkar människor i min närhet, då det sista jag vill är att göra någon illa.
Anledningen till min slutsats om att det bara rör sig om tendenser och inte en utblommad personlighetsstörning är att jag noga studerat DSM-IV och ICD-10 och kommit fram till att jag inte möter alla kriterier som krävs för en ASPD.
Oavsett var jag ute efter en utredning om hur det egentligen ligger till, samt råd och verktyg för hantera detta då det uppenbarligen innebär komplikationer för människor omkring mig, samt för mig som person. Jag kan inte låta bli att låta tankegångar vandra iväg till ett mer filosofiskt plan som berör om jag till exempel har en moralisk skyldighet att inte skaffa barn, eller inleda en relation med en kvinna över huvud taget då jag på ett psykisk plan (omedvetet) wear them down. För att få råd och vägledning stämde jag således träff med en av de psykologer som det universitet jag studerar vid vänligt nog kunde bistå med, men det visade sig att sköterskan jag talade med bokade tid hos en KBT-inriktad beteendevetare, trots efter en specifik förfrågan om tid hos en psykolog. Jag förstod att samtalet med henne inte skulle leda någonstans, men hon torde kunna hänvisa mig till lämplig psykolog.
Döm om hennes förvåning när jag lättade på bröstet och förtäljde mina bryderier. Hon hade kanske förväntat sig en student med en släng av tentaångest eller dylikt, och sa på en gång att det här är inget universitetet kan hjälpa till med, utan jag får ta och vända mig till allmänpsykiatrin istället. Jag kände mig lite besvärad när jag såg hur illa till mods hon blev, trots att hon skötte det hela professionellt. Anyways försökte jag boka tid via Mina Vårdkontakter på min lokala vårdcentral för en tid hos en kurator, så kuratorn i sin tur kunde remittera mig till en mer erfaren psykolog.
Självklart gick det inte att boka någon tid, då det verkade uppstå en bugg av något slag när "Kurator" klickades i på hemsidan. Då valde jag istället att ringa, då det fortfarande var telefontid, men den automatiska svararen berättade att så var inte fallet men är det ett akutfall kan jag ringa ett annat nummer. Jahapp tänkte jag, och valde istället att kontakta allmänpsykiatrins jourtelefon för vidare vägledning. Efter att ha förklarat min situation med vårdcentralen fick jag höra att jag måste vända mig dit oavsett och kanske kunde jag besöka den under deras drop in-tid som är under arla morgonar.
Som ni kanske förstår har jag för några rader sedan börjat känna skepticism och aversion mot vårdens och psykiatrins byråkratiska effektivitet, och funderar således på att skita i det hela då jag inte känner någon större lust att slussas in i denna maskin av byråkrati för att kanske få möjlighet att prata med någon lämplig psykolog som i bästa fall kan hjälpa mig och i sämsta fall avfärda mig som en bindgalen dåre och ge mig en ofördelaktig stämpel i min journal.
Kanske är det bäst att snickra ihop en KBT och försöka leva så fromt jag kan, eller eventuellet gå i exil.
Och nu undrar jag vad ni har att säga om allt detta. Förslag?
Jag kommer givetvis möta de svar jag får med en viss avvaktan och skepsis, då att fråga råd på FB inte alltid är att föredra. Dock vill jag gärna bolla detta med någon, eftersom jag (kanske förståeligt nog) drar mig för att språka om detta med folk jag känner irl. Även PM för vidare diskussion går an.
Tack på förhand!
God kväll! Nu kommer ännu en tröttsam tråd om en som tror att han är sociopat.
Jag har en tid misstänkt att jag har antisociala tendenser och om det vill sig illa, en fullskalig antisocial personlighetsstörning. Det begreppet är dock ganska svepande, så för tydlighetens skull använder jag den numera föråldrade och ovetenskapliga termen sociopati.
Efter att ha konverserat en längre tid med två studenter, varav ena läser beteendevetenskap och den andra är inne på sin sista termin på psykologprogrammet, har de två oberoende av varandra nämnt att jag bär på sociopatiska drag. Jag är medveten om att dessa personer inte är färdigutbildade eller har mandat för att diagnosticera mig och jag tar deras ord långt ifrån absoluta sanningar. Dock kan det tydas som bekräftande indikatorer på något jag redan anar.
Efter en grundlig scanning av internet efter information om sociopati och antisociala personlighetsstörningar kan jag konstatera att den vetenskapliga litteraturen som finns att tillgå är långt ifrån tillfredsställande. Det som finns handlar mest om hur identifikationen av sociopater går till och hur de därefter bör bemötas. Det jag i mitt stilla sinne önskar är hur jag (enligt min subjektiva bedömning) som person med sociopatiska drag kan hantera detta för att minska den psykiska skada jag åsamkar människor i min närhet, då det sista jag vill är att göra någon illa.
Anledningen till min slutsats om att det bara rör sig om tendenser och inte en utblommad personlighetsstörning är att jag noga studerat DSM-IV och ICD-10 och kommit fram till att jag inte möter alla kriterier som krävs för en ASPD.
Oavsett var jag ute efter en utredning om hur det egentligen ligger till, samt råd och verktyg för hantera detta då det uppenbarligen innebär komplikationer för människor omkring mig, samt för mig som person. Jag kan inte låta bli att låta tankegångar vandra iväg till ett mer filosofiskt plan som berör om jag till exempel har en moralisk skyldighet att inte skaffa barn, eller inleda en relation med en kvinna över huvud taget då jag på ett psykisk plan (omedvetet) wear them down. För att få råd och vägledning stämde jag således träff med en av de psykologer som det universitet jag studerar vid vänligt nog kunde bistå med, men det visade sig att sköterskan jag talade med bokade tid hos en KBT-inriktad beteendevetare, trots efter en specifik förfrågan om tid hos en psykolog. Jag förstod att samtalet med henne inte skulle leda någonstans, men hon torde kunna hänvisa mig till lämplig psykolog.
Döm om hennes förvåning när jag lättade på bröstet och förtäljde mina bryderier. Hon hade kanske förväntat sig en student med en släng av tentaångest eller dylikt, och sa på en gång att det här är inget universitetet kan hjälpa till med, utan jag får ta och vända mig till allmänpsykiatrin istället. Jag kände mig lite besvärad när jag såg hur illa till mods hon blev, trots att hon skötte det hela professionellt. Anyways försökte jag boka tid via Mina Vårdkontakter på min lokala vårdcentral för en tid hos en kurator, så kuratorn i sin tur kunde remittera mig till en mer erfaren psykolog.
Självklart gick det inte att boka någon tid, då det verkade uppstå en bugg av något slag när "Kurator" klickades i på hemsidan. Då valde jag istället att ringa, då det fortfarande var telefontid, men den automatiska svararen berättade att så var inte fallet men är det ett akutfall kan jag ringa ett annat nummer. Jahapp tänkte jag, och valde istället att kontakta allmänpsykiatrins jourtelefon för vidare vägledning. Efter att ha förklarat min situation med vårdcentralen fick jag höra att jag måste vända mig dit oavsett och kanske kunde jag besöka den under deras drop in-tid som är under arla morgonar.
Som ni kanske förstår har jag för några rader sedan börjat känna skepticism och aversion mot vårdens och psykiatrins byråkratiska effektivitet, och funderar således på att skita i det hela då jag inte känner någon större lust att slussas in i denna maskin av byråkrati för att kanske få möjlighet att prata med någon lämplig psykolog som i bästa fall kan hjälpa mig och i sämsta fall avfärda mig som en bindgalen dåre och ge mig en ofördelaktig stämpel i min journal.
Kanske är det bäst att snickra ihop en KBT och försöka leva så fromt jag kan, eller eventuellet gå i exil.
Och nu undrar jag vad ni har att säga om allt detta. Förslag?
Jag kommer givetvis möta de svar jag får med en viss avvaktan och skepsis, då att fråga råd på FB inte alltid är att föredra. Dock vill jag gärna bolla detta med någon, eftersom jag (kanske förståeligt nog) drar mig för att språka om detta med folk jag känner irl. Även PM för vidare diskussion går an.
Tack på förhand!
__________________
Senast redigerad av Stormfagel 2014-09-10 kl. 23:33.
Senast redigerad av Stormfagel 2014-09-10 kl. 23:33.
