Tro och vetande

Det är lugnt, jag respekterar det. Det är djupa saker och som dessutom egentligen inte har något med din tråd att göra, vi lämnar diskussionen för en annan tråd en annan tid.

Jag kanske blandar ihop allt i en salig röra, det är jag medveten om att jag kan göra och ibland tror jag att jag pratar om trådämnet också

Mitt jag är stort känns det som och är inte endast mitt jag, det tillhör något större, som alltid har tvingat mig att inte vara rädd, att vara kritisk , självseende och självgående. Att aldrig gå med i massan, utan mer att "våga" se kraften bakom den och också gå emot den då jag ser att den är ond...
Jag känner att jag har, vad det nu är? Gudomligheten bakom mig men även inom mig .
Känslan kommer från mig själv, mina egna upplevelser, mina möten med människor, mina egna handlingar och jag känner att jag litar på det jag pratar om. Det kommer från mig själv utan andras inblandning. Därför vet jag personligen vad jag pratar om.
Men i min tro har jag blivit jagad av Gud, tycker jag. Har försökt att vara ateist och allt men har alltid på något sätt tvingats tillbaka till Gud.
Jag har en känsla av att Gud använder mig och min styrka. Jag är ett redskap och kan inte annat än att göra det Gud vill.
Jag har formats till den jag är idag och formas varje dag.
Känslan av mitt jag är att jag inte äger jaget själv och då menar jag att jag finns inte till enbart för min egen skuld.
Det finns något som styr mig. En bra kraft som är god men kan för mig som individ vara väldigt påfrestande och ensamt och gör att jag måste be om styrka , mod och ork ganska ofta.
Vet inte om du är nöjd med svaret eller ens om jag höll mig till tråden

I detta inlägg höll du dig helt och hållet till trådämnet i alla fall. Jag förstärker de meningar jag främst vill bemöta och ställa frågor om i nedanstående citat.

Är detta "något större" som du känner att ditt jag är en del utav någonting spirituellt/själsligt/andekraftigt? Skiljer du jaget från själen eller ser du dem vara ett och samma?

Gott att höra.

Jagad till och med? Är det känslomässigt du talar om nu eller även tankemässigt?

Detta låter ju lite oroväckande, alltså att det skulle finnas något som styr dig men som inte är du själv så att säga. Jag har varit med om något sådant vid två tidpunkter i mitt liv, första gången var det 1997 (som jag faktiskt kan likna vid din väns utfall mot dig, även om det inte rörde sig om ett utfall eller ett utmanande av någon gudomlighet) och andra gången 2006 (om jag borträknar diverse experiment jag gjort i den "undre världen"). Annars har jag alltid känt att jag själv har styrt mig själv. Hur länge har du känt på detta vis eller handlar det mer om en övergripande känsla då du har perspektiv på dina tidigare erfarenheter?

Jag är nöjd med ditt svar som sa en hel del om gudsbegreppet i dig och visst höll du dig till ämnet. Men jag väljer som sagt att ställa några fler frågor, svara på dem du vill svara på.

mvh
Mattias

Inte styr mig som "styr". Kanske jag utryckte mig fel igen.
Känner mig inte styrd av någon eller inte har kontroll över mitt eget jag utan mer som att det som styr är det jag råkar ut för eller möter i mitt liv och som sedan kan läggas till i det perspektivet från tidigare erfarenhet för, det hör dit. Som en pusselbit i ett pussel.
Jagad menar jag händelser och möten som får mig att bli påmind om Gud och om det jag tänkt om Gud. Svaret kommer då jag tänkt att jag skall sluta tro. Alltid! Då blir det tvärtom igen och jag känner mig liksom som att jag inte kan gömma mig för honom på något sätt.
Det är andekraftigt och själskraftigt.
Själen är mitt jag , ett och samma.

Okej. Hur ställer du dig till ödesfrågan? Tror du på ödet?

Ållrajt, detta har jag svårt att förlika mig med då jag ser mitt jag ha en själs-/andekraft kopplad till sig genom mitt ansamlade känsloliv och därmed har mitt jag en själ eller ande. Anden känner och mitt jag skapar tankarna och dess byggstenar i mitt inre. Men så är jag också en utpräglad urskiljande tänkare också.

mvh
Mattias

ja jag tror inte man kommer undan sitt öde, det är bestämt på något sätt. Ja så har jag med och menade nog också men kunde inte förklara det så som du gjorde. Anden känner och jaget mer eller mindre jobbar åt anden.

Lathet. Jag kan inte minnas om så är fallet, men jag skulle kunna kolla upp det. Men jag orkar inte. Därav infinner sej detta tvivel.