Tro och vetande

Hos vissa tycks det finnas en motsättning mellan detta med tro och vetande, och rent kollektivt kan jag hålla med om att det uppstår en sådan med ett konventionellt språkbruk men rent individuellt menar jag att de båda kan förenas. Om detta, och "antagandet" gällande Gud och ett gudsbegrepp ämnar jag diskutera i denna tråd.

Tro för mig, var under många år förknippad med en osäkerhet, d.v.s. de som trodde visste inte utan hade enbart gjort ett val i livet gällande något och höll sedan fast vid det. Själv ägnade jag mig då till och höll fast vid saker jag kunde säga mig veta och förkastade allt vad förutfattade meningar och eventuella fördomar hade med att göra. Alltså, vad jag genom egen erfarenhet kunde säga mig veta höll fast vid som säker kunskap och vetskap - allt annat var tro och då man trodde kunde man aldrig säkert veta enligt mig.

Idag har jag dock en annan syn på tro och denna utvecklade sig i och med att jag i mitt vetande blev allt mer ensam i min omvärld och umgängeskrets jag då levde i och gällande världen i stort - då alla andra som hade åsikter om detta bara visade sig “tro” och visste inte utav egen erfarenhet vad det handlade om eller vad de pratade om. Detta gällde främst politik och hur en värld (i stort som smått) går runt rent ekonomiskt - alltså gällande en form av världshushållning i mitt inre som är baserad på både realism och som samtidigt är rättvisande. Alla andra ville rättfärdiga självuppoffring medan jag själv rättfärdigade "objektiv/opartisk allmännytta utifrån egennyttan" och förkastade självuppoffring som något högt eller gott då det kommer till att älska sig själv och andra människor på Jorden.

Vad jag kom till insikt om under denna mångåriga kamp var att jag hade en enormt stark tro på mig själv, mina erfarenheter som bl.a. småföretagare och vetskapen om att självständighet och någon form av självförsörjande var så att säga "ett minsta krav" för att eventuellt överflöd och ett plusresultat skulle kunna utjämna det minusresultat som de osjälvständiga och ej självförsörjande utgör i världen (och av dem finns det en hel del idag). Denna tro på mig själv fick mig att se skillnaden och sära på de två begreppen att tro och det att anta något. Tro för mig fick då istället innebörden av en inre trygghet, stabilitet och säkerhet framför detta att blott anta något och enbart "hålla det för sant".

På detta sätt menar jag att tro och vetande är förenade - det är endast genom att vara stark i tron som man verkligen vet något om den yttre omvärld man lever i medan det att anta andras beskrivningar av verkligheten gör en osäker och endast förtrolig det mest sannolika. Det är stor skillnad mellan att anta och det att veta något om världen man själv lever i vill jag mena och det att tro på Gud i människan får då en helt annan innebörd.

Vad är dina tankar om tro och vetande och förhållandet mellan dessa två företeelser?

mvh
Mattias

Lite som du är inne på så tror jag det i grund och botten är samma sak. Vi kan tro oss veta något men det är fortfarande en tro, dock illusionen av att man vet och det tror jag är ett stort problem idag. Så många är för säkra på att dom har rätt utan belägg för det. Jag själv vet Inget, jag tror istället. Det gör att jag kan vara mycket mer öppen till saker och på så sätt kanske komma närmare det som faktiskt är. Om det nu går.

I det sista stycket så har jag svårt att förstå hur det är att ha ett sådant förhållningssätt till världen och ens egen existens i denna. Jag menar, vet du inte ens vad du gjorde igår - med allra största säkerhet? Vet du inte heller vad du gör just nu, när du läser detta inlägg? Eller, vet du inte heller var du befinner dig då du läser detta? Aldrig i hela mitt liv har jag varit så osäker på tillvaron att jag kunnat säga att jag ingenting vet - kan du förklara för en oförstående?

Jag har, så länge jag kan minnas alltid förhållit mig till och minnats faktiska förhållanden, alltså befunnit mig i det nu där saker och ting faktiskt är. Menar du att du befinner dig i någon annan tid eller vet du bara inte hur man bildar sig en uppfattning om ett faktiskt förhållande?

Jag kan inte hålla med dig om att det du kallar tro (men jag kallar antagande) och vetande skulle vara samma sak (inte ens i grund och botten) då jag menar att vetande är just att bilda sig uppfattningar om faktiska förhållanden. Inte heller kan jag se att antaganden leder till vetande, trots vetenskapens stora försök att övertyga undersåtarna om dess riktighet. Vetande är för mig ett helt annat koncept, d.v.s. ett helt annat sätt att se på saker och ting än vad antagandets sannolikheter innebär. Det är enligt mig den stora skillnaden mellan det objektivt sakliga och det subjektivt osakliga.

mvh
Mattias

Eftersom allt vi upplever är subjektivt så vill jag inte ha någon övertro på min förmåga att förstå verkligheten, eller säga att min "verklighetstunnel" är den rätta. Det jag upplever nu är det jag känner till som bäst, det som hände igår "vet jag" på sätt och vis men det är fortfarande massa saker som formar den upplevelsen och att den hände tidigare gör att min hjärna kan gjort om det som "verkligen" hände. Saken är att vi inte kan "grasp the true reality" och därav föredrar jag att säga att jag tror.

Såklart har man någons sorts verklighetsförankring, jag vet t.e.x att jag åt middag nyss. Vet inte om det förklarar bättre?

Det enda som egentligen är intressant är varför man tror en viss sak. Vilka belägg man har alltså. Eller bevis.

Vad har du för bevis på att allt alla människor upplever av verkligheten är personligt färgat? Detta menar jag vara en filosofisk villfarelse, att se människan vara subjektet eller ett subjekt till verkligheten. Varifrån kommer din (så, enligt mig, befängda) uppfattning gällande detta?

mvh
Mattias

Är det någon speciell gud du tror på i människan,eller en egen påhittad? Det var hemskt lite om gud i ditt inlägg...... Tro kan ju betyda mycket (believe eller faith) , så det är svårt att diskutera om tro.

Därför att jag tror det är så vi människor fungerar helt enkelt, jag ser en sak, du ser en annan. Och det är just att vi inte kan bevisa något som gör att jag väljer att bara tro att något är på ett visst sätt, jag kan inte säga att jag vet något till 100%.

Det finns bara en gud i människan och det är den som innebär att hon tror på sig själv. Alla andra "gudar" och väsen kommer utifrån henne själv, såsom Mammon (vilket är en inte alltför ovanlig gud att tro på då man hävdar alla människors lika värde och tror att jämlikhet uppnås i penningvärden), det demokratiska statsväsendet och polisväsendet t.ex. Sedan nämnde jag ju ett par andra efterkonstruktioner till dig häromdan, Nike och Viktoria.

Har du ingen tro eller förtro/-litan (belief & faith) på dig själv och dina mentala eller själsliga egenskaper så tror du inte på gud i människan utan har placerat din tro eller förtröstan till någon eller någonting annat. Det är detta som genom världshistorien har kommit att kallas idol- eller avgudadyrkan och det är ju inte helt ovanligt idag. Tror du på vetenskapen, olika väsen, en filosofi eller en annan person framför ditt eget omdömes rätt och riktighet tror du inte på gud i människan och därmed inte heller på dig själv. Det är ganska okomplicerat egentligen.


Då har du verkligen underskattat detta med diskussion som innebär att ställa något inför en undersökande granskning. Att du antagit att det är så människan fungerar har jag förstått men vad jag efterfrågade var vad du baserar ditt antagande på, vet du eller har du någon kännedom det? Den som söker han skall finna.

mvh
Mattias

Fast jag kan tro på mig själv utan att kalla det gud. Det är du som gör det.
Gällande vissa saker tror jag mer på mig själv,och andra saker tror jag mer på andra.

Ja, men vad som avses när det kommer till gudomlighet är vad man tror på i det stora hela. Det är där, ute i den "stora vida världen", det visar sig vad man faktiskt tror på och har sin förtro/-litan/-tröstan till. Inte vad man kan tro på i sin privata lilla (familje-)sfär.

mvh
Mattias

Fast jag tror inte på någon gudomlighet,varken i mig själv eller ute i den stora vida världen.