Människor som är helt inkompetent att ordna en buffert.

Jag har hela mitt arbetsliv arbetat, några månader utspritt har jag stämplat. Men anpassat mina utgifter efter ekonomi. Vill jag ha något spar jag och tar aldrig lån för något. I dagsläget har mina två barn 35.000kr vardera på sitt sparkonto, båda har samma ålder. Själv har jag 198.000kr på mitt eget sparkonto. Jag är inte rik, men står stadigt under en lång tid ifall arbetslösheten slår mig.

Samtidigt har jag vänner som inte har en endaste krona mer än vad dom behöver för att klara sig till nästa lön. Jag tycker detta är skrämmande när folk lever för dagen och inte har det minsta sinne för pengar. Speciellt när de har ungefär samma lön och utgifter som mig.

Hur kommer detta sig? Varför har en del så här och andra inte?

Intressant vilken åldersgrupp är du i ? i snitt vad har du tjänat i månaden ?

Visst är det vanligt men jag tror också att även om man har en buffert ofta uttalar sig som om man inte har det. Jag har också en stabil ekonomi och kan klara mig ganska länge utan lön men säger ofta samma saker som alla andra.

Ibland använder jag även pengar som en ursäkt för att inte göra saker i slutet på månaden. Det är mer accepterat att säga att man inte har råd än att säga att man vill spara pengarna istället.

Ingen i min närhet vet hur mycket pengar jag har och så vill jag att det förblir....

Jag tor att väldigt många resonerar som så att det inte är deras ansvar att se till så att de har pengar om det krisar sig. Det är "någon annan" (staten) som ska lösa det i så fall. De resonerar som om de vore ett litet barn och lönen efter skatt är deras veckopeng.

Varför det har blivit så? Vet ej, men en gissning är att de varken fått lära sig pengars betydelse eller fått värderingar kring sparande överförda från sina föräldrar.

Så är det säkert i många fall. Men svenskarna har väldigt lågt sparande i förhållande till nästan alla andra västländer. Jag läste någonstans att det genomsnittliga japanska hushållet har över en miljon kr i sparkapital medan motsvarande siffra i Sverige är strax över 30 000. Finnarna ska tydligen ha runt det fyrdubbla i genomsnitt, för att ta ytterligare ett exempel.

Intressant fråga. Jag själv håller en buffert på 60 000 i direkt uttagbar summa. Allt annat jag spar är antingen amorteringar eller investeringar.

Och då är jag inte särskilt snål.

Jag tror att vi har ett litet curlat samhälle, där man inte känner att man måste ta hand om sig själv på samma sätt som i andra länder. I Sverige känns det som att saker alltid löser sig. Är man inte missbrukare har man ofta tak över huvudet.

Har man barn och inte har ett planerat sparande (om man har möjlighet) måste man dock vara en idiot.

I fallet Japan så beror det garanterat på (framtida) barnens skolgång. Föräldrarna sparar en ordentlig summa så att barnen ska kunna börja vid de bästa skolorna från tidig ålder, för att inte tala om universitetsutbildningen senare. I Sverige har vi inte riktigt samma behov.

Dock tycker jag att 30000 låter väldigt lite...

Så blir det när sossar har styrt landet i nästan ett sekel

Jag upplever precis samma sak, människor klarar inte en oförutsedd utgift på 15 000 kronor utan att ta lån, och det är vuxna människor vi pratar om.

Själv är jag student, men sparar ändå runt 2000 kronor i månaden som investeras i fonder. Finns inte någon bättre känsla i världen än att veta att jag har pengar undanstoppade om något skulle skita sig. Det finns även en frihetskänsla i detta. Att jag skulle kunna säga upp mig från jobbet om jag vantrivs. Jag är inte beroende av lönen.

Som andra varit inne på så beror det troligtvis på sossarna som intalat befolkningen att staten ska ta hand om alla, inget eget ansvar över sitt liv ska behövas...

Det som de där undersökningarna verkar missa är att svenskar som haft vettig anställning har X hundratusen eller ofta X miljoner på tjänstepensionskontot när det är dags för avtackningen. Även PPM kommer bli många hundratusen i takt med att spartiden där ökar (startades typ år 2000).

Jag håller med många av er.

Jag tycker man ska försöka lägga undan lite. Alltid bra att ha ett sparande. Det kan ju när som helst komma oförutsedda utgifter. Har man lite (hyfsat) sparat så klarar man det utan att det blir panik eller något lån till idiotränta.

Ett exempel jag brukar dra är tandläkarräkningar. Rätt vad det är kan du behöva göra ett större ingrepp för många 1000 lappar, och det blir ju rätt bökigt om man inte har något sparat över huvud taget. Sen ska man inte va dumsnål heller, utan gå till tandläkaren en gång om året och få en genomgång. Då kan du ju rädda tänderna i tid och det blir billigare.

Ett annat ex är att köp inte billig skit när du köper typ TV, tvättmaskin eller något, välj något som håller i längden istället. Blir också billigare på sikt.

Jag undviker också om att prata med andra om hur mycket pengar man har. Den enda som vet är min fru.

Så är det nog och skolan lägger heller inte mycket krut på att lära ut privatekonomi.

Det är till största del de som fått lära sig sådant från föräldrarna, eller som har god självinsikt som vuxna, som lär sig hur pengar fungerar. Resten kan oftast väldigt lite och det går knappt att tala om pengar med sådana människor, det blir genast ett mycket känsligt ämne.