Wolodarski gör det han brukar i en krönika i DN: Ljuger. Han påstår att SD skulle behandla sina skandalpersoner
mildare än andra partier, trots att det i den här tråden är klarlagt att det är precis tvärtom, de behandlar dem mycket hårdare (generellt för hårt enligt mig):
Citat:
Sverigedemokraterna förnekar inte att bilderna är äkta. Men enligt SD:s pressansvarige Martin Kinnunen rör det sig om en publicering avsedd att skada partiet. Strandqvist hyser inga nazisympatier, hon visade bara dåligt omdöme, hävdar Kinnunen:
”Bilden togs under en fest, sent på natten och när hon var berusad. Det rörde sig om ett spex.”
Om något liknande hänt i, säg, Kristdemokraterna kan vi vara säkra på en sak: det hade blivit ett ramaskri, internt och externt. Partiledningen hade utan ursäkter tagit avstånd från politikern i fråga. Uteslutning hade sannolikt väntat.
Om Kristdemokraternas press*ansvarige dessutom valt att använda begreppet ”spex” för att förklara hakkorsskandalen skulle kravet på avgång inte begränsat sig till ”spexaren”. Även pressekreteraren skulle ligga illa till. Så nonchalant och ursäktande skulle inget annat parti tillåtas agera.
Men med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Det är som att vi inte längre förväntar oss mer av partiets företrädare, det är som att varje ny skandal mest av allt tröttar ut – snarare än att väcka normala instinkter till liv. Det är som om Sverigedemokraterna bedöms med en annan måttstock.
Ordföranden i partiets riksvalberedning kan dölja sin bakgrund som grov och återfallande brottsling, och ljuga om saken i sin vandelsförsäkran. Han sitter kvar på sin post och toppar val*sedeln till fullmäktige i Helsingborg.
http://www.dn.se/ledare/signerat/pet...ns-basta-hopp/
Detta skriver han samtidigt som vi i tråden skriver om folkpartister som heilar, sossar som dansar med Mein Kampf, sossar som mordhotar poliser och SDU:are, centerpartister som lägger ut KKK-klipp etc utan att det blir något i närheten av "ramaskri" inom respektive partier. De flesta av dessa tvingas inte ens bort. Han skriver ett totalt tvärtomspråk. Det ÄR som om Sverigedemokraterna bedöms med en annan måttstock. Men inte att de mäts mildare, utan hårdare.
