Får och vargar, icke leva kontra leva

Sitter och ser serien Fargo och för mig är budskapet tydligt, det finns vinnare och förlorare. Folk som existerar för att tillfredsställa sig själv, kontra att tillfredsställa andra. Ta bara ett exempel som att mörda sin nemesis och knulla hans fru, går det att bli mer tillfredsställd?

Det finns två ideal, det "goda", fåraktigt kristna viset att vända andra sidan till och bli hotat, misshandlad och trampad på hela livet kontra det "onda", att ta för sig i livet, våga förverkliga sig själv och tillfredsställa sina lustar - skita i andras åsikter helt enkelt, står de i vägen så trampar man ner dem. Jag väljer faktiskt att satsa på mig själv här i livet, alla andra kan vika hädan.

Så här ser jag på livet, vi lever i en begränsad period i vårt liv, vad som händer i ett eventuellt efterliv är faktorer jag inte kan beräkna och en faktor som därför är irrelevant.

Min frågeställning är du en varg eller ett får?

En god varg

Var Gandhi en varg eller ett får?

En varg utan tvekan.

Jag vågar påstå att den som inte har några luster att tillfredsställda är lyckligare än den som hela tiden försöker tillfredsställa sina luster.

Du får gärna leva som du vill. Jag förstår dock inte varför du inte kan tända ditt eget ljus och andras ljus.

Min frågeställning är; varför är tråden en falsk dikotomi?