Skog, kor och kaos- en oväntad resa (LSD)

Ta lite LSD och trippa i skogen. Det lät ju så himla bra!
Min kille och jag cyklade iväg. 1h avstånd var ändå en bit men det var en trevlig cykelväg.
Med oss hade vi 4 lappar LSD, lite snacks, en filt, musik, och var fullt utrustade med regnkläder! Hade ju tänkt på precis allt tänkte jag, och så en lördageftermiddag med ganska dåligt väder så det skulle knappas vara fullt med folk där heller.

Vi anlände, parkerade cyklarna. Redan här kändes det som om det skulle kunna bli svårt att hitta cyklarna när vi skulle återvända hem... Men vi var taggade på en lugn och chill tripp och tänkte att det nog inte blir några problem trots allt.

(16.00)Vi gick in i skogen, tog lapparna och traskade mot en trevligt ställe att sitta på. Bredde ut filten, satte på lite musik och inväntade syran samtidigt som vi beskådade den fina naturen runtomkring oss. Min kille började känna av syran ganska tidigt, fick skrattnojja och började till och med få lite hallisar redan... Jag kände knappt någonting än och var lite besviken.

I LSD blotter-tråden på flashback hade jag kollat runt om någon kände igen mina lappar och fick svaren att de var ganska svaga och folk behövde ca. 3 lappar för att få en någorlunda ordentlig lapp… Säljaren hade dock försäkrat mig att de var "på minst 150" och att hon trippat på bara en lapp. Visst, säljsnack tänkte jag. Senast jag tog syra hade jag nämligen tagit "så kallade" 300 ug och var långt ifrån den tripnivån jag ville uppnå egentligen. De enda gångerna jag trippat riktigt ordentligt var på droppar flytande LSD direkt ur flaskan, så gjorde ju min väldigt förhastade slutsats att lappar med LSD i Sverige inte är mycket att hurra för…

Jag väntade åtminstone i ca. 1,5h och kände fortfarande inte så mycket så tyckte det var helt ok att ta en till lapp då… Min kille var inte så säker på om han skulle ta en till, men visst blev det en till även för honom. (Kanske lite mitt fel... "jo men ta en till, varför inte!") Det kröp småkryp lite här och där och jag lekte lite med en nyckelpiga som kröp runt på mig, allt var fortfarande fint och lugnt och musiken kändes helt fantastisk! Sakta men säkert smög sig syran på mer och mer och vi bestämde oss för att traska iväg till ett nytt ställe. Syran gjorde sig märkbar även hos mig nu.

Medan jag gick började grenarna pulsera mot mig som om de vore i en rytmisk dans, det var som att ta del av skogens puls! Vi kom fram till skogens kant och blickade ut mot stora fält med kor borta i fjärran. Här satte vi oss igen. Och någonstans här slog allt till på en gång, tidigare har jag känt att trippar långsamt byggde upp sig men nu slungades jag helt plötsligt ut ur realiteten i en enorm fart.

Korna borta i fjärran cirkulerade runt i oändliga banor framför mig, och molnen svepte förbi i en mäktig fart och visade mönster och symboler, för att se dessa fick jag skala bort vissa skikt och lager från molnen… Det blev mer och mer, intensiteten steg för varje sekund. Min kille skojade om att han förlorat förståndet, men han hade egentligen inte behövt skoja. Inte en endaste gång hade jag tänkt tanken att jag denna dag skulle trippa så hårt som jag nu gjorde. Men nu var det gjort, nu var jag här, och jag hade ju vart där innan, om än under lite bättre förhållanden...

Plötsligt såg jag någonting röra på sig bredvid trädet… Det lunkade fram, på långa smala ben. Jag har en insektsfobi redan, men den isande, äcklande känsla av se denna absurda varelse på syra går inte att beskriva. Så klart trippade jag ju så den såg ju äckligare ut p.g.a. detta. Men min kille och jag såg i alla fall en spindel som var minst lika stort som två vuxna händer. Kanske långt ifrån verkligheten, men det räckte för att ge oss kalla kårar längs ryggraden ett tag. Samtidigt tänkte jag på att jag var ute i naturen, jag var i deras rike nu, jag visste ju vad som fanns här, och det egentligen inte finns något som kan skada oss.

Jag hade kunnat snea riktigt ordentligt. Vi var ute i skogen, cyklarna stod någonstans, sen var vi minst 1h borta från vårt trygga hem. Och vi trippade så hårt att jag under inga omständigheter hade kunnat be någon om hjälp, eller ens hade velat det för den delen. Men jag fixar det här tänkte jag. Bara sitta ner och andas. Blundade och tog djupa andetag, musik i öronen, och bakom stängda ögonlock fylldes jag med rosa visioner av lycka och kärlek.

Öppnade ögonen och såg min kille en bit framför mig, han stod med ryggen mot mig. Jag tittade på honom, och framför mig såg jag helt plötsligt honom som en nomad som vandrade genom en stor öken med en enorm, vacker stjärnhimmel (det var ju bara grått och moln egentligen) som flög förbi som om tiden gick i ultrarapid.

Det var inte det lättaste att prata i nuläget, men åtminstone försökte jag kolla läget med min kille, försäkra mig om att han åtminstone inte flippade helt. Jag kände en del ansvar för det hela, det var trots allt lite tack vare mig som vi tillslut tog 2 lappar… Mycket kan man ju inte göra i en sådan situation, min plan var att vänta ut det och sen ta sig hem på något sätt, någon gång när man kunde tänka klart. Men riktigt så skulle det inte bli.

Än så länge stannade vi kvar i alla fall. La mig ner på rygg och trots intensiteten och kaoset inom mig kunde jag njuta av naturens mystik. Trädtopparna slingrade sig i spiraler mot mitt inre, och löven lyste i alla regnbågars färger tills de kulminerade i en bländande, gyllene ljusexplosion. Efter detta började grenarna sträcka sig efter mig, de ville komma åt mig, fast inte för att skada mig. Men de ville göra mig medveten om vilken makt och kraft skogen och naturen har, "Don´t fuck with nature" på ett ungefär.

Vädret blev allt sämre, det regnade mer och mer. Insåg att korna helt plötsligt bara stod någon meter ifrån oss. Det kändes lugnt än så länge, men de kom fler och fler kor, en del väldigt stora med horn. En del började verkligen stirra ner oss...

Regnet övergick till fullkomligt ösregn, trippade fortfarande så ofantligt mycket. Men vi insåg att vi fick ta oss hem innan det blev mörkt. Ösregn, sura kor och tripp mitt i natten i en skog, det vill man ändå slippa. Syran var så pass intensiv fortfarande, vi anade att vi skulle trippa ett bra tag till… Vi plockade ihop våra grejer, korna blev irriterade av våra rörelser och stämningen blev nästan lite hotfull. Rädd var jag väl inte, men man ville ju inte ens tänka tanken att bil anfallen av ett enormt djur med horn nu.

Så här var vi nu, skogen, fylld med kor här och var, de skyddade sig ju från regnet där… Vi hade knappt en kvarts avstånd från cyklarna, men vi var helt desorienterade, såg bara massa skog, och kor och vattendropparna på mina glasögon förvandlade det hela till ett kaleidoskopiskt clusterfuck-kalas. Förgäves försökte vi starta internet på mobilen för att starta navigationen, vi visste att en plantskola var nära våra cyklar. Men det gick ju lagom bra, droppe för droppe försämrades vårt synfält.

Nu var allt så hysteriskt rolig trots allt elände, jag menar, hur ofta upplever man något sådant egentligen? Stå trippad i en skog med massa kor runtomkring sig. Våra cyklar fanns någonstans, det regnade och vi var fullkomligt ensamma. Mobilen fick ge sig, och i stället gick vi bara mot ett håll som kändes rätt. Survivalmode var det som gällde nu, och det kändes nästan som att ens magkänsla räckte för att leda en på rätt spår. Vi mötte ett gäng kor igen, de muade på oss medan vi bad om ursäkt för att vi störde de och smög försiktigt förbi.

Skogen var magiskt vacker nu, vi var påväg någonstans och jag visste ju att vi kommer hem förr eller senare. Vi hittade en grind och plötsligt var vi ute ur skogen! Som att födas på nytt! Vilken befrielse och lycka, denna tripp gav mig en så enorm inre styrka. Nu skulle vi bara hitta våra cyklar, gick runt i ett bostadsområde med riktigt lyxiga kåkar, och det kändes som att gå runt i The Sims. Alla hus såg så perfekta ut, samtidigt som jag alltid får en så falsk känsla av sådana "suburbia"-områden för att jag tänker på hur alla försöker framstå som så perfekta, mysiga familjer medan skenet oftast bedrar. Det tog ett tag och först kändes det som om cyklarna inte skulle bli upphittade, men se där! Vi hittade de.

Ett steg närmare målet. Att cykla var så jäkla häftigt, kände mig som ett med cykeln och luften kändes som en len slöja som smekte min hud. Allt gick bra och kändes perfekt… Tills det som inte fick hända, så klart hände. Min killes cykel började krångla. Nej nej nej… Skulle ta mins 2h att gå hem. Minst 2h. En gång lyckades vi laga den, men hjulet var helt plötsligt snett och allt var åt helvete, och plötsligt fick vi då gå. Men vad hade man för val? Vi ville ju hem. Trots att vi knappt hade ätit under dagen hamnade i alla fall jag i något slags super-mode, hade all världens kraft, kunde gå gå gå för allt jag var värd. Men tiden gick ju i slow motion. Vägarna slutade aldrig, och långt, långt borta såg man vår stad glittra likt en öppnad skattkista.

Det blev jobbigt tillslut, kroppen och hjärnan började streta emot. Och medan vi går och går, säger min kille helt plötsligt "Alltså vad händer? Vad har vi tagit, vad gör vi?". Detta skrämmer livet ur mig, jag tänker på risken för psykos och jag nojjar sönder. Förklarar för honom vad vi gör och han verkar återfå sitt förstånd, om än lite borta.

Resterande väg försöker jag regelbundet få kontakt med honom och kolla läget, kanske lite störande i sig men nu var jag extremt orolig. Började humla lite för att lätta upp stämningen, det hjälpte i alla fall mig. Samtidigt trippade man ju fortfarande en del, så det gick ju att då och då fascineras över den vida öppna himlen som skiftade i mörklila-nyanser, och träden som vi gick förbi som såg ut att vara gjorda i lera.

Vi kämpade på. Armarna började kramps, utmattningen var stor men vi kom till vår stad tillslut. Trots att jag visste att vi var på rätt väg var det flera gånger som jag inte kändes igen mig för fem öre, och för en stund var jag helt övertygad om att jag också förlorat förståndet och vi egentligen inte hade någon aning om var vi var… Men så kom en tunnel som lyste gyllengul, och hade olika kuber målade på väggarna. Det var vacker och fridfullt i tunneln, och den gav mig ett lugn, som om jag fick tillbaka lite av realitet när jag kom ut ur den…

Fulla studenter irriterade oss då och då, och min stackars kille blev återigen lite förvirrad och rädd ("Asså vad händer?") när han såg någon sitta rökandes mitt i en rondell. Men vi gick, gick och gick, och 23.30 var vi hemma igen. Man trippade fortfarande ganska bra, det var halvt äckligt, halvt fascinerande att steka ägg och bacon. Gott såg det ju inte ut, speciellt inte baconbitarna som smälte och krympte och slingrade runt i stekpannan. Och äggen blev grön-marmorerade och andades ut och in... men hungern var enorm och det smakade i alla fall utsökt.

Hinkade coda cola, dess plastiga, onyttiga, onaturlighet gjorde det så underbart att dricka efter att ha varit i naturens klor ett antal timmar. En varm dusch var välbehövlig, och att kunna ligga i en riktig säng i stället för ett tält var en bra kontrast till tidigare syra-trippar då jag befunnit mig på festival och haft ett antal dagars "festival-misär" framför mig då. Men att veta att normalitet skulle återvända bara dagen därpå, wow. Underbart!

Tankar och reflektioner strömmade nu runt fritt i mitt huvud, men vi satte på American Dad och min favoritkaraktär Roger räddade mig ur kassa tankar.
Kunde nog inte somna förrän vid 4-5 på morgonen, och mycket sömn blev det inte heller. Vilken syra alltså. Vilken oväntad tripp.

Ni kan ju förstå att jag lärt mig mycket av detta. Och att det finns så mycket jag inte kan få ner i ord för att göra denna tripp rättvisa...

Fortfarande är jag ju så oerfaren av syra, detta var bara min tredje tripp på denna nivå. Och borde ju ha mer vett i skallen nästa gång, och i alla fall vänta lite längre innan jag slänger i mig nästa lapp. Inte utgå ifrån vad någon har skrivit på flashback angående styrkan…

Hade helt klart kunnat bli en bättre tripp, men samtidigt tycker jag att det charmiga trots allt var att allt var så okontrollerat… Jag älskar att pusha mitt psyke till det yttersta. Var ju aldrig på riktigt rädd eller orolig, sneade inte. Det värsta var trots allt min oro för min kille.

Men hade det bara vart en lite starka tripp vet jag inte hur vi hade kommit hem sådär, då hade vi nog fått övernatt i skogen. Det var ju tur att vi slapp det åtminstone.

Jag kommer ta syra fler gånger, men efter några månaders ro innan jag störtar mig ner i ett sådant galet äventyr igen.

Tack för denna gången, får väl se vad min nästa tripprapport kan leverera! Det underbara med syra är att man aldrig vet vad man ska förvänta sig! Magiska molekyl!

Ganska rolig rapport ändå. Slutade bättre än den började. Fin inlevelse i berättelsen och kul att det gick bra.
Simma lugnt!

Grejen som många inte förstår är att halucinogener inte enbart är en kul upplevelse, utan en potentiell livsförändrare, det är stor skillnad på drog och drog.

Jag tror dock det kan vara nyttigt att få konfrontera sitt inre, har själv gjort det, och känner själv att det har gett mig nyttiga insikter.

Hur som helst, bra skrivet!

Fint skrivet. Jag tyckte att du klarade av vägen hem i regnet på ett bra sätt. Jag själv hade blivit riktigt jävla deppig, sneat som fan. Är det något jag hatar när jag trippar är när det blir dåligt väder, då vill man bara sitta hemma i soffan med täcket och lyssna på musik.