Andlig upplevelse/psykos? Saknar förklaring!

I hela mitt liv så har jag varit vetenskaplig och konst inriktad. I min barndom så växte jag upp på landet utanför stan med min farmor som enda granne, som var konstnär. Det blev så att eftersom mina vänner borde relativt långt ifrån mig, så spenderade jag mycket fritid hos henne och blev själv inspirerad av att konst i ung ålder. Hon var en väldigt intellektuel och frispråkig kvinna. Inte ett dugg flummig eller hippie riktad, utan en dam som helt enkelt att har sett mycket. Väldigt godhjärtad och tar sanning alltid i första hand.

Jag har alltid haft lätt att förstå komplexa saker genom att bryta ner och ge liknelser i mitt huvud. Att spela ett instrument har för mig t.ex inte varit en utmaning att försöka spela en låt, utan mer som om det är en självklarhet att ett ljud passar ihop med ett annat, oavsett om det är ett piano eller gitarr. Samma sak med att rita, skissa och måla. Vilket jag har lärt mig inte ligger hos alla människor. Min farmor lärde mig väldigt tidigt om religion och logik när jag var ung, vilket jag tror har vinklat mina intressen idag och min syn på livet.
Ett annat stort intresse var astronomi. Anledningen till intresset var att jag inte förstod universum. Jag brukar än idag sitta och läsa artiklar och studera teorier om kosmos på fritiden av ren hobby syfte.

Under min uppväxt var jag väldigt trevlig och glad grabb. Hade en bra uppväxt med smarta föräldrar som diskuterar fram lösning men ändå inte strikta på något sätt. Det måhända att jag var arrogant pga att jag tyckte, som alla andra i trotsåldern, att ingen förstår mig eller att jag tyckte helt enkelt att jag vart bättre än andra. Vilket jag dock växte ifrån snabbt och blev en väldigt ödmjuk man. Trots det tog jag aldrig ut det på någon annan. Snarare tvärtom att jag visade medkänsla väldigt tydligt. Jag har ett slags förbiseende på problem då jag brukar tänka på följderna efter agerande. Jag försöker definitivt inte måla upp mig som över intelligent. Detta är ingen process som händer medvetet, utan rent naturligt.

När jag blev äldre så började jag få teorier om varför jag agerar som jag gör i situationer. Jag försökte självanalysera mig själv. Att det som har gjort mig till den jag är, är pågrund av de människor, filmer, musik, platser etc. jag har sett och hört, därav tagit in till min personlighet och på så viss gjort till den person jag är. Något annat som fascinerade mig var kroppsspråk i sig. Jag har alltid märkt av tydligt när någon är ledsen eller ljuger av att kolla hur de reagerar med kroppen, också helt omedvetet.

För ungefär 1 år sedan så var jag med om väldigt omtumlande händelse. Det började med att jag kom "överens" med mig själv att sluta vara en unge och växa upp helt enkelt. Tog ansvar för mig själv, slutade vara arg på saker, fixade stadig ekonomi och kom till freds med min familj och vänner. Jag tog till och med mod och berättade för en kvinna att jag var förälskad i henne, vilket jag hade varit i 3 år.
Jag vaknade upp en dag och valde att berätta allt för henne. Jag ser helt skaplig ut och har aldrig haft problem med kvinnor egentligen, men med tanke på en rad olika händelser så hade jag inte vågat närma mig. Men blev jag trots mina försök nobbad.

Jag tog det ganska varsamt, tänkte ändå att tiden kanske inte var rätt och vem vet i framtiden. Jag valde iallafall att åka iväg på semester för att festa med min vänn över nyår. Att jag blivit nobbad tog jag väldigt bra i synnerhet, det var mestadels skönt att få ventilera.

Sen började helvetet.

Hela semestern så hade jag en krypande känsla. Det kom från ingenstans. Började bli paranoid att någon tittade på mig. Inte som intensivt stirrande, utan mer som att någon ur en kamera övervakar mig. Jag började tänka att saker händer utav en anledning. Ett mönster bildande till allting.
Jag har läst en del om paranoia och depression, men har aldrig varit med om det själv - att det skulle vara andligt var en tanke jag fick, men skrattretande minst sagt.

Jag började se ett mönster i min paranoia. Varje gång jag rökte cannabis så fick jag en fruktansvärd huvudvärk. Som hårt bankade migrän - som om något rörde sig i hjärnan. Behöll mitt lugn genom allting då jag inte ville att min polare skulle känna sig illa till mods, eller tro att jag håller på och flippar. Dock blev det bara värre och värre ju mer tiden gick och tillslut fick jag huvudvärk utan att ha rökt någonting. Har brukat cannabis till och från, men har aldrig varit med om något psykos liknande.
Jag har alltid styrts av tanken att all information man vet är saker man har tagit upp från sin omgivning. Dvs: Att jag själv kommer upp med teorier och tankar om saker och ting relativt till vad jag redan vet - inte att något utomstående ger mig information. Tanken att något utomstående existerade som hjälpte mig var för mig befängt.

Hela nyårsnatten var en hel gröt. Slängdes runt på fester med min kompis och hamnade i slutet på ett föreningshus som någon hade renoverat hela huset invändigt till en nattklubb.
Det hela började väldigt bra. Jag började supa med min kompis, men kunde inte bli full. Jag hade ätit lika mycket som honom och druckit minst lika mycket. Men på något sätt kände jag mig nykter fortfarande (Och med den del alkohol mängd vi intog så spelar tolerans nivån ingen roll då jag inte har någon särskild hög tolerans gentemot min vänn). Jag stötte på en kvinna i huset som jag började flirta med, men varje gång jag kom för nära så fick jag huvudvärken igen. Fick panikångest och var tvungen att gå ut varje 10min för att få luft. Jag har aldrig varit klaustrofobisk - tvärtom.

Varje gång jag gick ut så släppte huvudvärken direkt. Nästan som ett dåligt skämt.
Efter klockan slagit runt midnatt så hände det. Jag började få ännu värre huvudvärker och instinktivt så var jag tvungen att ta mig till hotellrummet, jag visste inte varför men jag kände bara att jag måste ta mig ifrån huset. Min kompis var full, hade lyckats raggat upp en dam som prompt ville ha med mig på deras efterfest. Jag lackade i princip ur och förklarade att jag var tvungen att åka hem. Förstod inte ens själv varför jag hetsade så mycket.
Med om eller men så lyckade jag skrapa ihop taxi pengar. När jag satte mig i taxin så började jag gråta. Taxi chauffören kollade oroat och undrade vad som hade hänt, men jag hade ingen aning. Jag visste inte varför jag grät, varför jag hade huvudvärk eller varför jag ville hem - vanligtvis så skulle jag dragit en lina cola, dragit med mig en kvinna och gjort stan osäker, men jag ville helt enkelt inte. Jag var i en av världens största städer på nyårsnatten, men på något sätt så ville jag inte göra det bästa av kvällen - vilket jag kan säga med säkerhet är helt tvärtom gentemot min personlighet.

Jag spenderade resten av natten tills runt 06 på morgonen att gråta i min säng med kläderna på. Enda skillnaden var att min bröstkorg kändes som den skulle implodera. La täcket över mig tills det allting slutade samtidigt. Allt bara försvann som om det spolats bort och jag somnade glad över att jag kunde stilla mitt sinne.

Efter jag vaknat blev det värre. Jag var fortfarande paranoid. Jag började tänka tankar som om att min polare var emot mig ibland, fast jag samtidigt mer medveten om att jag håller på och ballar ur och allting var inbillning. Det var nästan som om jag visste att jag var påväg in i någon slags depression, men istället för att oroa mig så studerade jag mig själv som om jag var vore nyfiken på vad som skulle hända härnäst.

Resten av semestern tillbringade jag vid hotellet eller runt området.

Efter jag kom hem så fick ett adrenalin rus från ingenstans. En annan vänn kom över för att prata lite skitsnack om vad jag har gjort under resan och hur han har haft det. Började prata som om jag hade tagit något, även han nämnde att jag borde ta det lugnt och varva ner. Hade ingen aning varför jag kände mig helt upprymd. Rökte en joint med honom och tog det lugnt.
(Vid det här laget hade jag rökt en hel del trots mina huvudvärks attacker. Jag kom på att om jag bara tog det lugnt och intalade mig själv att allting varit okej så släppte paranoian, men huvudvärken kom iallafall).

Efter han hade lämnat min lägenhet så la jag mig i sängen för att sova. Tänkte över allting som hade händ, höll på att hända och vad som skulle hända härnäst. Sen hände det.

Jag fick grym huvudvärk från ingenstans, värre än vad jag hade haft på nyårsnatten. Blev tillslut förbannad och skrek i mitt huvud (tänkte skrek?) att jag inte orkar mer, att allting måste sluta och jag ville sova - Då började jag höra röster. Det var tre stycken. Jag blev helt tyst och bara låg där och lyssnade på hur de viskade. Började garva högt för mig själv och kom till slut att nu hade jag verkligen fått psykos. Jag är i psykos i detta nu och fullt medveten om det. Tillslut så "tänkte" jag och sa tillbaka till de röster jag hörde, att jag hörde dem. Det blev helt tyst i några sekunder, sen började två av rösterna få panik. De pratade som de blev helt chockade att jag kunde höra dem.

"Du ska inte kunna höra oss!"
"vadfan gör du?"

I såna drag hörde jag dem prata. Sen kom den tredje rösten och sa åt mig att sluta gräva i tankarna och försök fortsätta sova. Den tredje rösten lät på någon konstigt sätt mer auktoritetsfull och pedagogisk. Jag flippade ur, reste på mig och gick runt i lägenheten. Jag började prata med rösten i huvudet och tänka att det är lite som på fight club. Kommer jag bli schizo nu? Det enda svar jag fick var att jag borde sluta gräva och sova. Jag sa att jag inte ville - då fick jag en huvudvärksattack så det bara small. Var tvungen att lägga mig i sängen, började gråta och sa högt förlåt en rad många gånger samtidigt som om jag skrattade - eftersom allting var helt jävla sinnessjukt.

Huvudvärken blev bara värre och värre och tillslut fick jag panik på riktigt och trodde att jag hade fått hjärntumör. Jag hörde den tredje rösten i mitt huvud som sa åt mig att lägga mig ner i fosterställning. Vid det här laget hade jag slutat skratta och istället vettskrämd. Jag sa högt för mig själv att jag måste ringa och prata med någon. Klockan 3 på natten ringde jag min far och pratade.

Pratade i över 1 timme och efter det la jag på. Det var tyst efteråt. Sen gick jag och la mig i min säng och då började jag höra en röst igen. Det var samma röst som hade gett mig huvudvärk, det var ingen röst av bild eller ljud (svårt att beskriva) men tänk dig att du tänker en tanke i huvudet där du läser för dig själv, sen samtidigt hör du någon annan prata. Som om du lyssnar på en lång distans radio kanal och man hör en röst brusa i bakgrunden, fast utan bruset då.

Jag var fullt medveten nu om allting. Jag var skrämd som inåt helvete, men rösten sa då att jag kunde vara lugn och att det är över nu och jag bara borde glömma allting. Jag fortsatte prata vidare såklart, nyfiken som jag är, så började jag ställa frågor och utmana. Han svarade inte ofta men det kändes ändå som om han hörde mig. Kan tillägga att jag är väldigt sarkastisk jävel. Samtidigt som atmosfären kändes allvarlig och kritisk kunde jag inte ta det på allvar. Allting var ju ändå i mitt huvud och hela situationen var absurd.

Jag började tillslut berätta om mig själv, jag berättade om händelser i mitt liv som jag inte kan förklara och om tankar jag haft sen jag var liten. Tillslut så stängdes mina ögon. Jag somnade inte, jag var helt klarvaken med ögonen stängda men var det var omöjligt att öppna ögonen.
Det var ordagrant som om någon kontrollerade mina muskler runt ögonen och höll de stängda.
Sen fuckade det ur totalt.

Jag började se bilder och filmer i realistisk bildning. Det var ingenting jag sett förut i hela mitt liv. Jag såg antarktisk, öknen, djungeln, rymden osv. Som om någon skickade runt mig runt världen och jag såg allting från mina riktiga ögon. Det var som om mitt sinne blev skickat till olika platser runt om i världen. Jag blev helt stum. Det var mer än 3D, helt omöjligt att beskriva med ord.
Jag kommer ihåg att jag skickades ut i rymden tillslut med hög hastighet. Tillslut gick det så fort att jag fick sprängande huvudvärk igen, jag bad att få slut på allting och försökte öppna ögonen, men på något sätt ville jag inte öppna ögonen - som om kroppen inte brydde sig vad jag ville.

Efter ett tag så stannade allting och jag såg en silhuett av ett öga som dunkade och kolla rakt på mig, fast inte i realbild denna gång, utan som om man hade kollat in i solen för länge och fått en projektorisk bild. Sen hörde jag någon säga "Du har åkt ur". Det dunkade några sekunder sen öppnade jag ögonen och var helt svettig. Det var helt tomt i huvudet och jag visste inte vad jag skulle säga. Som om någon hade gått in i mitt huvud och rensat allting. Sprang till toaletten garvade när jag stod där över allting. Jag kunde inte minnas någonting under tiden, det kändes som om jag var en helt annan människa.

Efter det så var det tyst. Jag gick och la mig livrädd.


Det hände olika incidenter efter det också, men den här händelsen är det som har etsatt sig fast. Bilderna och filmerna jag såg kan jag omöjligt förklara för någon. Men efter det som hände så har jag lättare att läsa kroppsspråk medvetet och fått mycket enklare för mig att ta hand om sysslor runt omkring mig. Det enda negativa effekt är just pågrund av jag har blivit mycket mer medveten om mig själv. Jag ser människor som jag har känt hela livet på ett helt annat sätt. Jag vet inte vad jag ska dra för slutsats till detta. Detta går emot allting jag trott på.

I dagsläget så händer det att jag hör röster. T.ex så kan jag sitta och kolla på tv, sen börjar jag tänka på en specifik vänn. Några sekunder senare får jag ett meddelande av den personen. Låter väldigt osannoliskt, men det händer väldigt frekvent, så det har blivit lite till vardags.
Jag tror verkligen inte att jag kan höra tankar eller liknande, men förklaring saknas till detta, vilket stör mig djupt.

Så vad tror ni? En andlig uppenbarelse eller psykos? Något annat?

Har mer berättelser att berätta om någon skulle finna detta intressant.

För långt inlägg, orkar inte läsa

Kom till poängen. Vad vill du debattera ?

Intressant inlägg, påminner lite om de visioner som berättas av människor som varit med om en s.k. nära-döden upplevelse. Alternativt någon drogrelaterad psykos? Berätta gärna mer.

Vad pratade rösterna om innan de kom på att du hörde de?

1. Samtal med Gud
2. Kundalini
3. Astral projection
4. Paranoid pyskos

Tack för ett väldigt intressant och välformulerat inlägg. Det du har upplevt är väldigt abstrakt och svårt för både dig att beskriva och för oss att förstå i sin helhet. Du har upplevt element av ovanstående i den rangordning som de står i baserat på det du har skrivit. Första länken är till en film som är baserad på en verklig händelse. Se den. Historien är mkt lik din egen.

Ang. punkt 4 så har man i modern västerländsk psykologi valt att klassa alla transcendentala upplevelser som pyskoser. Låt dig inte skrämmas av det men går du till en läkare så är det svaret som du kommer att få. I andra delar av världen används olika metoder för att aktivt trigga denna typ av mystiska upplevelser. Det är ditåt du ska rikta blicken om du vill finna en förklaring som stämmer överrens med dina upplevelser.

Vad som triggade detta är okänt. Det kan ibland komma helt spontant, pga. droger eller stark stress, etc.

Eftersom du blev så rädd antar jag att du inte vill återuppleva detta? I så fall reducera ovan nämnda faktorer så ökar sannolikheten att det lugnar ner sig. Det är dock inte säkert och ev. är det här något som du får leva med.

1. Skaffa en blogg
2. Sök professionell hjälp innan det sprider sig i hjärnan till livsuppehållande funktioner.

Fel forum... men om du inte själv ser konsekvenser av dina handlingar är du rätt dum... sorry men droger som påverkar våra sinnen, ja det PÅVERKAR ditt sinne. Handling X - Konsekvens Y. Förstår du?

Någon typ av schizofreni (när det gäller rösterna du hörde)

Hade det varit en religiös eller andlig upplevelse hade du återgått till det normala men bara känt dig "uppväckt". Andliga upplevelser sätter du antingen igång genom operationer, eller så kommer de bara hastigt och försvinner sedan. Eftersom du fortfarande hör röster är det säkerligen psykotiska symtom. Gå till en psykiater.

Såhär förstår jag det i alla fall.

Inse verkligheten av demoner och besatthet. Ditt medvetande är alltid fri men kontrollen över den köttsliga boningen kan förloras. Ditt kött är Lik ett hus som är ämnat för ägaren, men huset kan fortfarande rymma flera och bli inbrotten. Släpp in Jesus i ditt hjärta så att du får det han utlovade innan han steg upp till himmelen. Den heliga anden, Guds ande till lärare, beskyddare och fridgivare. Det som har hänt dig tjänar som vittne för att förbereda dig. Den verklighet du tycks leva i skrapar bara ytan för den verklighet som evig är. Låt dig inte snärjas av självklokhet utan vädja till att lära känna Gud. Den ondskefulla närvaron fylld med mörker och en aura som pulserar viljan att drabba en ont, är ett rytande lejon som söker efter vem som ska slukas. Fullkomlig avsaknad från kärlek, Ljus och allt gott. Vad denne vill är att ena människan med sig i domen så att försoning förloras med Gud, Källan till allt gott.

men jösses då, var du fullt medveten trots påtändningen lysande ur öronen då... nämen oj, fick inget arbete heller trots läst hela bibeln tre gånger va?



tusans, inte ens en identifiering klarar du nu alltså av, men saknar förklaring och vill nu backa och bläddra och dryfta och floskofolerpolera i barnstugan. jaja - ska läsa igenom din psykosrot.

done. för längesedan. / hoppas skallebanken iaf inte bidde en totalförlamning.. isf TUR.