Alla ni som "hatar" bidragstagare..

Givetvis är min förhoppning att mina barn ska ha möjlighet att göra detsamma för sina. I min värld utgör dock jag och dem samma enhet, samma familj, varför de är förtjänta av mina förtjänster lika mycket som jag är över deras. På samma vis som du inte kan skilja ut någon del av kroppen hos en atlet.

Med det sagt så är hag för att ge sämre littade möjligheter till en bättre värld. Jag betalar i dagsläget mångdubbelt mer i skatt än en vanlig arbetare. Det skulle jag även göra med en platt skatt vilket denna tåd inte handlat om. Vidare har jag ingenting emot att hjälpa de sämre bemedlade med skolgång, sjukvård, infrastruktur, rättsväsende samt socialt stöd till de som inte kan arbeta; och då menar jag på riktigt, inte bara att de vant sig vid sin lugna lunk och mår dåligt av att gå till jobbet (depression) eller att de är för uttröttade på grund av sena kvällar framför dataspel och film (fibermylagi). Faktum är att en majoritet av sjukskrivningarna numera beror på psykosomatiska skäl.

De stackars barn som växer upp i denna miljö och därmed förlorar sin barndom har jag all sympati med. När de nått vuxenålder är det dock dags att ställa krav för att inte mönstret ska upprepas.

När jag betalar för allt detta accepterar jag dock inte att hela tiden höra hur ond och egoistisk jag är för att jag inte betalar ännu mer än vad jag redan gör. Lite tacksamhet för mitt skit för deras skull hade varit på sin plats.



Du har rätt i så måtto att jag inte hade kunna gå ner i tid under de första 5-7 åren. Därefter hade jag bevisat mitt värde för mina kollegor och skapat mig en fast kundstock. Den kundstocken upptog/och upptar än idag/ ca 60 % av min tid och resten går till tillfälliga klienter. Vilket val jag valt i en situation med väsentligt lägre skatt är en sak. Pengarna spelade fortfarande stor roll. När jag fick barn några år senare hade hag alltså kunna välja annorlunda.

Med det sagt så är det firtfarande mitt val. Att som nu, både tvingas lägga in tiden för att därefter se större delen försvinna i skatt känns fruktansvärt orättvist när man tänker på att mycket av pengarna går till folk som sitter och pillar sin navel.

Att breda grupper skulle gå ner i tid är nog osannolikt. Däremot vidhåller jag att fler föräldrar med småbarn skulle göra det. Redan i dagsläget pusslar folk för att den ena ska kunna gå ner 80%. Jag tror definitivt att många ur den breda medelklassen med en skattesats på 13 procent (den vi hade under 40 50 och 60 talen) skulle gå ner i arbetstid. Med låg skattesats, lägre bidrag, bibehållen proportionalitet (jag är inte Caligula) skulle en stor del av arbetarklassen slippa skatt helt och hållet.

Nej, ett tecken på låg intelligens är att skriva om intelligens trots att man inte vet vad det är.

Problemet med din hållning är att den är paternalistisk, byråkratisk och att du tror dig veta andra människors bästa bättre än de själva. Tyvärr är Nya M inte riktigt lika öppna med sin djupa kärlek till sin nästa som du, och det av en god anledning. De flesta i röstberättigad ålder har svårt för byråkrater som vill tvinga på dem en främmande version av "sitt eget bästa".

Det vore intressant att höra hur en sån som du ser bidrags- och arbetssamhället utvecklas i takt med att automatisering och teknologisk arbetslöshet äter upp de traditionella jobben. Du har sagt att det alltid kommer skapas nya jobb, men vilka sysslor som vi inte ägnade oss åt igår ska vi ägna sig åt för att berättiga vår existens imorgon?

Kan man bredda arbetsbegreppet till att innefatta mer aktuella, självständiga och hemmanära aktiviteter som gaming och barnpassning, eller landar vi återigen i paternalistiska vuxendagis där en representant för arbetslinjens prästerskap måste finnas redo att akut predika om arbetslinjens välsignelse så att inte fåraskocken drabbas av akut brist på mening och sammanhang och skär sig i handleden?

Själv befinner jag mig i situationen att jag nu, som trettioåring, är arbetsför och mentalt stabil- tidigare i livet hade jag dock både fysisk(genetisk) och psykisk ohälsa(delvis åstadkommen av tredje part) varför jag har ett mer eller mindre helt blankt CV och väldigt små möjligheter att lyckas landa ett jobb överhuvudtaget- Har dessutom en vana av att inte arbeta som kan tänkas vara svår att bryta även fall jag mot förmodan lyckas ordna ett jobb.

Vidare känner jag inte att samhällets utveckling är någonting som intresserar mig då jag har levt i utanförskap under tiotalet år om inte mer och vidare är samhällsutvecklingen i min mening direkt skrämmande.

Självklart känner jag inte att det är moraliskt riktigt att leva på bidrag och har inga illusioner om att kunna göra det hela livet men jag saknar helt enkelt incitament för att verkligen anstränga mig för att bli en produktiv medborgare, ser heller inget fel med att utnyttja ett system som jag inte tror på rent värdegrundsmässigt.

Vad anser du om en sådan som mig? Mest nyfiken och kanske hade ett behov av att skriva av mig.

Att hata på svenska bidragstagare är PK. Då kan man få utlopp för sitt hat utan att behöva lida av de konsekvenser som kritik av bidragsmassinvandringen medför.

Jättesmidigt om man är en frustrerad cuck.

Det var en trådbump som heter duga
Tror du i princip redan svarat på dina egna frågor ovan...
Du kan arbeta, men vill inte. Annars finns det en mängd olika vägar in på arbetsmarknaden även med ett blankt CV. Du tycker inte heller att det är fel att utnyttja systemet eftersom du inte tror på dess värdegrund (trots att du innerst inne tydligen inte tycker att det är moraliskt riktigt...vilket blir lite motsägelsefullt).

Enligt min mening är du, eller någon annan, inte alls skyldig att bli en produktiv medborgare. Men av skälen ovan är det inte heller min och andra skattebetalares skyldighet att försörja dig. Summa summarum: inga bidrag.
Kanske har du en välbeställd familj/klan/släkt som kan åta sig att fixa din försörjning? I så fall är det ju inga problem för oss övriga och alla blir nöjda.

Är man höger anser man att personer som du hamnat där ni hamnat pga vänsterns kravlöshet och uppluckrande av värderingar. Särskilt familjen.

Ptja, life sucks - det är min ståndpunkt. Vänstern har kastat pengar på lågkompetenta och lågambitiösa människor så länge att vi ser det som en "rättighet". Men det är det inte.

Jag kan ju erkänna att jag själv haft en liknande situation. Jag hade tur och kom ur den. Men det krävdes både morot och piska.

Tyvärr tror jag dagens unga har det svårare nu. Det finns mer knark, mer vapen, mer asociala element. Samt fler suspekta diagnoser.

Hade alla gjort lumpen efter gymnasiet hade nog många frågetecken blivit utropstecken. Istället sitter de hemma och spelar datorspel och runkar. Inte konstigt de mår dåligt! Men ingen får ju säga något. Bara säga att de behöver "mer resurser". För vad fan då? Så länge man kan gå upp på morgonen finns det säkert NÅT jobb man kan sköta...

Tråden dök konstigt nog upp under "heta ämnen" och jag kollade inte datum. Förvisso fortfarande en relevant frågeställning.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag inte vill arbeta men dels har jag ingen arbetsvana och dels vet jag inte hur jag ska lyckas motivera mig för att uppnå de krav som ställs för att lyckas bli anställd. Det är snarare så att jag inte vill anstränga mig för att eventuellt lyckas landa ett jobb, eller snarare jag är oförmögen att göra det. Att vara en soffliggare är helt enkelt en del av min identitet och ett levnadsmönster som jag inte ser någon väg att bryta.

Hade jag på något magiskt vis blivit tilldelad ett jobb med arbetssysslor som jag har färdigheter att utföra på ett adekvat vis så kan det tänkas att jag till och med skulle vara motiverad. Det är vägen dit som, i kombination med att jag har svårt att finna den, inte känns speciellt lockande.

Den här situationen accepterar jag inte jämfört med de övriga. Jag har varit arbetslös. Jag sökte en massa jobb, fick nej överallt, gick på bidrag tyvärr i en lång tid men hittade till slut ett arbete och sa då permanent nej till bidrag. Lön är ALLTID bättre än bidrag. Bidrag ska ALDRIG vara permanent om man kan arbeta. Jag föraktar inte bidragstagare men jag tror att det absolut finns folk som ger upp, somliga alldeles för snabbt och då är det enkelt att bara fortsätta söka bidrag livet ut och det är en återvändsgränd in i depression och utanförskap. (och dessa ska då kanske få vård?)

Sen tror jag att arbetslösa har alldeles för stor tilltro till Arbetsförmedlingen och tror att det ordnar sig att bara vara inskriven där. Arbetsförmedlingen är, som bäst, en mellanhand mellan arbetsgivare och arbetssökande och gör ett kasst jobb. För det mesta förmedlar de subventionerade låtsasjobb eller sysselsättningsplatser (jobbcoacher, oftast). Det finns bara en grupp som faktiskt förmedlar arbete i Sverige, och det är FÖRETAGEN och de är sällan positivt inställda till att Arbetsförmedlingen ringer och tigger. Vill du ha ett jobb, kamma dig och gå och knacka dörr själv.

De ovanstående 4 utgör en minoritet av bidragstagarna. En stor andel är experter som invandrat från mellanöstern som sysselsätter sig med bidragsfusk på hög nivå varvat med skattefusk, svartarbete och kriminalitet.

Hej. Det var ett antal år nu sedan jag startade den här tråden och jag har bytt både politisk åsikt och inställning sedan dess. Då var jag mer åt vänster, nu är jag SD:are fullt ut. Håller givetvis med dig!