Exakt alla jag känner som öppet säger sig kommer rösta på V eller SD är väldigt väldigt lika varandra som människor. Alltså om man kommer ner till, och kanske lite under, hudlagret.
Nästan alla har mer eller mindre "knegar-jobb". Dom vill att det ska gå schysst och rättvist till. Dom är mån om att vi ska ta hand om varandra i samhället. Framförallt ska gamla och sjuka ha det bra. Dom tycker inte att någon super-kapitalist ska sko sig på folk utan alla ska ha rätt till en bra och hygglig lön. Ingen har dock något problem med företagande i vinstsyfte. Inget direkt jätte uttalat problem med skatten i sverige.
Dom SD-are jag känner är definitivt inga rasister, tvärtom dom umgås precis som jag med en hel del "invandrare" och har inga som helst problem med det.
Dom på vänsterflanken är inte på något sätt några jätte mångkulturvurmare, tvärtom kan dom vara ganska skeptiska till det som sker.
När det gäller bidragsfrågan är det helt dött lopp. Samtliga tycker a-kassan är bra och att det är självklart att man ska kunna vara sjukskriven om man blir sjuk. Jag tror alla vid något tillfällen fått pengar från det ena eller andra systemet. Dock har samtliga under absolut större delen av sina liv försörjt sig på ett vanligt hederligt jobb.
Jag förstår att bildandet av en två-klöver är omöjligt, men varför är det så extremt starka negativa känslor mellan V & SD? Varför detta hat?
Är det bara dom mest extrema från V & SD man hör och ser eller är det mina vänner som är udda fåglar?
Hade det kanske funnits utrymme för ett "mittenparti" mellan dessa två?
Nästan alla har mer eller mindre "knegar-jobb". Dom vill att det ska gå schysst och rättvist till. Dom är mån om att vi ska ta hand om varandra i samhället. Framförallt ska gamla och sjuka ha det bra. Dom tycker inte att någon super-kapitalist ska sko sig på folk utan alla ska ha rätt till en bra och hygglig lön. Ingen har dock något problem med företagande i vinstsyfte. Inget direkt jätte uttalat problem med skatten i sverige.
Dom SD-are jag känner är definitivt inga rasister, tvärtom dom umgås precis som jag med en hel del "invandrare" och har inga som helst problem med det.
Dom på vänsterflanken är inte på något sätt några jätte mångkulturvurmare, tvärtom kan dom vara ganska skeptiska till det som sker.
När det gäller bidragsfrågan är det helt dött lopp. Samtliga tycker a-kassan är bra och att det är självklart att man ska kunna vara sjukskriven om man blir sjuk. Jag tror alla vid något tillfällen fått pengar från det ena eller andra systemet. Dock har samtliga under absolut större delen av sina liv försörjt sig på ett vanligt hederligt jobb.
Jag förstår att bildandet av en två-klöver är omöjligt, men varför är det så extremt starka negativa känslor mellan V & SD? Varför detta hat?
Är det bara dom mest extrema från V & SD man hör och ser eller är det mina vänner som är udda fåglar?
Hade det kanske funnits utrymme för ett "mittenparti" mellan dessa två?
