En aspekt som ofta förföljer mig när jag tar del av feministisk diskussion är hur det sexuella elementet tycks figurera i förgrunden utan att lyftas fram. Män och kvinnors sexuella vanor och tankemönster tycks tydligt skilja sig åt när man bland annat blickar på den statistik som gjorts rörande exempelvis antalet sexpartners över en livstid. Mellan män ser vi en klart mer ojämn fördelning än inom gruppen kvinnor. De mest aktiva männen har sex med långt fler än deras kvinnliga dito, och detta tycks ge avtryck på hela skalan. Vissa säger 80% av alla kvinnor ligger med 20% av männen, en siffra jag dock inte känner till varken ursprung eller sanningshalt i. Många känner nog igen sig i bilden av att kvinnor har en större frihet att selektera partner i förhållande till män, så väl i djurriket som för människor. I ett klimat där sexuella restriktioner som puritanism och äktenskapets helighet brutits ner ter det sig ta än tydligare uttryck.
För många kanske det är ett naturligt tillstånd, i linje med vår biologi eller som en nödvändig konsekvens för den sexuella frigörelse där vi har friheten att själva välja och välja bort vem eller vilka vi vill kopulera med. Sex är ingen rättighet, men likväl ett behov. Jag kan inte låta bli att slås över hur uttryck för misogyni många gånger direkt eller indirekt har sin grund i sexuell frustration. Antingen kan det ske direkt via våld, psykiskt eller fysiskt, eller indirekt genom att försöka kompensera en förlorad självbild knutet till att inte leva upp till ett sexuellt manligt ideal, genom olika medel för maktutövande gentemot kvinnor och kanske även andra män. Prostitution som ofta ses som något negativt blir ju inte desto mindre ett uttryck för mannen som kan nå tillfredsställes först genom sin börs - ett behov som skapas och lever kvar pga den sexuella obalansen.
Hur ser ni feminister på sexualitetens, för uppnående av jämställdhet, problematiska natur. Är det våra könsroller som ligger till grund för obalansen mellan könen här, och kommer så fall ett uppbrott från dessa könsbundna ideal i framtiden göra sex, flört och attraktion mer jämlikt? Eller ligger problemet hos männen själva? Bör resurser lyftas till att utbilda män att våga ta för sig mer och våga ställa krav på en sexuell marknad som idag är kvinnodominerad? Skulle en än mer ökad frigörelse av kvinnans sexualitet, befriad från fördomar och fördömande, i förlängningen i slutändan slå över på alla män och förlösa även den idag mest desperata och frustrerade mannens våndor?
Framförallt, varför tas denna aspekt så sällan upp i diskussioner som rör jämställdhet mellan män och kvinnor?
För många kanske det är ett naturligt tillstånd, i linje med vår biologi eller som en nödvändig konsekvens för den sexuella frigörelse där vi har friheten att själva välja och välja bort vem eller vilka vi vill kopulera med. Sex är ingen rättighet, men likväl ett behov. Jag kan inte låta bli att slås över hur uttryck för misogyni många gånger direkt eller indirekt har sin grund i sexuell frustration. Antingen kan det ske direkt via våld, psykiskt eller fysiskt, eller indirekt genom att försöka kompensera en förlorad självbild knutet till att inte leva upp till ett sexuellt manligt ideal, genom olika medel för maktutövande gentemot kvinnor och kanske även andra män. Prostitution som ofta ses som något negativt blir ju inte desto mindre ett uttryck för mannen som kan nå tillfredsställes först genom sin börs - ett behov som skapas och lever kvar pga den sexuella obalansen.
Hur ser ni feminister på sexualitetens, för uppnående av jämställdhet, problematiska natur. Är det våra könsroller som ligger till grund för obalansen mellan könen här, och kommer så fall ett uppbrott från dessa könsbundna ideal i framtiden göra sex, flört och attraktion mer jämlikt? Eller ligger problemet hos männen själva? Bör resurser lyftas till att utbilda män att våga ta för sig mer och våga ställa krav på en sexuell marknad som idag är kvinnodominerad? Skulle en än mer ökad frigörelse av kvinnans sexualitet, befriad från fördomar och fördömande, i förlängningen i slutändan slå över på alla män och förlösa även den idag mest desperata och frustrerade mannens våndor?
Framförallt, varför tas denna aspekt så sällan upp i diskussioner som rör jämställdhet mellan män och kvinnor?