Nödvändigt med diagnos, fördelar och nackdelar

Hej,

Fick i dagarna erbjudande om neuropsykiatrisk diagnos, ish. Med inriktning på asp, men ev med andra komponenter. Känner mig grymt kluven, dels pg.a. Att jag är på väg mot de 30 i rasande fart och har svårt att se vad diagnosen kan ge mig. Har klarat mig ok hela livet, självklart inte utan quirks, men varför gräva i de gamla såren nu. Så vitt jag kan se, utifrån mitt högst begränsade perspektiv är att vinsterna är små gentemot att få en diagnos svart på vitt på ett papper. Dessutom vill jag inte att något skall få störa framtida karriär.

En annan sak är anhörigintervjuerna, vill inte dra igenom fallinje och vänner detta. Speciellt sedan min mamma nekade till utredning då jag var i skolåldern.

Finns det några fördelar eller skall jag bara tacka för erbjudandet, men tacka nej?

Några feedbacks?

Aspergers syndrom finns inte längre som diagnos i DSM-5 (fanns förvisso inte i DSM-III heller, men i DSM-IV), men då den nyligen har plockats bort så kommer färre personer att få den diagnosen. Det är mer troligt att du får en ADD/autismspektrum-diagnos.


Det måste ju finnas en anledning till varför du går på samtal. En sån här grej är ju inget som bara dyker upp helt plötsligt. Du är ju där av en anledning, eller hur?

Med en diagnos blir det enklare för dig att förklara för arbetsgivare, myndigheter och andra personer "över" dig varför du är som du är. Om du t.ex. inte kan gå till jobbet en dag för att tvättlappen skaver i nacken. Det underlättar också för dig att kunna jobba med dig själv, och utveckla dig själv, när det blir tydligt för dig vad du bör fokusera på.

Självklart är det du själv som väljer om du vill berätta om din diagnos för vänner, familj m.fl. Du väljer också själv om du vill berätta för arbetsgivare eller inte. Annars är det bara vården och Försäkringskassan som har tillgång till din journal.

Nackdelar? Någon idiot till kompis som inte fattar bättre som kanske börjar undvika dig för att du har en diagnos.

Jag anser helt klart att fördelarna överväger nackdelarna. Vad tycker du själv?

Varför är det aktuellt med diagnos just nu? Hur väl fungerar ditt liv med relationer-studier -arbete?

Haft lite problem med arbete tidigare. Utbildningen (6 år uni) gick utan problem, men när arbetslivet började kraschade tillvaron på så många och så fucked up sätt att det är svårt att bringa klarhet i det hela, men blev sjukskriven, först på depression, sedan bipolär, sedan autismspektrumstörning om vi nu skall vara korrekta.

Har haft en hel del in&outs från psykiatrin, men funkat relativt ok. Så länge jag pluggat (höll mig borta från sociala sammanhang) gick det bra, men arbetslivet har varit en ända stor mardröm med anklagelser från att vara osocial och värre. Åkt in och ut på arbetsplatser, och vård däremellan. Har haft flera diagnoser, utan att någon av dem hjälpt mig något.

På väg in på en ny arbetsplats nu (i helvete att jag tänker ge upp hoppet om ett riktigt jobb, inget Samhall skit). Problemet är att jag inte kan hålla mig stabil, och tro mig, jag har testat all psykofarmaka/terapi/mindfullness/avslappning och allt annat mellan himmel och jord. Det enda som funkar är ikto, och de gör ju inte helt smickrande saker med min iq.

Svårt med det social i övrigt också, spänt mellan frugan, och inga kompisar ( mer beroende på dem än mig) kan själv se tecken, men vet fan om jag vill ha dem svart på vitt.

Det finns inget negativt du kan få ut av detta. Det enda är att du kan få bättre hjälp, tips, rätt behandling om de behövs, medicin om de behöva, massa svar på varför "du är som du är" osv. Det är en otroligt lättnad när man faktiskt kan läsa "om sig själv" via en diagnos som förklarar vad som händer etc. Inget att förlora. Få infon och här vad du vill med den sen

En neuropsykiatrisk diagnos kommer ju alltid i slutändan vara mest en förklaring på varför du är den du är och varför du inte passar in i det vanliga samhället snarare än någon egentlig hjälp (bortsett från medicinering för adhd) så om en diagnos är till hjälp eller inte vet bara du själv. En diagnos kommer dock aldrig hindra dig, en eventuell arbetsgivare kommer aldrig ha tillgång till dina journaler och det är bara du som väljer om du vill berätta för folk.

Det var din upplevelse. Vad är det för medicin man kan få? Ta kan väl lika väl läsa utan att ha det på papper? Han har ju ändå gått 6 år på universitetet. Jag har inte upplevt några fördelar alls. Jo, jag fick en tandvårdskort. Vårdvinsten är minimal.

Jaha, så det går bra att ha vapenlicens, ta körkort utan merutgifter, bli lokförare, politiker, ansvarig chef, jag kan fortsätta länge.

Ja det ska absolut inte vara några problem, tystnadsplikten som läkare har får bara brytas om man misstänker brott som har fängelse i minst ett år på straffskalan och din journal är en sekretessbelagd handling.

Och om läkaren har yrkesheder och tillämpar lagen så gör vederbörande bedömningar om lämpligheten att inneha körkort och eventuellt vapen, enligt lagens anmälningsplikt. Många med diverse diagnoser kan dock fortsätta med sina innehav, men ibland är de medicinska tillstånden oförenliga med innehav. Även med innehav kan Transportstyrelsen ibland villkora dessa körkort, så att innehavaren måste inkomma med läkarintyg beträffande det fortsatta innehavet.

Om TS inte redan har körkort och vill skaffa det, måste lämplighetansökan intygas av den sökande på heder och samvete, att alla kända sjukdomstillstånd finns uppräknade. Om TS redan har körkort kommer inget att förändras med en diagnos, om inte läkaren som kommer i kontakt med TS uppfattar problem med omdöme, förmåga eller lämpligheten på annat vis. Om TS är innehavare och gör sig skyldig till brott, t ex ertappas onykter i trafiken eller på annat vis, kommer Transportstyrelsen att vid eventuell indragning av körkortet ställa villkor både med avseende på drogerna och kan komma att kräva intyg på eventuella psykiatriska diagnoser också, om det kommer till deras kännedom.

Har inget körkort ännu, och det är väl en av sakerna som oroar mig. Likaså blir jag nervös av att förlora min autonomi. Vet inte vilka fördelar det skulle ge runt 30, känns som att antingen så har jag klarat ut det själv vid det här laget, eller så skall det till åtgärder för att det skall vara så av någon välmenande samhällets vakthund.

Har barn, och är orolig över att hon skall drabbas. Man har ju hört hur en socionompsykopat plötsligt för för sig att man inte är lämplig som föräldrar, och sedan sitter man där i sin ensamhet. Har tittat lite på vad som kan erbjudas i vårdväg, och det mesta har jag redan med ett riktigt bra öppetteam.

Liten (paranoid) fråga till. Vem kan se resultatet av utvärderingen?

Om du menar en inom vården utförd utredning så hamnar den i din journal. Den har alla inom verksamheten som har en vårdande relation till dig laga tillgång till. Andra inom vården, på samma enhet eller andra verksamheter (vi går mer och mer mot en så kallad sammanhållen journal, på gott och ont), kan obehörigen ta del av din journal, antingen genom att helt enkelt läsa den eller forcera den tunna barriär som råder mellan olika kliniker (ofta är Infektionsmedicin och Psykiatri samt Gynekologi skyddade, men det är inte en teknisk spärr som regel).

Om du tillåter andre huvudmän, som socialtjänsten, försäkringsbolag, FK, AF m fl ta del av din journal, är det ingen som vet hur pass väl detta utlämnade material förvaras. Det händer att handlingar kommer på drift.

Detta är alldeles vanliga förutsättningar för all vård. Du behöver inte jaga upp dig mer än någon annan, tror jag. Är du nojig att någon obehörig inom vården loggat in i din journal kan du begära en utskrift av loggboken som registrerar allt sånt. Vårdhuvudmannen, landstinget, gör stickprov på olaga inloggningar, men de träffar förmodligen bara en liten bråkdel av alla intrång. Intrång kan vara rena misstag också, t ex man söker på personnummer eller delar av namn och anger något tecken fel och råkar få upp fel journal och loggar ut så strax det går upp för vederbörande att det är fel patient. Alla sådana intrång är alltså inte snokanden eller elakartade.