Lätta på trycket tråden.

Natten med sin historia är här.

Det kryper i huden, och hunden stirrar på mig. Jag är full.

Jag tänker på dåliga dikter jag vill skriva ner men ingenting värdigt ger sig tillkänna. Det är det upprepande som varit tidigare. Allting handlar bara om en sak.

Vad gör man som död, när kroppen ruttnar under jorden. Hur konstigt är det inte att inte tänka mer? Kan man föreställa sig det? Man vet ju inte om att man sover när man sover.
Folk borde begrunda döden mer. Vet om döden och lev bättre. Eftersom självmordet uteblev valde du födelsen. Det är inte synd om oss.

Jag lyssnar på samma låtar om och om igen, som en order. Allting går in i varandra. Otåligt startar jag om musiken när det gått en minut. Några meter bort väntar orsaken, det som är världen. Det som upptar. Det som gnager.

Flyktigt är timmarna, och nu är det som det är, och jag tror aldrig att det har varit annorlunda. Det fanns inte. Den enda känslan är nu och tonläget i orden.

Jag är bruten.

Och tiden som går så fort när man tittar tillbaka, och inte ens levde då. Eller förstod.

Om alla bara visste.

Jag vill slänga mobilen i väggen.
Och tänka på det första mötet.

Shit, jag trodde klockan var 2.

Är det enbart nivåerna av olika ämnen i kroppen som avgör vad vi är och hur vi känner oss? Eller är det något inarbetat sedan födelsen och det i våra gener som är den bestämmande verkligheten?

Varför är vissa lyckliga, och andra helt jävla begravda redan trots livets närvaro? Funderar lyckliga och psykiskt friska personer över sitt tillstånd, eller är det just därför som de är lyckliga, omedvetna om vad de egentligen förväntas känna?

Hur kan det vara så här när det alltid har varit så här, borde jag/vi inte ha vant oss? Vårt normalläge. Det som är för oss.

Jag förstår inte hur människor inte kan ha ångest. Eller borde jag studera dem och tankarna som skapat dem? Vara tacksam att jag har möjligheten.

Måste inte vissa må dåligt för att visa de andra att uppskatta det de har. Kontrasten mellan livet och döden. Mellan att vilja ha och att vilja lämna.

dnqjidfnqwfdnwqfndwqindfiwqndfilwqåöSLSÄÖSLÖAslöaS MLM

När andningen och längtan inte sker här, då vet man att det är förbi.

Jag visste att jag aldrig skulle överleva detta. Jag kände det tidigt. Mitt öde är borta. Vad fan gör man då? Det ska ju inte hända. Det rubbar hela existensen. Marken man står på.

Fast jag behövde det. Mer än någon visste. Mer än jag vågade berätta och erkänna.

Att andas i andras rum, i deras tankar och tal, är definitionen av ensam. Om alla visste det skulle ingen släppa sitt hjärta.

Att intala sig att minnen är något bra, är det ultimata bedrägeriet. Det är det som dödar. Jag vill inte ha minnen. Jag vill ha nutiden. Att alltid minnas det nya. Att inte hinna sakna. Det är vad jag vill.

Världen går under. Och ingen märker något.

Självmordspakt is da shit.

Söndaaaaaag!

Sista dagen på veckan, hur har veckan sett ut?
Var den bra eller kan nästa bli bättre?

Ska gottas med lite serie tittande tror jag minsann, för imorgon ringer klockan 4:45 igen.

Tjoflöjt!

trött sliten och ett fint jack i pannan blev det i dag , blödde som fan ? , haha ännu ett märke av livet som rullar på ....... krigaren

Uppdatering:

Fy satan, blev lite alkoholistvarning på mig igår.

En av mina vänner skulle promt skojbråka med mig genom sparkar och grejer, så gjorde lite lätta slag mot huvudet och levererade ett slag 40% rakt in i magen på min vän när han inte såg det komma.. haha det var kul, han gav sig direkt.

Sen drog han ut kuken mitt på öppen gata i stockholm vid två tillfällen och försökte pissa på mig o min andra vän. Haha

många skratt

HAHA!
Låter som en rätt skoj kväll ändå!

Ett bra avslut på veckan?

Det vill jag nog påstå.
Känns faktiskt bra, bortsett från ångesten man får utav alkohol.

Har mycket att vara tacksam för, speciellt en liten fågel som jag äntligen lyckats förstå och respektera.
Much love to you'all.