Själen eller Självet, tror du, tror du inte?

Nu kommer en liten kluring...

Om du tror på det koncept som kallas själ, anser du dig vara en själ, eller inneha (äga, förvalta) en själ?
Frivillig motivering.

Om du inte tror på konceptet själ, ur en filosofisk synpunkt skulle jag kunna ställa en liknande fråga:

Anser du dig vara ett själv eller ha ett själv?
Frivillig motivering.

Svarar på min egen tråd först.

Jag tror inte på konceptet själ och jag anser mig inte ha ett själv eller vara ett själv. Jag har inte lyckats komma till tillfredsställande förståelse kring om det finns ett själv eller inte.

Jag tror att jag har en själ och den är mitt jag och därför är inte jag som du, annars skulle vi alla vara exakt likadana.
Du är alltså endast en köttbit menar du med en hjärna?

Tack för motivering.


Nej det menar jag inte, hade jag menat det hade jag skrivit det.

Jag tvekar inte ett ögonblick om att jag har ett vara. Och det tvekade jag inte om när jag var en 7-åring heller. Är det denna form av delvis kontinuerliga vara som är en själ? I så fall finns det ingen tvekan om att jag är en själ.

Ja vad beskriver du dig att vara, inneha, inte inneha då? Förutom att du är en människa, hen, och innehavare till en cerebrum. Vad det nu är för kroppsdel egentligen förutom alla nervceller? Hur den ser ut vet jag och så vidare men inte vad den är egentligen. Levern är ju en körtel, tydligen men....
Är det en körtel eller en muskel?
Ja, min motivering sa allt om mig.

Primärt medvetande (Primary consciousness).

Håll nu fingrar i styr är du snäll. Din motivering är redan skapad av...

Din själ.

Jag trov allà ar en sjal ingent lgentligen, kroppen ar barca ett redskap for att kunna leva i den har materialla dimensionen, kroppen forvarar sjalen som fron borjan ar fron Gud, o do blir kropp sjal o ande en unik individ

Frånsett att jag i det närmaste inte TROR åt ena eller andra hållet, då har jag ett komplext medvetande.

Ifall nån vill spekulera omkring ... även postulera ... att detta medvetande är en "själ" avvaktar jag att dessa kommer med belägg.

Att ngn skulle kunna komma med belägg om detta har jag svårt att finna. Men, utav egna erfarenheter, om du nu är nyfiken, så torde meditation vara ngt som kan övertyga en om det spirituella, och livet efter döden.

Fast sedan så är jag en sanningssökare och försöker att vara så objektiv jag kan i mina åsikter och i mitt sökande om efterlivet, och har gått ifrån att ha varit en muslim, till att vara ateist och sedermera till att numera vara buddist i mina åsikter om livet. Men, jag fick mig en rejäl tankeställare härom dagen, då jag såg en dokumentär om dinosaurier och insåg att om det inte vore för den asteoriden som massdödade allt liv för 65 miljoner år sedan, så hade homo sapiens aldrig kunnat uppstå, och därav dog en del utav mina tankar om att livet har en mening.

Det är svårt det här med sökandet efter rätt svar angående livet. Innan jag blev introducerad för vetenskap så var jag en övertygad muslim. Vetenskapen fick mig att inse att all religion på jorden endast är bluff och båg. Men mitt liv och synsätt på livet ändrades drastiskt efter att jag kom i kontakt med meditationen. Helt plötsligt så fick jag uppleva resor som gav mig svar på hur en rättfärdig bör vara, och även mina frågor om efterlivet, och meningen med livet här på jorden.

Fast samtidigt så kan jag inte, och bör inte bortse ifrån att om det inte vore för den jävla asteroiden för 65 miljoner år sedan så hade dinosaurierna ännu vandrat på jorden, och däggdjuren hade inte haft möjligheten att bli vad dom är idag.

Fast samtidigt så är det ironiskt att desto mer kunskaper jag läser till mig om rymden, atomer och livet, desto mer förbryllad och övertygad blir jag om att livet har en mening. Vad jag menar är: Föreställ dig universum innan vi kom till och hur pass omöjligt det torde vara att dom atomer som fanns någonsin skulle skapa liv. Men, trots allt så gick dessa grundämnen och atomer ihop, samarbetade och resultatet blev liv, efter 13,7 miljarder så uppstår ett medvetande, ifrån atomer. Försök att föreställa er en atom, och försök sedan att inse det omöjliga i detta, men trots det så finns vi och upplever, och känner och tänker. Helt sjukt och galet, men trots det så finns vi. Man blir förundrad.

FYI så har jag själv sen 1960-talet varit en meditatör ... med experimentellt underlag i en handfull olika meditations-typer, men jag har inte observerat en "själ" i meditationen.


Buddhismen brukar vanligen inte operera med själa-konceptet.


Jag ser inga som helst problemer med att acceptera kosmisk evolution frän dom kosmiska initial-villkoren ... vad är det "omöjliga" i detta?

Trevligt att höra att du mediterar. Även kul att du är objektiv nog att kunna erkänna att du inte har observerat en själ. För min del så var det faktiskt tvärtom. Jag blev övertygad om själen först efter att jag hade haft mina resor.
Inte? Varför anser buddhister att man återföds om inte själ-konceptet är en viktig del?

Jag anser att det omöjliga är att påstå att atomer skulle kunna skapa liv. Om jag, i ett hypotetiskt liv, för 6 miljarder år sedan sa att atomerna i universum tillsammans med dom atomer som uppstår efter en supernova skulle kunna skapa liv så hade du, i denna hypotetiska liv skrattat och dumförklarat mig, då jag aldrig hade kunnat bevisa det. Men, trots det omöjliga, så uppstår liv långt efter våran hypotetiska död.

Meditation kan ... liksom så mycket annat som är associerat med extrakosmiska spekulationer ... också vara en självförstärkande metod som kan leda till "upplevelsen" av pre-meditativa implikationer. D.v.s. att om man börjar meditations-praktiserandet med en medvetan eller potentiell förväntan då är det vanligt att denna förväntan manifesterar sig som en "upplevelse".


Det som ... ponerad ... "överlevar" och "återfödds" i buddhismen har ingen likhet med abrahamismens själa-koncept. Det är två olika typer av "identiteter".


Ökande komplexitet är ett mycket enkelt begrepp att förstå och operera med.