Ständig Ångest och inre sorg

Några fler här som går runt med ständig ångest, inre rädsla och sorg. Sorg över att se föräldrarna bli gamla och någon form av inre rädsla över det mesta. Just nu söker jag jobb, exempelvis, och detta gör mig illamående :-(

Jo, jag är där också. Har varit det länge. På något vis får jag ändock dagarna att gå o livet att hålla i hop. Att hålla sig upptagen med prylar är väl lösningen jag praktiserar antar jag.

Hur gör du för att hålla huvudet ovanför vattenytan?

Brukade gå igenom det, för mig hängde mest av det ihop med föräldrarnas åldrande och kopplingen "sjukdom" och "död" kändes närapå.

För min del började detta runt 24/25 och håll i sig ett par år i form av emellanåt grubblande.

Tills just en av föräldrarna drabbades av hälsoproblem som var en fråga om liv och död, som jag då drabbades av dödsångest och nedstämdhet. Vardagen kunde inte fungera.

Höll i sig intensivt ett par veckor, men i och med det las också för mig "alla korten på bordet".

Till slut av en annan rädsla att jag drabbats av återfall i depression som jag inte haft på 10 år gick till slut av ren rädsla till läkaren, pratade lite om hur jag kanske behövde anti-depressiva men efter bara det lilla samtalet klarnade det upp som från ingenstans. Hämtade aldrig ut medicinen.

Ofta är det så att man behöver lätta på trycket, för någon som klarar av det här med "att bara lyssna" på en.

Vissa av oss är experter på att hålla saker och ting begravda djupt, emellanåt måste man "söka sig ut" och "tala" med någon.

Oj, kunde vara jag som skrivit detta. Det började någonstans kring 24/25 för mig med. Är 31 nu och känslan finns ständigt närvarande. Ångest och sorg och nån form av rädsla. Gör ont i hela kroppen av att se föräldrarna bli äldre. Är livrädd för döden och saknar liksom min barndom på något sätt, trots att den på många sätt var tuff.

Känns som åren bara går och alla runt omkring blir äldre, skaffar barn, gifter sig etc. Själv står jag på sidan om och tittar på liksom. Vill liksom stoppa tiden. Jag saknar en inre trygghet, har riktigt dålig självkänsla och ständig ångest, oro över allt möjligt i livet. På djupet sitter det ett inre gråtandes barn som aldrig får tröst liksom.

Edit: Går på anti-depp kan tilläggas. Sedan 1 år tillbaks. Ångesten dämpas helt klart, men sorg, nedstämdhet och oron närvarar ständigt.

Jag har vissa intressen och hobbys jag sysslar med. Jag tror jag är så pass van med dessa känslor. Har alltid funnits ångest i mitt liv. Ibland känner jag glädjeströmningar gå genom kroppen, och dessa betyder mycket. Dessa strömningar resulterar att jag kan hålla huvudet precis över ytan.

Jag har haft så till och från hela mitt vuxna liv. Sorg o depression. Nu är jag 43 år. De enda gånger jag mått bättre är när jag träffat en bra pojkvän. Det handlar med andra ord om att jag känner mej otrygg mest. Med vänner blir det oftast mer lösrykt och ingen kontinuitet, de är inte lika lätt lita på. Plus att jag inte vågar vara helt mej själv med vänner kan tex va ganska kritisk o ärlig. Så om ngt inte känns bra så behöver jag egentligen få säga det. Men håller igen sånt mkt med vänner-av rädsla för o mista dem. Har annars många väldigt bra egenskaper oxå och är absolut inte omöjlig-även om jag vet vissa tror det när jag står på mej i något o inte ger mej så lätt (är envis)

Har inte någon bra familj som är ngt stöd heller. Min mamma är psykiskt sjuk och mina fosterföräldrar bryr sej inte, meddelar inte ens när de ändå är i min stad för o ses över en fika åtminstone. Överlag är de ganska ytliga och problem typ pratar man inte om. Min riktiga syster har kört psykisk misshandel mot mej i alla år, och inte blev det bättre, när jag i 30 års åldern började säga ifrån o sätta gränser. Så tillslut bröt hon kontakten över en sak jag än idag inte egentligen vet varför. jag sa ifrån när hon betedde sej illa-kanske bara är det, antagligen) Jag tror mycket att det att jag inte ens har en riktig familj är en stor orsak oxå till min otrygghet.

Provat massa sorters antidepp (säkert 20 st ) bara en hjälpte två år-sen sluta den plötsligt hjälpa. (men aldrig mot den lindriga formen av depression bara den medelsvåra-men det gjorde ändå stor skillnad)

Lider av Dystymi (en ständigt närvarande lindrig depression men som är nog så jobbig då man har svårt känna riktig glädje o tycka ngt är kul) Men även av medelsvåra depressioner "utanpå" det. Dock inte så mycket ångest-men mer en ganska lättväckt rädd/oros känsla som inte är lika stark som ångest.

Är som person ängsligt lagd så länge jag kan minnas. Lite försiktig, blyg (men jobbat bort endel) o ganska dåligt sjävförtroende. Jag hatar tanken på att min mamma är gammal nu o princip kan dö vilken dag som helst. Även att jag håller på o bli gammal. Mitt liv har varit mer eller mindre rent bedrövligt hela tiden-eftersom jag inte är typen som trivs o va singel-o hittat bra vänner har varit svårt-även om ja nästan jämt haft åtminstone en nära väninna. Men det har ju långtifrån räckt utifrån mitt sociala behov o behov av närhet o kontakt. Och sedan att jag inte vågar va mej själv fullt ut-tror jag oxå ger en känsla av "okontakt" fast jag är med vänner. Har erfarenheter från mina familjer-att är man sej själv-blir man oomtyckt o "lämnad" Och visst kanske jag har en något mer intensiv personlighet, är väldigt envis osv men det är synd att man ska behöva känna att man aldrig riktigt vågar va sej själv med vänner pga det. Och har som sagt väldigt bra saker i mej oxå, kan ge till andra av mej själv osv

Ja har haft vänner som gnäller när ja säger ja fortfarande är deprimerad, blev lämnad av en "vän" för "Nu har du ju fått det du vill-ändå är du deprimerad!" osv...Och haft pojkvän som tycker ja ska stanna hemma när ja är nere istället för komma till han Tycker överlag INGEN av de jag känt mitt vuxna liv verkat förstått mitt mående-inte heller har de varit särskilt intresserade när ja berättat lite hur jobbigt ja haft det i min barndom (som en orsak till mitt mående idag-så de ska förstå bättre, kanske va lite mer överseende o ödmjuka osv)

Så för mej är talespråket: "Var alltid dej själv-du har rätt o bli älskad för den du är!" Rent skitsnack!

Dom flesta har varit i den situationen, vissa mer än andra

Det har börjat släppa för mig nu, sedan jag bröt kontakten med en del av min familj. Du verkar ju däremot har en bra relation med dom eftersom du blev så orolig, hoppas det ordnar sig.

Kan bara önska dig lyckotankar och säga att det kommer bli bättre med ditt mående och jobb situationen.

Vi alla går igenom kriser i livet, andra värre än vissa, tro mig jag vet. Men det kommer lösa sig för dig.

Har lite dåligt samvete. Vill poängtera att mitt långvariga dåliga mående inte hör till det vanliga. De flesta blir så småningom friska elelr lyckas fixa sitt liv så de känner sej lite mer trygga. Det är jobbigt att söka jobb, skojar du, men såklart är det bara att kämpa på. När du väl har jobbet kan du slappna av. Och du kommer må mycket bättre.