Ni riktigt språkkunniga här på Fb (bästa %-en), hur har ni nytta av språkkunskaperna?

Hej allihopa,

Ganska ofta när jag läser trådar här inne på språkforumet så slås jag av hur otroligt duktiga på det svenska språket några av er är, jag tänker på användare som Egon2b, HerrGickhan, JaneC, Hamilkar med flera (tog bara de första fyra användarna jag kom på).

Hur har ni nytta av språkkunskaperna? Min spontana tanke är att ni inte kan använda hälften av kunskaperna i vardagliga sammanhang eftersom att folk i s f knappast kommer förstå vad ni säger. Är det sant? Eller använder ni lika svåra ord när ni pratar? Är det i jobbsammanhang ni drar mest nytta av kunskaperna?

Språk är roligt så jag förstår helt klart om det är ett intresse, här inne på språkforumet får ni ju också chansen att diskutera med likasinnade men det jag funderar över är alltså hur språkkunskaperna används i det vardagliga livet.

Vänligen,
von.J

Nu är jag inte i samma klass som de personer du nämnde, men jag svarar ändå.



Om man tycker att det är enkelt att använda svåra ord är det mycket enkelt att använda enkla ord. Jämför med att spela gitarr. Om du är skicklig på avancerad jazzmusik kan du använda den skickligheten även när du spelar enkel blues.

Jo, det är sant, det blir nog enklare att uttrycka sig ordentligt även om man inte använder hela artilleriet som finns till förfogande så att säga.

Ser för övrigt att min trådstart innehåller tveksam meningsbyggnad, får försvara mig med att jag skrev inlägget i all hast

Simma lugnt. Ingen bland de nämnda mönstren(?) kan gärna anmärka på detaljer i ett ledigt skrivet inlägg. Det vore att diskontera sig själv som mönster. Utan jämförelser i övrigt, så här skrev Alf Henrikson:

Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl inte större än så.

Honom minns jag från swnet.politik, på sisådär mitten av 90-talet.
Det var han och Samuel Sirén som var de överlägset mest verbala av alla. Samuel Sirén var något vassare, åtminstone på den tiden.

Det är inte till mig som frågan är ställd, men jag kanske kan ge ett svar från min aspekt.. .

Det är mest i jobbet som man (jag) har nytta av ordförrådet och den verbala akrobatiken:
När kollegor ska beskriva något så brukar jag kunna omformulera deras beskrivningar på ett sådant sätt att det behövs ett lägre antal ord och ger mer transparens i tankegångarna som ledde fram till slutsatserna. Överordnade uppskattar detta och det blir kanske lite smörjmedel i karriären. Observera att det alltså inte handlar om att stjäla idéer utan om samarbeten som gagnar alla. Mitt sätt att uttrycka mig är sådant att ordvalen och meningsbyggnaderna känns igen även om det är någon annan som är formell författare av någon beskrivning.

Det är dock inte alltid som överordnade uppskattar detta. För några år sedan hade jag, som exempel, en rejäl diskussion med min närmaste chef: jag ville då ha ett lönepåslag som han inte ville bevilja. Efter ett fåtal diskussioner hade samtliga hans motargument grusats och han såg sig nödgad att gå till sin chef, för att de gemensamt skulle kalla in mig och förklara hur omöjliga och galna mina önskemål var. Detta fick jag dock inte veta i förväg.
Det gick till så att jag, utan förvarning, plötsligt blev inkallad till dem. De satt vid ett bord och jag skulle sitta mittemot dem. Först gick min chef lös på mig, men jag bemötte allt lugnt och sakligt. Därefter inledde chefens chef en lång förklaring som övergick i en dialog med mig. Först fick jag höra hur orimligt och omöjligt det var, att jag skulle veta min plats, att man minsann inte gjorde så, att de övriga anställda skulle kunna ta illa upp och en hel del annat.
Allt eftersom diskussionen pågick blev de två cheferna mer och mer upprörda medan jag bara satt där, stilla och lugnt.
När mötet var över hade jag vilopuls och var inte det minsta upprörd. Min chef var rätt arg på mig. Chefens chef var urförbannad på mig och såg ut att behöva duscha efteråt.
Mitt önskemål om ett lönepåslag på 12% resulterade, efter det mötet, i att jag istället fick 15%.
Det tog ungefär fyra månader innan chefens chef började hälsa på mig igen, när vi möttes. Detta berörde mig dock inte alls, det var bara skönt.
Deras plan var alltså att kalla in mig, snacka omkull mig och få mig att veta min plats. Det blev tvärtom.

I det privata är det smidigt på så sätt att alla diskussioner och tjafsande med människor som älskar att tjafsa blir väldigt korta. I filmen The Matrix finns en bra scen där Neo spelar pingis mot Agent Smith, om jag inte minns fel är det en av slutscenerna. För Neo känns det som om tiden går i ultrarapid -- han tar emot bollarna så lätt att det känns som att han får vänta evigheter på att de ska komma och att han skulle kunna spela långt snabbare om bara motståndaren kunde öka tempot. För Agent Smith, däremot, går matchen övermänskligt snabbt och han hinner inte med att slå tillbaka alla de bollar som Neo spelar över till honom.
Det är lite på det viset som det ibland känns. Vid tjafsande med andra blir det ofta att man (jag) tänker "men kom igen, kan du inte bättre än så?".

Min poäng, om den inte redan har framgått, är att det visserligen kan vara bra med ett rejält ordförråd. Detta märks främst i fora som detta, där man kan ta hur lång tid som helst på sig för att tänka ut sina formuleringar.
Ute i verkligheten är det svårare, där måste man nämligen dessutom vara snabb i huvudet. Där spelar det ingen roll om du kan formulera slagkraftiga och intelligenta uttalanden om det tar dig så lång tid att omgivningen tröttnat på att vänta på vad du ska säga. Ute i verkligheten är det även viktigt att vara snabb när man tänker och talar, det finns ingen delete-knapp och allt där är i realtid.

Med detta ovan skrivet vill jag poängtera att jag inte hör till den grupp som TS beskriver, utan jag bara svarar på inlägget från mitt lilla perspektiv.

Din historia känns inkonsistent. Inte ur ett språkligt, men väl ett ledarskapsperspektiv. Om nu dessa chefer var så oförmögna att bemöta dig, känns det helt osannolikt att de skulle vara så prestigelösa att de gick dig till mötes och dessutom övertrumfade ditt önskemål.

Jag minns själv den gamla historien om den nyanställde säljaren som inte kunde stava, men däremot sälja. Hans säljrapporter innehöll ett språk som en tredjeklassare skulle gråtit åt. Chefen väntade bara på att han skulle återvända från sin säljturné så att han kunde ge honom sparken. Innan han återkom hade dock säljaren producerat ett sådant resultat att chefen själv gick ut med en rapport till övriga säljare som från minnet såg ut ungefär så här:

Medan diskussionen pågick omformulerades förstås tidigare definitioner och önskemål när det blev tydligt hur trängd motparten blev.

Fäst dig inte vid detta -- ge oss istället din historia. Det är ju, bland annat, till dig som TS vänder sig!

Klart att jag fäster mig vid någon som bemödat sig att skriva ett långt inlägg. Jag gav dig, och alla andra, en historia som inte är helt överdriven. De välslipade argumenten utan avseende på grammatisk perfektion är oftast bättre än den välformulerade texten med de svåra orden. Det gäller inte minst på krogen, men likaså på arbetsplatsen.

Efter att ha läst en del på forumet tycker jag att det verkar som att de språkkunniga är duktiga även på andra, vad jag skulle kalla, språk. Exempelvis musik, matematik, programmering. Är det en observation som ni kan hålla med om? Vad skulle detta i så fall kunna bero på?

Jag tänker att det kanske har något med uppbyggnad att göra, eller kan det helt enkelt vara så att många språkkunniga helt enkelt är akademiker - eller att akademiker är mer intresserade av hur saker är uppbyggda än andra?

Sveriges sämsta chefer? Det låter som att du hypnotiserade dem snarare än talade omkull dem Kan du ge exempel på vad som sades?

Ja, Alf Henrikson har en poäng där, är bara så att jag blivit intresserad av att lära mig formulera meningar på ett bättre sätt så blir nog lite onödigt självkritisk en sån gång.

Hehe, rolig historia det där med cheferna.

Jag tror du har rätt i det där med Matrix-liknelsen, har du ett gott ordförråd och förmåga att lättare bilda slagkraftiga meningar av orden så har du ett klart övertag i argumentationer. Du kan lättare formulera dina tankar och blir således en kvickare person tror jag (och behagligare att lyssna på).

Intressant observation, jag har själv inte tänkt på detta men det kan mycket väl vara sant. Dock tror jag att generellt sett är språkkunniga akademiker och sedan är de i de flesta fall intelligenta personer som har lätt för sig tror jag.