Övergången från invasions- till insatsförsvar

Jag har funderat på just övergången mellan dessa försvarsdoktriner och hur Sverige handskats med detta.
För mig verkar det som att övergången hanterats väldigt illa.
Nedläggningen av invasionsförsvaret har vi ju lyckats väldigt bra med, medan uppbyggnaden av insatsförsvaret kapitalt misslyckats.
Trodde verkligen ansvariga politiker att vi inte behövde bygga upp den kunskap, anskaffa materiel, och bygga upp den struktur som behövs i ett instatsförsvar parallellt med att bibehålla viss del av den kapacitet vi hade i det gamla förvaret?

Det känns som att vi avvecklade det ena mycket snabbt utan att fasa in det nya systemet, och att vi därigenom hamnat i ett läge där i princip inte har någon försvarsförmåga.
Avvecklingskostnaderna var mycket stora och därmed kunde inte de åtgärder som behövdes för att bygga upp det nya systemet finansieras.

Den finansiella delen borde kunnat förutses, avvecklingskostnader är inte direkt ett okänt begrepp.

Samtidigt så tar det mycket tid att rekrytera, träna, och anskaffa den materiel och system som krävs för att ett insatsförvar ska fungera. Tid som inte gavs.

Hur tänkte de ansvariga här?
Accepterade de att vi skulle stå utan ett meningsfullt försvar under den tid som det tar att bygga upp insatsförvaret?
Underskattade de grovt den tid det skulle ta att bygga upp ett system vi inte har någon praktisk erfarenhet av?
Uppmärksammade FM politikerna om detta?

Tacksam för synpunkter.

De bryr sig helt enkelt inne. Om de hade fått välja så hade de velat avskaffat försvaret helt och hållet på en gång, men valde istället att göra något som inte verkade lika radikalt pga den negativa responsen det beslutet hade fått då det är svårt för media att lägga locket över en sådan nyhet. Tanken kanske är dock fortfarande densamma bara att man bryter ned försvaret sakta men säkert i skymundan så att när det sen är dags att rusta upp så är kostnaderna för enorma så att det enda logiska alternativet är att avskaffa försvaret allt tillsammans.

Och folk kommer vara lika förlåtande då som de kommer vara när landet slutligen står i ruiner, inte pga ett avskaffande av försvarsmakten utan mer sannolikt en ekonisk krash som konsekvens av en rad sjuka politiska beslut. Indoktrinering och propaganda är väldigt effektiva verktyg. Psykologisk krigsföring på hög nivå.

Dom allra flesta vet inte ens om att vi har avskaffat värnplikten. Folk är för upptagna med att existera i sina små ekorrehjul istället.

Ryssen behöver väcka Sverige, och det med en rejäl käftsmäll

I dagsläget ser ju läget ut så sjukt i sverige så man nästan önskar att ryssen ska komma och rensa bort dem här personerna som tagit dem här besluten.
Jag säger bara att vilken krash det kommer i framtiden antingen ekonomisk, social, mångkultur eller ryssen så ligger det inte långt bort i framtiden och vi förtjänar det som kommer.

Invasionsförsvaret innebar att varenda meter skulle försvaras. Längs kusterna fanns KA, lokalförsvarsförband och fördelningar. Likt Rommel i Normandie skulle ryssen stoppad vid 1m linjen. Då vi har en lång kust går det åt mycket förband för att befästa den. Att ge förbanden modern mtrl blir dyrt. ÖB hade sedan en strategisk reserv som skulle göra motanfallen och slå motståndaren där de lyckades få fotfäste. För att anfalla kör man ha toppmodern mtrl om man ska lyckas. Det är svårt att anfalla med bandvagnar när fienden åker stridsfordon. Invasionsförsvaret var trots den bristfälliga mtrl svindyrt. På 1970-talet minskade viljan hos politikerna att betala för det stora invasionsförsvaret. Det man gjorde var att sänka hotbilden så att man kunde minska anslagen. 1990 så ville ingen pröjsa för ett invasionsförsvar när Sovjet och WP kollapsade. Man började se över doktrinen och så kom insatsförsvaret. Tanken är inte att det är bättre än invasionsförsvaret men den kräver färre förband och är billigare. Sen blev det tyvärr kattskit av allt ändå. Ett insatsförsvar ställer höga krav på samband, logistik och underrättelseinhämtning så att de få förband man har kan vara på rätt plats i rätt tid.

Det finns inga ansvariga. Försvarsbesluten är ju politiska och de har fullmakt in blanco att göra precis hur som helst. Så de skapar örstås konflikter eller samarbeten av större partitaktiska skäl och använder givetvis försvarsbudgeten för sina egna giriga maktsträvande ändamål. De som inte drar egen nytta av att ha makten över försvaret, de slås ju ut av rivaliserande politiker som gör det.

Politik är att ta andras pengar. Ju större staten kostnader, desto mer makt över (utbetalningen av) pengarna får politikerna, så kostnadsmaximering är ett stående självändamål med all statlig verksamhet. Försvaret står för ynkliga 1% av BNP, totala offentliga utgifter är ca 50% av BNP. I snitt har alltså en riksdagsledamot två-tre vardagar om året pa sig att tänka på Försvarets andel av alla offentliga budgetar. Försvaret är en sån jätteliten verksamhet att den alltid är offer för större taktiska manövrar med beslut i helt orelaterade frågor i fokus som vardera berör 10:tals gånger större ekonomiska värden än försvaret penningmässigt (som arbetsmarknaden, fastighetsregleringar, energiskatter, euro-medlemskap). Rättsväsendet har gått samma väg. Politikerna har inte tid eller intresse att bry sig om såna pyttesma sidoverksamheter och betydelselösa budgetposter.

Vi hade ett starkt och rationellare försvar förr därför att försvaret var en av statens få huvudverksamheter. Men sen har vi flerdubblat skatterna och staten har blivit en tusensysslare helt utan fokus pa nånting. Försvaret har blivit en oviktig detalj för politikernas vardag.

Det har du rätt i.

Visst finns det ansvariga, politikerna som tog besluten och de sakkunniga inom FM som inte lyckats förklara för de politiker som faktisk velat behålla eller öka försvarsförmågan vilka konsekvenser det skulle få.

Finansieringen är en sak, åsikten tycks vara att det är billigare med ett insatsförsvar, vilket det kanske är. FMs budget minskades ju efterhand.

Invasionsförsvaret klarade inte längre att säkerställa vårt försvar, tekniken sprang ifrån det. Vad hade vi haft för nytta av vårt KA då det snabbt skulle slås ut redan under ett initialskede. Våra motoriserade brigader, hur många de än var skulle bli lätta byten för en mekaniserad fiendemakt.

Vad som jag ser som problematiskt är att man så hastigt nedmonterade den kapacitet vi ändå hade till att kunna hålla 2 positioner under en vecka. Samtidigt har man inte sparat så oerhörda mängder pengar.

Vad var FMs del av BNP låt oss säga 1990?
Vad är den idag? 1.8%?

Idag är de på ca 1,2% av BNP, för 30 år sedan över 3%. Men då får man också ta hänsyn till att numera räknas även saker som Brandskyddsmyndigheten in i "försvaret", och regeringarna har infört en massa smarta sätt att kräva tillbaka en del av de där 1,2 procenten som tilldelas. Ett exempel är regeringsflyget, där Försvarets budget får stå för typ 90% av kostnaden när politikerna åker till sina möten. Regeringskansliet har lagstadgad jätterabatt.

Försvaret av Sverige kostar alltid ca 40 miljarder/år, så har det varit sedan 1960-talet. Att en krona är värd en tiondel så mycket nu spelar ingen roll, inte heller att vi har andra uppgifter för försvaret, ej heller att fienden har en annan förmåga. 40 miljarder ska det vara. Alltid.

Framförallt så är samhällskostnaden för värnpliktsuttaget borta ur ekvationen. Försvaret fråntogs alltså stora intäkter som inte kompenserades med ökad försvarsbudget.

Ett år av en 19-årings liv har ett samhällsekonomiskt värde. Det syntes inte i försvarsbudgeten, så detta värde bara försvann. 50 000 19-åringars ettåriga tjänstgöringar försvann utan kompensation i form av reda pengar till den årliga försvarsbudgeten. Pengar som rätteligen borde gått till yrkessoldater med mer avancerad materiel.

Då kanske det är så enkelt att den gradvisa försämringen av FM helt enkelt kommit i en klarare dager iochmed övergången till ett insatsförsvar.
Vi kanske idag har ungefär samma förmåga som för 5 år sedan, bara att det nu syns mycket tydligare.

Det vi saknar med nuvarande försvar är ju isåfall möjligheten att bedriva asymmetrisk krigföring vilket vi hade med en relativt stor värnpliktsarmé, jag tänker här närmast på fria kriget scenariot.
Å andra sida har ju Irak och Afghanistan visat att denna förmåga inte är avskräckande.

1. Det beror ju på hur man ser på den saken. Har vi en arbetslöshet på 0% så är det där korrekt men i själva verket så är den Svenska arbetslösheten bestämd till mellan 6-14% idag beroende på saker som arbetskraftsimport, omvärldsläge och budgetbeslut. Så ditt påstående kan aldrig vara korrekt.

2. Försvarsutbildningen syns inte heller, dvs. det mervärde som erhålls av samhället till följd av försvarsutbildningen, även om det förstås i första hand kommer den offentliga och semi-offentliga sektorn till nytta.

3. Det där är ju bara bullshit. Dagens insatsförsvar har ju samma prylar som de värnpliktiga hade på nittiotalet. Så det har ju inte blivit någon mer "avancerad material". Möjligtvis har då archer pjäsen tillkommit och till viss del patrian även om den inte tillför något betydande värde i förhållande till existerande material annat än att vara lite snabbare på väg och ha typ 1/4 av stridsförmågan hos nittiotalsprylarna. Vidare har ju systemet tillsett att dagens yrkesförsvar är extremt tafatt i förhållande till gårdagens invasionsförsvar -> det är ingen i försvarsorganisationen som tar insatsförsvaret på någon form av allvar, det betraktas som en kuliss eller ett alibi för att dels kunna lägga ned staten och till vissa delar för att framtvinga ett NATO medlemskap, och då kan man ju tycka att de borde kunnat skriva på det också i samma vända så att säga.