I denna tråd ämnar jag diskutera teismen, som den förklarades för snart ett hundra år sedan. Det synsätt på vilket “tänkare” ser på teism idag är så andefattigt och fyllt av oerfarenhet om vad det egentligen handlar om så jag sällar mig till de tänkare som hade och har lite mer “kött på benen” när det kommer till vad teism egentligen innebär.
Jag själv, som alltid har trott på mig själv och förhållit mig realistisk till min omgivning och synen på min mentala identitet (mitt jag) kom att från att ha förfäktat Objektivism i debatt mot andra till insikten om Guds-begreppets betydelse och position i förhållandet till den inre värld jag skapat för mig själv. Utifrån denna insikt har jag idag ett teosofisk (kunskap om Guds-begreppet är möjlig) och rationellt teistisk förhållningssätt till Gud eller Guds-begreppet som sådant.
Teismen enligt Nordisk Familjebok (1919)
Några frågor:
Hur ställer du dig till Gud eller Guds-begreppet i förhållandet till teismen (som den förklaras ovan) eller till någon av de andra ismer som omtalas i den citerade texten? Är du teist enligt detta sätt att se på teismen eller är du tillhörande någon annan grupp av Gudstroende?
Alla tankar, synpunkter och kreativ kritik av det ovanstående är välkomna/-met!
mvh
Mattias
Jag själv, som alltid har trott på mig själv och förhållit mig realistisk till min omgivning och synen på min mentala identitet (mitt jag) kom att från att ha förfäktat Objektivism i debatt mot andra till insikten om Guds-begreppets betydelse och position i förhållandet till den inre värld jag skapat för mig själv. Utifrån denna insikt har jag idag ett teosofisk (kunskap om Guds-begreppet är möjlig) och rationellt teistisk förhållningssätt till Gud eller Guds-begreppet som sådant.
Teismen enligt Nordisk Familjebok (1919)
Tei’sm (af grek. theo’s, gud), filos., den åsikt, som antar en absolut verklighet (i motsats till ateismen,
se d. o.) och fattar denna som en individuell, personlig Gud (i motsats till panteismen, se d. o.), den där är ej blott världens skapare, utan äfven som försyn grund till världsförloppet och som högsta goda dettas ändamål (i motsats till deismen, se d. o.).
Om man ensidigt fattar Gud som transcendent i förhållande till världen (d. v. s. till sitt väsen skild från och upphöjd öfver denna), går teismen öfver till deism; ensidigt betonande af, att han är immanent i världen (d.v.s. ingår i den), leder till panteism. Enligt teismen är han såväl transcendent som immanent i världen, det förra genom sin egen själfständighet i förhållande till världen, det senare genom världens osjälfständighet i förhållande till honom. Enligt teismen är immanensen mellan Gud och världen ömsesidig. Gud ingår i världen, men världen ingår ock till sitt sanna väsen i Gud (jfr Panenteism).
Den personliga verkligheten känna vi i vår erfarenhet endast hos oss själfva; det är därför naturligt, att teismen bildar sitt gudsbegrepp genom analogier från människan. Om man därvid ej befriar detta begrepp från de ofullkomligheter, som vidlåda den mänskliga personligheten, blir teismen antropomorfistisk. Detta befriande kan ske endast i abstraktionen; så snart man söker fatta Gud på konkret sätt, göra sig antropomorfismerna gällande, och det är därför naturligt, att de positiva religionerna ej kunna undvara dem, utan måste nöja sig med att bakom
dem blott ana den renare uppfattningen, för hvilken då antropomorfismerna fattas som symboler.
Många anse, att själfva personlighetsbegreppet hör till antropomorfismerna. Så t.ex. Höffding och Paulsen; den senare betecknar därför Gud som "öfverpersonlig". Men då det personliga är den högsta verklighet, af hvilken vi ha någon erfarenhet, leder detta antingen till ett förnekande af möjligheten för oss öfver hufvud att göra oss ett positivt begrepp om Gud, eller ock menar man med det öfverpersonliga endast den till fullkomlighet upphöjda personligheten.
Teismen får olika form, allteftersom man förfar med mer eller mindre stränghet vid antropomorfismernas aflägsnande från gudsbegreppet. Den viktigaste skillnaden är därvid den, huruvida man anser Gud liksom människan vara i tiden eller icke. I detta hänseende kan man skilja mellan en empirisk (temporalistisk) teism, som fattar Gud som en ’’lefvande Gud" och därför som varande i tiden, och å andra sidan en rationell (eternistisk)
teism, som fattar Gud som evig, upphöjd lika väl öfver tiden som öfver rummet. Inom den svenska filosofien har den sistnämnda åsikten förfäktats af Boström, under det att dennes lärjunge Wikner sökt prestera en "tidsexistensens apologi".
En annan principiell skillnad mellan olika arter af teism gäller kunskapsformen för vår uppfattning af Gud. Å ena sidan stå de tänkare, som anse sig kunna lämna teoretiska bevis för Guds existens och utveckla ett verkligt vetande om hans väsen, låt vara i mycket abstrakt form. Hit har man bl. a. att räkna Platon,
Aristoteles, skolastikerna, Cartesius, Leibniz, Wolff, den teistiska skolan bland Schellings och Hegels lärjungar (Weisse, I. H. Fichte m. fl.), Lotze, Boström och Wikner. Däremot har Kant förnekat möjligheten af ett teoretiskt vetande om Gud och i stället som ett "praktiskt postulat" för sedlighetens möjlighet uppställt tron på Gud och en moralisk världsordning. I England har en liknande trosståndpunkt utvecklats af Hamilton och Manseil samt mynnat ut i Spencers agnosticism, som betecknar verklighetens yttersta grund som "det ovetbara".
- Källa Projekt Runeberg, Nordisk Familjebok (Uggelupplagan) sidorna 663-664 + 665-666
se d. o.) och fattar denna som en individuell, personlig Gud (i motsats till panteismen, se d. o.), den där är ej blott världens skapare, utan äfven som försyn grund till världsförloppet och som högsta goda dettas ändamål (i motsats till deismen, se d. o.).
Om man ensidigt fattar Gud som transcendent i förhållande till världen (d. v. s. till sitt väsen skild från och upphöjd öfver denna), går teismen öfver till deism; ensidigt betonande af, att han är immanent i världen (d.v.s. ingår i den), leder till panteism. Enligt teismen är han såväl transcendent som immanent i världen, det förra genom sin egen själfständighet i förhållande till världen, det senare genom världens osjälfständighet i förhållande till honom. Enligt teismen är immanensen mellan Gud och världen ömsesidig. Gud ingår i världen, men världen ingår ock till sitt sanna väsen i Gud (jfr Panenteism).
Den personliga verkligheten känna vi i vår erfarenhet endast hos oss själfva; det är därför naturligt, att teismen bildar sitt gudsbegrepp genom analogier från människan. Om man därvid ej befriar detta begrepp från de ofullkomligheter, som vidlåda den mänskliga personligheten, blir teismen antropomorfistisk. Detta befriande kan ske endast i abstraktionen; så snart man söker fatta Gud på konkret sätt, göra sig antropomorfismerna gällande, och det är därför naturligt, att de positiva religionerna ej kunna undvara dem, utan måste nöja sig med att bakom
dem blott ana den renare uppfattningen, för hvilken då antropomorfismerna fattas som symboler.
Många anse, att själfva personlighetsbegreppet hör till antropomorfismerna. Så t.ex. Höffding och Paulsen; den senare betecknar därför Gud som "öfverpersonlig". Men då det personliga är den högsta verklighet, af hvilken vi ha någon erfarenhet, leder detta antingen till ett förnekande af möjligheten för oss öfver hufvud att göra oss ett positivt begrepp om Gud, eller ock menar man med det öfverpersonliga endast den till fullkomlighet upphöjda personligheten.
Teismen får olika form, allteftersom man förfar med mer eller mindre stränghet vid antropomorfismernas aflägsnande från gudsbegreppet. Den viktigaste skillnaden är därvid den, huruvida man anser Gud liksom människan vara i tiden eller icke. I detta hänseende kan man skilja mellan en empirisk (temporalistisk) teism, som fattar Gud som en ’’lefvande Gud" och därför som varande i tiden, och å andra sidan en rationell (eternistisk)
teism, som fattar Gud som evig, upphöjd lika väl öfver tiden som öfver rummet. Inom den svenska filosofien har den sistnämnda åsikten förfäktats af Boström, under det att dennes lärjunge Wikner sökt prestera en "tidsexistensens apologi".
En annan principiell skillnad mellan olika arter af teism gäller kunskapsformen för vår uppfattning af Gud. Å ena sidan stå de tänkare, som anse sig kunna lämna teoretiska bevis för Guds existens och utveckla ett verkligt vetande om hans väsen, låt vara i mycket abstrakt form. Hit har man bl. a. att räkna Platon,
Aristoteles, skolastikerna, Cartesius, Leibniz, Wolff, den teistiska skolan bland Schellings och Hegels lärjungar (Weisse, I. H. Fichte m. fl.), Lotze, Boström och Wikner. Däremot har Kant förnekat möjligheten af ett teoretiskt vetande om Gud och i stället som ett "praktiskt postulat" för sedlighetens möjlighet uppställt tron på Gud och en moralisk världsordning. I England har en liknande trosståndpunkt utvecklats af Hamilton och Manseil samt mynnat ut i Spencers agnosticism, som betecknar verklighetens yttersta grund som "det ovetbara".
- Källa Projekt Runeberg, Nordisk Familjebok (Uggelupplagan) sidorna 663-664 + 665-666
Några frågor:
Hur ställer du dig till Gud eller Guds-begreppet i förhållandet till teismen (som den förklaras ovan) eller till någon av de andra ismer som omtalas i den citerade texten? Är du teist enligt detta sätt att se på teismen eller är du tillhörande någon annan grupp av Gudstroende?
Alla tankar, synpunkter och kreativ kritik av det ovanstående är välkomna/-met!
mvh
Mattias
