Citat:
Ursprungligen postat av
mishima
Jag har för mig att det nämndes lite i förbifarten, i periferin. Men knappast att det diskuterades eller problematiserades. Men förbundets agerande ska heller inte glömmas bort.
Jag hade gärna plöjt igenom lite artiklar från 1995.
Jag skummade några av DN:s större artiklar från genombrottsåret 1995 och anorexian nämns förvisso, t.o.m. som det ämne som journalisterna allra helst vill fråga om på presskonferenser och som därför bidrar till att den skygga Sara vill undvika dessa tillställningar, åtminstone före loppen:
Citat:
Sara Wedlund har kallats friidrottens Greta Garbo för sitt sätt att hålla sig undan uppmärksamheten.
På en presskonferens blir den första frågan om anorexia - möter hon pressen efter loppet får hon i stället börja VM med att besvara hur det känns att ta sig till final.
Men den vanligaste vinkeln verkar vara att den lilla blyga men stentuffa Sara har besegrat sjukdomen:
Citat:
Sara Wedlund fick anorexia. Nu, efter fyra år, är hon tillbaka på löparbanorna.
Citat:
Efter fyra års kamp mot sjukdomen anorexia är hon tillbaka på löparbanan. Och hennes debut i internationella sammanhang var minst sagt sensationell...
Citat:
...redan som 15-åring vann hon ungdoms-SM på 1 500 meter. Sedan tvingades hon till ett långt uppehåll på grund av anorexi. Nu har hon kämpat sig ur sjukdomens grepp och är plötsligt en av svensk friidrotts intressantaste namn.
Citat:
För en 19-årig tjej som besegrat sjukdomen anorexia, för en tjej som orkar hålla en hel presskår ifrån sig, för en tjej som hoppar över ett givet SM-guld (terräng-SM) för att hon har prov i skolan dagen efter är inget omöjligt.
Säkert var det inte bara ett tacksamt journalistiskt grepp utan motsvarade också vad folk i allmänhet ville tro, inte minst i Sverige med dess folkliga förkärlek för blyga stjärnor och tuffa tjejer. Just
tuff verkar vara det vanligast förekommande ordet i artiklarna, inte så lyckat för en anorektiker.