Citat:
Filmen i sig känns väldigt onödig. Inte dålig (alls), men ja, den behövdes bara inte. Men om inte annat så är det dock fantastiskt att se hur Danny Boyle skiter i alla "regler" när det kommer till filmskapande, och bara går helt bananas när det kommer till foto och klippning - sinnessjukt att det funkar så bra som det gör.
Citat:
Har svårt att veta vad jag tyckte om filmen av precis dessa anledningar. Gav den ändå ett svagt positivt betyg för underhållningsvärdet varvat med deppen den lyckades ge mig. Tycker också att denna sticker ut som ett auteur-verk till en mycket högre grad än många av hans andra filmer. Det är omöjligt att missta T2 för något annat än något som Boyle har kokat ihop.
Jag håller med er båda, med undantaget att jag tycker att tvåan på något sätt ger djup till ettan - även om tvåan påminner litet grand för mycket om Requiem for a Dream; att vara trasig, tillika horsetorsk som 20-åring går att romantisera, men när de närmar sig 50 bast, och många av dem saknar både familj och stabilitet (ej något självändamål, missförstå mig ej) så knackar samma ångest som i RfaD på. Vissa scener, som när Renton ligger på motorhuven, påkallade en blandning av ångest och nostalgi - bitterljuvt är det enda sätt på vilket jag adekvat kan beskriva hur det upplevdes.
Som BigFatCone tidigare skrivit så fick Trainspotting mig att - fritt citerat - vilja "choose not to choose life", medan uppföljaren fick mig att känna samma känsla med tillägget att det blir skit oavsett vad man gör. Välj livet och dö som Svensson med 2,1 ungar och Volvo, eller välj annorlunda och se dig själv nå samma grav, men via en annan väg i livet. Spelar det egentligen någon roll?
