Trippen på DPT som förändrade mitt liv

Hej! Det här är min första tripprapport så hoppas den är lättläst och informativ. Jag tar gärna emot kritik om hur jag kan förbättra mina tripprapporter i framtiden så kritik tas gladeligen emot. Men nog om det.

---
Substans: DPT
Dos: 60 mg
Ålder: 25 Kön: Man Vikt: 70
Tid: ~4 timmar men cirka 8 timmar med afterglow
---


Förtext:

Jag hade haft i åtanke ett tag att trippa igen. Min senaste tripp var den som räddade mig ur en depression men innan jag väl hade fått den så hade jag fått åtskilliga snedtrippar så var rätt nervös inför att trippa igen. Så jag hade i alla fall tänkt på det ett bra tag och så kom dagen som kändes som menad. Jag mådde som en gud och hade haft en fläckfri dag där allting hade skötts så jag valde att köra på.

-----

Inledning:

Jag var på en fest (fast jag drack ingenting) när jag bestämde mig för att trippa samma natt. Jag hade ändå bara kommit dit för att hälsa på en stund och ämnade inte att stanna där särskilt länge. Vi satt och spelade lite yatzi och annat kul sen så sa jag att jag skulle hemåt för jag var trött. Kramade allihopa sen gick jag.

Tänkte på vägen på vad jag skulle ge mig in på ... jag hade ju varit med om ett antal snedtrippar under min depression så kände mig lite orolig över att snea, men jag kunde inte ge mig ut nu, ödet kallade på mig. Dessutom mådde jag riktigt fint i själen vilket självfallet bidrog till mitt val.

Jag kom hem och letade efter mitt stash med hallucinogener i säkert 30 min innan jag hittade den.

-----

Intaget:

Skriver med en polare på facebook samtidigt som jag pillar med att väga 60 mg DPT och stoppa in pulvret i en gelkapsel. Då var det dags! För upp kapseln i anus eftersom jag gillar inte ta hallucinogener i näsan för det kan kännas konstigt under trippen och DPT tas inte upp så bra oralt så hade inte mycket till val.

Jag väntar på att känna av någonting, efter sisådär 15 minuter börjar jag känna effekter lite smått och jag bestämmer mig för att lämna datorn för kvällen och gå och lägga mig och meditera.

Under uppgången så börjar jag nojja för diverse bl.a. att min axel börjar spänna sig (jag har haft probem med armen som jag tränar upp). Jag ångrar redan nu att jag tagit något i en del av huvudet "fan nu kommer jag ha ont under hela trippen" är tanken som vägrar lämna mitt huvud. Känner också att det börjar smaka illa i munnen för att jag blir torr och blir retad av tanken av det om och om igen.

Så kom jag på Terence Mckenna's tips om hallucinogener och att man ska sjunga när man känner sådär, så jag börjar först lite smått sjunga hinduismens mantra "Om namo narayanaya" först svagt för jag vågar inte ta i men sen tar jag verkligen i. Känner hur det börjar kännas bättre och blev helt frälst i metoden. Den funkade verkligen och räddade nog mig från en snedtripp.

Jag stör mig fortfarande på smaken i munnen så jag bestämmer mig direkt när tanken kommer upp att resa mig upp och gå och borsta tänderna. Borstningen av gaddarna går riktigt snabbt, det är som att tiden går fortare, nästan som att den inte existerade.

Jag går ner igen och lägger mig i sängen och fortsätter meditera. Då och då kommer känslor upp från tankar som små knivhugg som jag först försöker omedvetet fly ifrån men jag snabbt korrigerar genom att återgå till meditationspraktiken dvs jag andas och lever mig in i känslan, erkänner den.

Jag reser mig upp från mediteringen fortfarande stressad och lite lullig/ofokuserad, går in i badrummet och fyller upp bubbelbadkaret med vatten. Jag tänder några värmeljus och släcker ner ljuset, lägger mig i badkaret och mediterar och sjunger mantran. Jag drar igång massagefunktionen och bubblorna och lever mig in i känslan.

Men det blir för varmt! Jag reser mig upp ur badkaret för det känns som jag har jättemycket blod i huvudet och går in i bastun som inte hunnit bli varm än (fast det är ändå 40 grader kanske vilket var skönt) men inser snabbt att det inte kommer vara skönt att basta trippad och stänger av bastun och går ur och sätter mig ner i vattnet igen, reser mig upp snart igen och sätter mig på toastolen och svalkar av mig.

Nu jävlar börjar det hända grejer. När jag mediterar så bryter jag ny mark och jag börjar se skithäftiga fraktaler sida vid sida i golv, tak, väggar, you name it. Dem såg ut så här något http://www.babilani.com/Fractals/NardakFractal.jpg fast sjukt mycket häftigare än en bild kan illustrera.

Känslan jag har inombords nu är helande. Jag upplever ingen ångest alls, ingenting faktiskt. Jag var i ett djupt meditativt stadie. Känner hur vattnet rinner ner längs min kropp och gör mig ännu mer medveten. Satt där kanske i 30 minuter (jag har ingen aning faktiskt, tiden existerade inte) och bara tittade på fraktalerna.

Jag hade badat färdigt, så jag torkar av mig det sista av vattnet med handduken och tar på mig kläderna igen. Då var det dags för promenaden som jag planerat in som en del av trippen. Jag fryser lite och det är rätt kallt ute så jag tar på mig min pappas jacka. Jag får så mycket ånger över att jag ska ha mössa eller inte, eller om jag verkligen kan gå ut som jag ser ut?! Sen inser jag att jag sitter i en ond cirkel och tänker "skiter i vilket" och går ut och ska precis till och låsa då jag inser att jag inte har nyckeln, men jag skiter i att låsa "äh, ingen som kommer försöka gå in mitt i natten ändå" och jag hade inte lust att leta i mitt förvirrade tillstånd efter en nyckel...

Jag går ut och går riktigt sakta, jag känner att om jag ökar tempot så blir jag stressad i själen så det var väldigt viktigt för mig att gå i väääldigt lugnt tempo. Jag kommer ut i skogen och sätter mig ner på en bänk och mediterar. Fraktaler skymtar jag i asfalten och kommer på mig själv igen att tänka "tänk om någon kommer de lär ju tro att jag är koko som sitter här mitt i natten" men lever mig in i känslan i bröstet och konfronterar den och den försvinner så jag kan slappna av igen. Dags att röra sig vidare då...

Fortsättning följer...

Jag kommer till en katt, jag ser den direkt och den ser mig direkt. Vi kollar på varandra. Ingen av oss rör på oss. Efter några minuter så försöker jag locka den till mig men den rör sig inte på fläcken. Jag anar den är misstänksam av mig och det är därför den är på sin vakt. Jag mediterar och tittar på katten och ser en guldig aura om katten, men det är inte en katt längre, det är ett lejon som sitter där. Känslan jag känner är asmäktig och jag har aldrig kännt mig sådär förut.

Jag försöker ta mig närmare katten men ett steg räckte för att skrämma iväg den. Jag blir ledsen och tänker gå vidare men känner sorgen blir bara större. Jag saknar det ögonblicket och vill tillbaka, så jag vänder på klacken och går kanske tre steg men kommer på mig själv att det är meningslöst, stunden var borta och jag kommer inte kunna uppleva den igen. Jag vänder igen och fortsätter på min promenad och då får jag insikten om att livet är ett äventyr och att man kan inte behålla stunden för evigt, utan den kommer ta slut och då kan man välja att desperat klänga sig fast i stunden eller gå vidare. Jag ler faktiskt av insikten, jag är överlycklig av minnet av katten samtidigt ledsen men det är en blandning av känslor som uppstår. Jag häpnar över hur vacker känslan är, och fäller nästan en tår av lycka och över den. Jag känner mig så levande.

När jag kommer ut ur skogen kommer jag förbi ännu en katt lite längre borta till min förvåning. Denna katten tittar också suspekt på mig och jag står stilla och tittar på den i kanske 30 sekunder. Jag försöker sedan locka även denna till mig och då for den fram mot mig jamandes och överkelen. Jag känner kärleken den visar mig och antar den känner precis samma sak. Den kelar med min pappas jacka och plötsligt dyker tanken upp "jackan blir nerhårad och farsan kommer bli arg" men jag lever mig in i känslan och tanken och då försvinner den.. "Tänk så dumt att oroa sig över en sån skitsak!" tänker jag i efterhand och ler lite åt komiken i situationen.

Jag börjar tröttna på att kela med katten så jag bestämmer mig för att traska vidare, katten följer efter mig och går och kelar vid mina ben vilket jag finner rätt störigt så jag försöker skrämma bort den genom att fräsa åt den. Den lyssnar inte. Jag ignorerar katten och fortsätter och gå tills den går sin väg. Ännu en gång landar insikten att bevara stunden men inte klänga fast vid den. Saker förlorar sin gnista och det hjälper inte att stanna kvar för den kommer inte igen, men det kommer alltid nya stunder, och det kan man se fram emot!

Jag kommer in på en skogsstig som jag gillar men jag hade inte tänkt på att det var så mörkt nu mitt i natten ... så jag börjar gå fortare efter ett tag men stannar ner igen. Det känns som jag försöker fly ifrån situationen, men gör jag verkligen det? Flyr man om man bestämmer sig för att i min situation öka på tempot för att undvika den tråkiga situationen, eller? Kanske inte i mitt fall, för det fanns inget i situationen att hämta till att börja med, och jag började frysa. Men jag är fortfarande inte säker.

Jag anländer hemma igen och tar av mig jacka och skor. Jag går fram till hallspegeln och tittar lite snabbt in i den. Men jag ser ful ut... Jag har ett stort huvud och superäckliga gula tänder som är i stort behov av tandställning. Jag får panik och går ifrån spegeln men ångrar mig fort igen. Jag tänker konfrontera den här känslan! Jag går tillbaka till spegeln och tittar intensivt på mitt fula ansikte och tänder. Mitt huvud formar sig om och om igen till olika versioner av ful-mig och jag känner hjärtat slår i 180bpm medans jag kämpar för att stanna kvar med känslan. Jag står där i kanske 2-3 minuter tills jag bestämmer mig för att sluta för att jag började nojja för mitt hjärta.

Men jag är lite nere nu... Jag går tillbaka till badkaret och lägger mig ner för jag fryser. Jag ligger där och mediterar och bearbetar vad som nyss hänt, visualiserar versionen av mig jag såg och minns känslan jag fick. Jag bearbetar helt enkelt upplevelsen och får en massa flashbacks från barndomen när andra barn mobbade mig och kallade mig namn, men framförallt hur jag trodde dem och hur jag fortsatte att trycka ner mig själv genom att tycka att mitt huvud var för stort, att mina tänder var för gula...

Jag tänkte också på hur min mor, far och syster mår dåligt och jag känner det är mitt fel. Jag har aldrig kunnat sätta namn på känslan förut men nu förstod jag verkligen vad den innebar. Det är inte mitt fel! Jag tog på mig skulden för att andra mådde dåligt men det var aldrig mitt fel ju... Det var en magisk insikt att komma underfund med.

Det börjar kännas bättre efter kanske 10-15 minuter, jag kan hantera känslan nu, så jag går och kollar i badrumsspegeln och ser fulversionen av mig igen men den här gången så känns det mycket lättare. Jag tittar på mig och erkänner det jag ser. Den versionen som jag som liten trodde på men som jag nu ser igenom. Jag börjar tänka på komiken i situationen, hur jag trodde att jag såg ut så... Hahaha! Vilket skämt alltså! Ett leende börjar ana sig vid mina läppar och jag kan inte hejda det, det blir ett riktigt magiskt skratt av lättnad! T.o.m. nu när jag skriver det här och tänker tillbaka på ögonblicket kan jag inte sluta le. Fan vad häftigt det var alltså! <33333333

Trippen börjar lätta sig och jag går ut i uterummet och väntar på att bli trött samt på soluppgången. Jag ligger där och mår riktigt bra samtidigt men med en hint av känsla av att magin var slut, men det kommer fler tillfällen! Jag mediterar och försöker behålla känslan så länge jag kan av närvarande. Det går faktiskt rätt bra.

Under afterglowen så går jag en promenad nu när solen börjar synas, jag går till en koloni och sätter mig på en sten och mediterar. Tittar mig runt omkring på den fina naturen. Jag går fortfarande i väldigt lugnt tempo men det märks knappt av för tiden går fortfarande riktigt fort trots att jag inte trippar direkt längre. Jag går en stund sen kommer jag till att se en hjort.

Den tittar på mig och jag tittar på den under en lång tid. Jag rör mig mot den men den går iväg. Jag letar efter den och hittar den på andra sidan av busken. Vi tittar på varandra igen. Jag mediterar på den och ser en himmelslik passage till den och från den trots att jag var på afterglowen. Riktigt häftigt. Ser senare ännu en hjort med två bebisar som också tittar på mig, i alla fall mamman. Undrar just nu om det är mitt kraftdjur för det kändes som det när jag såg den första.

-----

Slutord:

Det hände inte så mycket mer sen, jag träffade på en kompis och vi gick en promenad, rökte en cigg eller två med denne sen var det hem och sova. Jag känner inget röksug heller längre sedan efter trippen (jag hade inte rökt under trippen) så jag tänker sluta röka nu med. Ännu en bra sak trippen gav mig!

Det har nu när jag skriver detta gått två dagar sedan jag trippade DPT och konfronterade barndomstrauman och jag mår fortfarande gudomligt bra! Jag har t.o.m. kommit till smått trippiga stadie när jag mediterar. Skött mig till 100% med mina sysslor och inte missbrukat något alls. Inte ens känns ett sug för det! Min sociala fobi är in princip borta men den kommer ibland men jag kan hantera den och jag går framåt varje dag.

Jag tror definitivt att jag kommer förändras mycket under kommande veckor och månader. Jag tänker inte trippa något igen på ett bra tag för jag vill inte låta trippen gå till spillo, jag bör reflektera över vad jag lärt mig innan jag ger mig vidare i tripp-världen.

Till er som läst min tripp vill jag tacka er för visat intresse, kommentera gärna! Så blir jag superglad!

Kärlek till er alla <3
Puss och kram, tja!

Skitbra!
Man blir glad av att läsa att du blev glad av din tripp!

Fortsätt på rätt spår och släpp aldrig dina positiva känslor du lärt dig nu!

5/5

Tack så mycket för de värmande orden! Glad att du blev glad av att jag blev glad Då har rapporten redan kommit till nytta!

Jag ämnar att göra det

Bra skriven, lättläst och informativ rapport. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Kul att det var givande.

Ser fram emot fler rapporter från dig!

5/5

Tack så jättemycket!

Kul att någon kan relatera Så är man inte ensam i alla fall

Ha det bäst!

Riktigt bra, blev väldigt sugen på DPT nu, har fortfarande inte vågat mig på den nämligen. Tack för rapporten!

Grymt bra rapport =) Jag glädjs med dig Kör hårt broder!

Helt okej rapport!! Skulle vilja höra dig sjunga, hade förmodligen garvat sönder mig.

Tänker du testa en hårdare dos DPT nästa gång då? Är du redo för de verkliga DPT-världen! Men då är inte att lägga sig i badet ett alternativ, egoupplösning & bad lika med inga bra kombo!

Här har du min rapport på DPT om du inte har läst den ännu https://www.flashback.org/t2342681

Nu vet jag svaret på den frågan. Anledningen till att jag blev stressad är för att jag kunde inte hålla min meditationspraktik när jag gick så fort eftersom jag fortfarande är en nybörjare på att meditera. Så ökade jag tempot tappade jag fokus och blev därför stressad.

Tack så mycket! Tycker att du ska ge den en chans om du känner dig redo! Den var riktigt fin Varsågod!

Tack så mycket! Vad menar du med kör hårt? Haha! Jag ska inte trippa på ett tag till men ska köra hårt med att get my shit together nu =)

Tack! Ja jag är medveten om att det låter lite roligt men jag kan faktiskt sjunga riktigt bra med magen nu eftersom jag gjorde det trippad. Skit i att gå till sångpedagog och sjung trippad! Man blir as bra då!

Jag kommer nog köra en level 4 tripp nästa gång ja och då blir det egoupplösning på menyn! Tack för förvarningen! Det hade kanske kunnat sluta illa om jag inte vetat det

Det är precis det jag menar. All lycka!

Tusen tack bror!