När glädjen blir kortvarig

Hej!

Troligtvis har vi alla varit med om att glädjen skenar iväg till max för att kort därefter tappa den lika fort. Var det den gång då du var tio år och såg alla dina vänner spela det senaste TV-spelet som du inte hade råd med, men när du äntligen sparat ihop till det så har kompisarna gått vidare till nästa spelsensation.

Eller var det när du önskat dig en iPhone i julklapp och på julafton ser att det ligger ett paket i rätt storlek under granen, du sliter upp papperet, startar telefonen och möts på skärmen av IcePhone... Du har fått en billig kinakopia! Julaftonsglädjen gick upp i rök på momangen.

Kanske var det den gång du som 17-åring, efter att ha slitit en hel sommar som vaktmästare, fått din första lön på 12000 kronor undrar vad du skall göra med alla pengar, tills dina föräldrar bestämt säger att de ska ha hälften eftersom du trots allt fortfarande bor hemma.

Jag själv hade som 8-åring blivit lovad en mobiltelefon av en släkting. Jag och min familj skulle resa dit och ses, givetvis var jag förväntansfull. Vad var det för telefon jag skulle få? En man kan spela spel på? Fantasin skenade och jag framför mig hur jag skulle bli fritidens mittpunkt då ingen hade en sån fräsig telefon som jag. Väl där så ska jag få min nya telefon och en låda uppenbarar sig. Jag öppnar upp den och möts av en uråldig ursäkt till kommunikationshjälpmedel som inte ens har en skärm... Alla scenarion jag sett i mitt huvud sprack som uppblåsbara bubblor.

Dåliga exempel men förhoppningsvis förstår ni. Det kan gälla vad som helst, så länge lyckan kom lika fort som den gick.

Finns det redan en liknande tråd så länka den gärna.

TLDR; Har ni varit med om att ni blivit fulla av lycka men pga något oväntat vände det direkt?

Rolig tråd!

När jag var mindre trodde jag att jag skrapat fram 10.000 på triss. Var helt lyrisk till jag insåg att en av mina 3 10.000kr var en 100.000

Edit kom på en till!! Denna är faktiskt ganska rolig.

Jag blev hembjuden en natt till en tjej när jag var 15 år. Oskulden skulle ryka. Tog moppen och körde 35 min i iskall vinter. Kommer fram och ringer henne. Hon smyger ut och vi går iväg. 30 sekunder senare skriker hennes morsa som en galning att hon ska komma tilllbaka från huset. Hon kom inte ut mer så jag fick köra tillbaka som den oskuld man var

Mnja...drar mig till minnes en sån upplevelse.

1986 gjorde jag värnplikten i Linköping. Jag bodde 30 mil därifrån så jag kom dit med buss varje söndagsnatt vid halvtretiden. Brukade sova på bussen, men vaknade några kilometer innan vi kom in till stan. Varje natt så såg jag att det fanns nåt litet ställe med en liten upplyst skylt: "Timglaset". Skylten var grön och gul och jävligt inbjudande.

Det fanns ett fönster och det lilla jag såg utifrån var några fåtöljer och små bord som jag uppfattade som typ soffbord.

Det såg alltså ut som en liten cozy kvarterskrog. Varje gång försökte jag memorera vägen, men det gick inte. Och när väl onsdagen kom för lite öldrickande så gick vi alla till de väl beprövade ställena i stan. Så det blevv aldrig av att jag frågade någon om "Timglaset".

Men varje söndagsnatt påmindes jag igen av den inbjudande skylten. "Där jävlar ska jag in nån kväll och dricka öl."

Men till slut så.... En dag skulle vi iväg nånstans med bil och så plötsligt en dag såg jag skylten på håll: "Timglaset"

Nujävlar skulle jag se vad Timglaset var för ställe, kolla öppettider och lära mig vägen dit.

Tryckte på gasen och kom närmare byggnaden, stannade utanför och läste på dörren:

"Välkommen till begravningsbyrån Timglaset. Våra öppettider 10-18."

Jag med.. Fast på stan och var inte särskilt liten .. Var 16 och skrek som en tok i Stockholm center.. Tills min kompis sprang och hämta mig igen...