Varför begår folk självmord?

Man kan rätt så fort märka att du inte riktigt undrar 'varför?', utan du håller rättare sagt inte med dem. Du tycker att självmord är fel. Fundamentalt dåligt. Självmordbenägna människor är galna -- det är vad du försöker antyda.

Även om du i själva verket skulle undra 'Varför?' så gör det bara frågeställningen dummare. Vad har det för betydelse egentligen? Man kan komma på med massvis med exempel: för att seratoninhalten är för låg, för att man blir torterad, för att man blir psykiskt mobbad, för skojs skull -- bara för att, för att man känner sig ensam och inte gillar det och så vidare i oändligheten...

Existensiella frågor har oftast besvarats m.h.a. någon religion där man dyrkar en personlig Gud. Folk har därmed blivit lurade. Det finns någon där uppe som bryr sig om dig, livet har mening och man är värdefullt. Men nu har vi faktiskt börjat inse hur löjliga dessa ideér är. Realiteten i situation är att vi bara är en hop med maskiner utan syfte. Om man därmed är någorlunda intelligent så inser man att det är inget fel med självmord. Varför fortsätter vi då? Vi fortsätter om det känns som att livet är värt mödan eller om vi inte vågar. Där har vi det -- känslor. Vi fortsätter inte för att det är någon logisk tanke, utan det hela härrör från känslor. Känslor är inte absoluta, utan de är subjektiva. Subjektivita saker är aldrig fel. Så att komma upp med en lista över varför du tycker livet är värt mödan o.s.v. är helt meningslöst.

Alla jag känner tycker att självmord endast begås av helt rubbade människor. Det är liksom utgångspunkten. Många tycker inte ens att de ska få uppta en plats på kyrkogården. De brukar säga att det är åt helvete synd att den eller den tog livet av sig. Att vb var så dum att den tog livet av sig.

Jag brukar istället säga att det var synd att den eller den var tvungen att ta livet av sig. Att omständigheterna var sådana att självmordet var det bästa utfallet.

Inse skillnaden.
Låt det sjunka in.

Det finns logiska självmord nämligen. Det är sådana som sker utan mental påverkan och utan att vb ens behöver ha [men mycket väl kan ha haft] en fysisk sjukdom, varit med om något trauma, ekonomisk ruin eller liknande. Man har resonerat sig fram till det helt enkelt. Kan vara att man exempelvis tycker det är fördjävla enahanda att borsta tänderna varje morgon, behöva skita flera gånger i veckan och att man tycker dagens tv-apparater är fula, eller att livet inte har en inneboende naturlig mening utan att allt är en slump vars lotteri man inte vill delta i. Man behöver inte vara sjuk för det. Möjligen en resursslösare.

För att man kämpar som ett djur här i livet och så fort man börjar se ett ljus i vardagen kommer nästa betongvägg.

Jag vet inte riktigt om det där inlägget var menat som en kommentar på mitt inlägg, men jag antar det. Fast det kvittar egentligen. Jag antar det, kan inte direkt tro att en är en slump att du börjar skriva om logiken i självmord efter mitt inlägg. Citera gärna folk i framtiden.

Logiskt att självmord... Jag tänkte lite på det, men det finns ingen logisk grund för självmord. Om vi enbart skulle vara logiska skulle det inte direkt varit någon skillnad mellan att vara vid liv eller inte. Det finns inget gott eller ont -- det bara är. Din resonering och dina exempel du ger kring varför något skulle vara logiskt för att begå självmord härrör alltid med saker som har att göra med känslor. Jag citererar lite mer specifikt:
Detta är en logisk resonering, men denna logiska resonering härrör fortfarande från känslor. Du skriver "kan vara att man exempelvis tycker det är fördjävla", just det -- man tycker. Varför tycker man det? För att vi har känslor. Jag nämnde detta i mitt ursprungliga inlägg "Vi fortsätter inte för att det är någon logisk tanke, utan det hela härrör från känslor".

Smärtan som en depression kan ge kan även kännas fysiskt. Smärta är det språk som människan pratar bäst. Människan kan nästan göra vad som helst för att undvika riktigt horribel smärta, inklusive att ta sitt egna liv.

sätta på alla överdrivet blyga och undergivna tjejer med sjömansjackor

Jag kan bara gissa:
Det beror på inflammation i hjärnan/nerverna. Den depressiva tankeverksamheten är då som en inflammerad muskel man inte kan sluta spänna. Att ta sig ur detta kräver att man får bort inflammationens orsak, vilket inte går att göra med symptomlindrande preparat, utan genom att första identifiera orsaken och därefter hitta en lösning som faktiskt botar åkomman. (1).

I de flesta fallen beror inflammationen som orsakar obalanser och oro/depression/nervositet i nerverna förmodligen av någon form av näringsbrist, magnesium brist är ganska vanlig, i de övriga fallen är det rimligtvis någon form av trauma eller missbildningar ( på grund av mammans näringsbrister under fosterstadiet eller exponering ).

När tankeverksamheten börjar i den inflammerade delen så är det bara att sluta tänka "där" i de banorna för att lindra besväret tillfälligt.

När inflammationen väl sätter sig i den tänkande delen däremot är det väldigt svårt att ta sig ur symptomen utan hjälp.

Nervkänslighet är ett vanligt symptom som lättare leder till psykiska problem.

Långvarig inflammation ger ärrvävnad som inte går att reparera perfekt, men det går att leda om tankeverksamheten och lindra symptom.

Det viktigaste förutom fullgott näringsupptag ( räcker inte att äta rätt, kroppen måste kunna absorbera vad den äter också ) är att sänka sin stress så mycket som möjligt så man hamnar i det parasympatiska nervsystemet istället för det sympatiska. Det är där kroppen har en möjlighet att själv läka och hjärnan kan reflektera över nya gladare mål i livet än just åkomman och bekymmer.

Ta ett varmt bad bland vänner och spela lugn harmonisk musik. Ta ett glas Beyond Tangy Tangerine 2.0 och ta djupa regelbundna andetag. Meditera om ni känner för det, eller nollställ bara allt så att det blir en rejäl återställning. Se till att enbart ha vackra ting och sinnen omkring er, för allt färgar av sig på er själva. Feng Shui, golden ratio, sköna gener, skönt sinne.,,

Det är början, men vägen är lång...

Först då, någonstans på vägen, kan man ställa sig frågan som TS ställde.

*1

All forskning tyder på att dom som löper störst risk att bega självmord är dom som inte känner sig delaktiga i samhället - dvs. dom som lever i utanförskap.

Hönan och ägget där då, det vet man kanske inte.

Säger f.ö. sig självt varför folk begår självmord. Trött på livet och föredrar döden.
Folk som är livsglada ska inget säga, inte ge råd, till dom som inte är det. Jag tycker självmord är barnsligt om det begås i hastigt mod men noga övervägt så är det något av det mest förnuftiga man kan göra, åtminstone någon gång i livet. Att bli gammal och lida ända in i det sista verkar inte klokt.

Titta hur samhället ser ut idag - följ sociala koder och slava för gruppen och du blir accepterad och får tillhörighet. Gör det inte och du blir exkluderad, eller utstött ur flocken. Vad är värst?

Vad ska jag med en flock till...? Rent patetiskt. Jag klarar mig själv om jag måste. Trivs ensam.
Jag umgås med mina jämlikar när jag känner för det och på mina villkor, annars kan det va.
Bland dom existerar inte något flockbeteende. Jag är inte nån jävla svensson !!

Varför lever folk vidare?