Det här blir min första rapport som jag försöker mig på och det utspelade sig inte igår, men jag minns väl.
Substans - Hasch i en joint, blandat med tobak
Dos - okänt
Ålder - hemligt
Vikt - över medel
Tid - ett par timmar kanske
Jo, då var det så att jag och min väl drogerfarne vän "Tor" hade fått tag på Hasch, vi skulle röka detta hemma i hans radhus.
Vi hade laddat upp med lite att muncha på och han hade rullat ihop en perfekt Hövding!
Det börjar med att han på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar hur det hela kommer gå till och hur jag ska inhalera röken för maximal effekt.
Han tänder på och vi turas om, ett par blås var, effekten slår snabbt på hjärnan men känns till en början helt okey.
Jag känner att jag börjar bli stekt, Tor ställer sig upp och börjar leka charader på den lilla radhustomten, men jag känner att "fan, jag ska ha mer" (precis likt en tonåring som dricker alkohol för första gången).
Jag tar det sista, drar in flera blås, på sista draget så bränns filtret och en OHYGGLIG smärta företar sig i min hals. Det känns som att jag andats in ren och skär dödseld, jag hackar, mumlar och stammar fram "vatten, jag måste ha vatten, vatten, jag fick eld i halsen"...
Tor avslutar sin charader och börjar leta sig in i huset, jag står kvar, mina ben har liksom fastnat på gräset, för varje steg fram så går jag ett bakåt, samtidigt så har jag mycket svårt att andas. Ångesten börjar smyga sig på.
Tor försvinner in i huset och efter mycket kraftsamling så lyckas jag ta mig genom dörren in till vardagsrummet, Tor möter mig med ett glas vatten.
Ångesten blir starkare och jag får en fruktansvärd känsla av att mitt liv är över, jag mumlar om att jag kommer förlora jobbet och att någon har försökt förgifta oss.
Tor går in i ett annat rum samtidigt som jag sätter mig i trappen, mitt i huset. Jag börjar se saker framför mig, det flyger blågröna och röda små streck i tusental, som ett regn, från synfältets övre högra hörn, ner till vänster.
Jag tycker mig se att den vita byrån framför ska äta upp mig. Ångesten är nu på en fruktansvärd nivå och jag hulkar fram och tillbaka, vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Jag är fortfarande övertygad om att "nu är det slut".
Detta pågår i ytterligare några minuter tills jag lyckas kraftsamla mig till en "burst" av normalisering, där jag drar upp mig själv ur detta mentala gravhål och helt enkelt skärper till mig!
Det kändes bra så jag försöker igen, slå bort ångesten, tänka rationellt och skärpa till mig igen. Till slut lyckas jag och allt känns mycket bättre!
Jag tar mig sedan in i samma rum som Tor och sätter mig på en säng. Jag mumlar extremt och får inte fram ord, men tillslut så faller jag till golvet i detta värsta gapflabbet i mannaminne! Tor ser ju ut som Homer Simpson! Hans ansikte är helt gult!
Där vände det helt och resten av kvällen blev kanon! :-)
Tack för mig. Och mina vänner, glöm inte "set and setting" även när ni tar lätta droger.
Substans - Hasch i en joint, blandat med tobak
Dos - okänt
Ålder - hemligt
Vikt - över medel
Tid - ett par timmar kanske
Jo, då var det så att jag och min väl drogerfarne vän "Tor" hade fått tag på Hasch, vi skulle röka detta hemma i hans radhus.
Vi hade laddat upp med lite att muncha på och han hade rullat ihop en perfekt Hövding!
Det börjar med att han på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar hur det hela kommer gå till och hur jag ska inhalera röken för maximal effekt.
Han tänder på och vi turas om, ett par blås var, effekten slår snabbt på hjärnan men känns till en början helt okey.
Jag känner att jag börjar bli stekt, Tor ställer sig upp och börjar leka charader på den lilla radhustomten, men jag känner att "fan, jag ska ha mer" (precis likt en tonåring som dricker alkohol för första gången).
Jag tar det sista, drar in flera blås, på sista draget så bränns filtret och en OHYGGLIG smärta företar sig i min hals. Det känns som att jag andats in ren och skär dödseld, jag hackar, mumlar och stammar fram "vatten, jag måste ha vatten, vatten, jag fick eld i halsen"...
Tor avslutar sin charader och börjar leta sig in i huset, jag står kvar, mina ben har liksom fastnat på gräset, för varje steg fram så går jag ett bakåt, samtidigt så har jag mycket svårt att andas. Ångesten börjar smyga sig på.
Tor försvinner in i huset och efter mycket kraftsamling så lyckas jag ta mig genom dörren in till vardagsrummet, Tor möter mig med ett glas vatten.
Ångesten blir starkare och jag får en fruktansvärd känsla av att mitt liv är över, jag mumlar om att jag kommer förlora jobbet och att någon har försökt förgifta oss.
Tor går in i ett annat rum samtidigt som jag sätter mig i trappen, mitt i huset. Jag börjar se saker framför mig, det flyger blågröna och röda små streck i tusental, som ett regn, från synfältets övre högra hörn, ner till vänster.
Jag tycker mig se att den vita byrån framför ska äta upp mig. Ångesten är nu på en fruktansvärd nivå och jag hulkar fram och tillbaka, vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Jag är fortfarande övertygad om att "nu är det slut".
Detta pågår i ytterligare några minuter tills jag lyckas kraftsamla mig till en "burst" av normalisering, där jag drar upp mig själv ur detta mentala gravhål och helt enkelt skärper till mig!
Det kändes bra så jag försöker igen, slå bort ångesten, tänka rationellt och skärpa till mig igen. Till slut lyckas jag och allt känns mycket bättre!
Jag tar mig sedan in i samma rum som Tor och sätter mig på en säng. Jag mumlar extremt och får inte fram ord, men tillslut så faller jag till golvet i detta värsta gapflabbet i mannaminne! Tor ser ju ut som Homer Simpson! Hans ansikte är helt gult!
Där vände det helt och resten av kvällen blev kanon! :-)
Tack för mig. Och mina vänner, glöm inte "set and setting" även när ni tar lätta droger.
