Holocaustteologi

Hur är det du brukar skriva? "SS var snäll"? Och Reichsführer SS klargjorde ju 1940 att fysisk förintelse var en bolsjevikisk, och följaktligen en ogermansk och för det nationalsocialistiska Tyskland omöjlig metod att tillämpa mot ideologiska fiender:

http://www.fpp.co.uk/Legal/Penguin/e...ly_170204.html



Men du är ju uppenbarligen genuint intresserad av de "teologiska implikationerna" av Holocaustmyten, så det finns åtskilligt för dig att studera, och om du har tid även sammanfatta för de mindre helgade:

http://www.amazon.de/exec/obidos/ASI...126424-0280522

http://www.powells.com/cgi-bin/bibli...4-0820457248-0

http://www.powells.com/cgi-bin/bibli...2-0791455238-1

http://www.paragonhouse.com/catalog/...roducts_id=299

Man hamnar i det finaste Gudsskådande sällskap om man pysslar med Holocaustteologi:

http://www.mucjs.org/hsstats.htm

http://www.webfixaren.com/eksten/index.asp?lank=5

Har du en länk till denne Rowan Berkeley vore jag tacksam. För övrigt instämmer jag i din utsago.

Den enkla lösningen är förstås att strunta i teodicéproblemet.

Det är nog svårt. Då förintelserörelsen har fokus på att vara överstepräster för ondskan spelar vad som hänt eller är möjligt liten roll.

Är gasningarna omöjliga så har det bara utrotningen skett på ett annat sätt. Hur spelar en liten roll i sammanhanget.

De liksom jag ifrågasätter hur det har gått till rent praktiskt och inte tror på direkta lögner och orimligheter är i minoritet. Det stora felet man som kritiskt tänkande individ gör är att tro att alla andra också är kritiskt sanningssökande.

Därför borde snarare det faktum att förintelsen inte förtjänar någon särställning bäras fram. Att gå på gaskamrarnas orimligheter hur frestande det än är leder lätt till något som påminner starkt om rättshaveri.

Det är då ensamrätten till ondskans verkningar som skall revideras.

Däremot så är revisionistiska studier alltid intressanta för att få en bild av hur lögner och tokerier kan få fotfäste.

Ett rätt intressant tankeperspektiv på den sällsamma och befängda Holocaustreligionen signerat en viss AS Marquez på The Revisionist Forum:

http://www.yourforum.org/revforum/viewtopic.php?t=3035

Ett rätt intressant tankeperspektiv på den sällsamma och befängda Holocaustreligionen signerat en viss ASMarques på The Revisionist Forum:

http://www.yourforum.org/revforum/viewtopic.php?t=3035

Brukar inte göra dylika inlägg-är ej ordmärkare-men är inte Rottenfuhrer en underofficersgrad? Och Stroop var väl en av de befälhavande officerarna när Warszawa förstördes 1944? Ngn generalsgrad alltså.

Jürgen Graf - som tvingas skriva i exil - beskriver på ett briljant sätt hur Shoah blivit en politisk förtryckarmaskin och en oantastlig religiös rörelse av "överlevande överstepräster". Men även den starkaste har en akilleshäl:

http://www.ety.com/tell/books/jglife/15.htm

Den perversa Shoahreligionen har likt mormonerna sina "heliga skrifter" som "mirakulöst" återfunnits efter att ha begravts i jorden...och dessa "vittnesbörd" är ungefär lika "trovärdiga" som Joseph Smiths Mormons bok. En viss Salmen Gradowski påstås ha tjänstgjort i det mytiska "Sonderkommandot" och grävt ner en aluminiumcylinder i Birkenau, som våren 1945 "i närvaro av den sovjetiska undersökningskommissionen" påträffades. Den djupt religiöse lögnare som fantiserat ihop det struntprat som tillskrivs denne Gradowski har förstås inget realistiskt att berätta om "Förintelsen", det svamlas vagt om "gasugnar", "hur den kultiverade herrerasen förintade ett svagt, värnlöst folk som inte var ämnat till förbrytelser [das nicht zum Verbrechen bestimmt war], och hur dessa arma judar blev "demonens offer", "de tvåbenta djurens offer".

http://www.vho.org/D/atuadh/II10.html

Därefter "hittades" 1952 resp. 1962 ytterligare ett par jiddischlegendfalsarier begravda i närheten av Krema III, den förstnämnda med påstått okänd upphovsman, den andra med en viss Salmen Lewenthal som påstådd autor:

http://www.vho.org/D/atuadh/II11.html

http://www.vho.org/D/atuadh/II12.html

Även intelligenta människor kan bli en sorts "Holocau$tteologer", jag tänker närmast på Hans Jonas, vanartig Heideggerlärjunge och upphovsman till ett bra verk om gnosticismen samt Ansvarets princip: Utkast till en etik för den teknologiska civilisationen. Men han var även en ivrig sionist, som tjänstgjorde i britternas "judiska brigad" under andra världskriget och sedan deltog i det första israelisk-arabiska kriget 1948, innan han, kanske lite överraskande, bosatte sig i USA. Richard Wolin skriver i Heideggers barn, en studie om Arendt, Löwith, Jonas och Marcuse som Nya Doxa 2003 publicerade den svenska versionen av (s.144-146):

"Jonas bidrag till postförintelseteologin tillhör hans viktigaste arbeten, och ändå är det förmodligen den aspekt av hans verk som är minst känd och förstådd.---Enligt Jonas finns det en ytterligare teologisk möjlighet som ingen av de hållningar som just beskrivits tillräckligt har utforskat: utsikten att Gud existerar men inte hade makt att ingripa. Gud kan alltså av för oss okända skäl ha upphört att vara allsmäktig. Det är möjligt att den gudomliga energin uttömdes i skapelsehandlingen. En annan hypotes går ut på att Gud efter att ha skapat världen ägnade sig åt självbegränsning för att ge utrymme åt den fria viljan. Denna teori överenstämmer med den kabbalistiska teorin om tzimtzum, Guds självsammandragning efter universums skapelse. Detta relativiserar förvisso vår traditionella föreställning om en allsmäktig Gud. Genom att ha "förvärldsligat" sig själv via skapelseakten, och genom att tillåta sig att påverkas av mänskligt lidande har dock Hans allsmäktighet redan undergått en förminskning."

Den sublime, pompöse, raffinerade och esoteriske "litteraturfilosofen" Maurice Blanchot vill jag nog också räkna som en, åtminstone extraknäckande, "Holocau$tteolog", dessutom en goj...Ta hans L'écriture du désastre från 1980, till exempel (publicerad ett par år efter professor Faurissons glada och modiga budskap om att det inte existerade några homicidala gaskammare i Hitlerväldets koncentrationsläger). I baksidestexten till den engelska utgåvan kan man läsa den litauiske "rabbifilosofen" Levinas tala om Blanchots skrivande som "a language of pure transcendence without correlative", och verket innehåller en del lugubra men samtidigt sällsamt eteriska (ohistoriska och skrattretande godtrogna) meditationer kring "ondskan i Auschwitz", bl.a. detta grumliga stycke metafysiskt suckande om "det utvalda folkets mysteriösa lidandesväg". Detta på s.82 kan måhända illustrera vad jag är ute och far efter, ett slags "förnuftets kapitulation" hos den Gudasuktande enstöringen Maurice:

"Knowledge which goes so far as to accept horror in order to know it, reveals the horror of knowledge, its squalor, the discrete complicity which maintains it in relation with the most insupportable aspects of power. I think of that young prisoner of Auschwitz (he had suffered the worst, led his family to the crematorium, hanged himself; after being svaed at the last moment - how can one say that: saved? - he was exempted from contact with dead bodies, but when the SS shot someone, he was obliged to hold the victim's head so that the bullet could be more easily lodged in the neck ). When asked how he could bear this, he is supposed to have answered that he "observed the comportment of men before death". I will not believe it."

Jag tror inte heller på det "vittnesmålet", men av andra skäl än den skönandligt bombastiske Blanchot, som fortsätter sin fragmentariska martyrlegend:

"His response ("I observed the comportment of men...") was not a response; he could not respond. What remains for us to recognize in this account is that when he was faced with an impossible question, he could find no other alibi than the search for knowledge, the so-called dignity of knowledge: that ultimate propriety which we believe will be accorded to us by knowledge. And how, in fact, can one accept not to know? We read books on Auschwitz. The wish of all, in the camps, the last wish: know what has happened, do not forget, and at the same time never will you know."

De absurda judiska martyrfantasierna om ”Förintelsen” påminner ofta vad gäller mentaliteten och den melodramatiska knorren om Talmuds ”vittnesbörd om förföljelser”. Ta exempelvis följande ”heliga text” om hur de ”onda” romarna torterade och massakrerade de ”oskyldiga och rättfärdiga” judarna under kejsar Hadrianus välde (citerat i Bertil Adanias Rum i Talmud: Talmudiska grundtankar och religionshistoriska utblickar, den reviderade utgåvan från 2002, s.69-70, Avodah zarah 18a):

”De skriftlärde berättade:- Några dagar senare avled Rabbi Jose ben Kisma [en ”kollaboratör”] och alla romerska dignitärer kom på hans begravning och höll storslagna grifteal över honom. På återvägen såg de hur Rabbi Chanina ben Teradion ägnade sig åt torastudier, öppet attraherade folkskaror och häll en Toraboksrulle vilande mot sitt bröst. De grep honom, lindade in honom i Torarullen och samlade risknippen som de antände. Så skaffade de fram ulltottar som blöttes innan de lades på hans hjärta så inte hans själ skulle lämna honom alltför fort. Hans dotter utbrast:
- Far! Ve mig att jag måste se dig så här! Han svarade:
- Hade jag bränts ensam skulle det ha känts svårt för mig, men när jag nu bränns tillsammans med Torarullen så kommer Han som ser Torarullens kval också att se mitt.
Hans lärjungar frågade:
- Rabbi! Vad ser du? Han svarade:
- Brinnande pergament och bokstäver som svävar uppåt.
- Håll munnen öppen så att elden når in i dig! Han svarade dem:
- Bättre att Han som skänkte mig livet också tar det, hellre än att förgripa sig på sig själv.
Skarprättaren sade då till honom:
- Rabbi, om jag gör lågorna större och tar bort ulltottarna från ditt bröst, leder du mig då till den tillkommande världen? Han svarade:
- Ja!
- Svär på det!
Han gav sitt ord. Genast matade skarprättaren på lågorna, tog bort ulltottarna och snart hade hans själ lämnat honom. Även skarprättaren tog ett språng in i bålet. En himmelsk stämma utgick som sade:
- Rabbi Chanina ben Teradion och skarprättaren är kallade till den tillkommande världens liv!”