Citat:
Ursprungligen postat av
lampros
Som jag skrev så pendlar Ellison mellan rå pessimism och smetig sentimentalitet. I den förra kategorin har vi sådant som novellen "The Beast that Shouted Love at the World" (1968). Cynisk och misantropisk men tajt och med intrikat struktur. Inspirerande experiment.
Sedan har vi banala saker som "Repent, Harlequin, the Tic-Toc Man said". Diktatur är dåligt och en musisk rebell behövs -- inte så originellt men budskapet i sig är ju viktigt, en "jester" behövs i betonglandskapet, så att.
Novellen "A Boy and his Dog" (1964) är återigen cynisk misantropi av degenererat slag. Banal: livet efter atomkatastrofen är hårt...! Ja min själ. Samma fräna cynism och misantropi i "I Have no Mouth and I Must Scream". Experimentell och "wavering reality" men tjock och tung.
Ellison står för dekadent defaitism, utförd med viss stilmässig briljans. Han kommer aldrig att bli klassisk och odödlig (för det krävs ideell lyftning) men visst är han en dark horse värd att bevara. han sticker ut, han har personlighet. Hans essäer om populärkultur ("Sleepless Nights in the Procrustean Bed", 1984) har sin charm. Handlar bland annat om hur man skriver för TV, om jag minns rätt.
Harlan Ellison är en cynisk nihilist. Och de har vi nog av. Rimbaud, Baudelaire, Lundwall, Gene Wolfe, Harry Harrison, Norman Spinrad... Gäsp.
- - -
Några Ellison-anekdoter. Harlan Ellison och Steve McQueen var ute i öknen och hajkade en gång. Ellison säckade ihop direkt men McQueen var stursk och bara knallade på.
Vad vill jag då ha sagt med det här? Inget annat än att det är en rolig bild. Men det spär väl också på bilden av författare som ena hösäckar; ta till exempel när Ernst Brunner skulle samla kolleger till ett lag för "Fångarna på fortet", då var det nästan ingen som ville ställa upp -- och när de väl tävlade så misslyckades de... De knäckte inte koden, fick ingen skatt som belöning för allt slit. Det var nog enda gången det hände i det programmet, alla andra lag brukade ju få jackpot på slutet.
Ellison åter förde in en ny ton i amerikansk sf, det blev lite fränare och ångestmättat. Ta bara novellen "I Have No Mouth And I Must Scream", om några människor fångade i en elak dators virtuella landskap. Han tänjde språkets gränser, experimenterade och gav sig ut på hal is. Titeln vill jag minnas är berättarens sista ord: "I have no mouth. And I must scream." Laddat.
En annan novell av Ellisons hand är "Repent, Harlequin, the Tic-toc-man Said". Den handlar om något slags pajas i en framtida diktaturstat, "en Pan som kastar gröna melodier över maskinerna" för att tala med Lundkvist. Denne pajas far runt i sin jetscooter över den grå betongen och kastar godis på en rad köande människor: "Take that, Wonderheart!"
- - -
Anekdoter. Ellison var en gång på kongress, en sån där mytologisk sf-festival som de har i Staterna och även vi i våra länder ibland. Ellison var i alla fall där och stod vid ett tillfälle utanför en hiss, och ut träder vad om inte en snygg, storbystad blondin; Ellison tänder på alla fyra och frågar "How 'bout little fuck?", varpå blondinen säger:
- Fuck off, "little fuck"!
Hårda tag i skiffybranschen! Antagligen på samma kongress skulle Ellison hålla ett föredrag, kanske ett hedergästtal eller liknande, och han stegar in i en filmsal och ropar "Turn off that damn projector!" För nu skulle The Man hålla tal, nu fick man lyssna noga, nu blev det gott och blandat med farbror Hal.
Han höll så sitt föredrag, läste sin novell och skrek och ylade och levde ut sin prosa in persona, spelade över bara så som han kan göra. En patetisk person, en bredkäftad amerikan, men tack vare sina tillkrånglade noveller får han spela rollen av bildstormare och ångestfajtare.
Ellison är en nihilist som, när han ska försöka vara djup, blir sentimental.
- - -
En gång i världen brukade Ellison skriva noveller inför publik. Det var ett sätt att vidga författarrollen, att göra den till showmanship om inte annat, detta att sitta i bokhandelsfönster och plita: "Oh, titta, en sån där författare! Och magin händer
nu, han skapar Stor Konst inför våra ögon!" Lite spel för gallerierna var det, och man får gissa att han tänkt ut synopsis i förväg -- men in alles var det en lovvärd grej tycker jag, en ball sak för en rebellisk tuffing, detta att ta sig ur potatissoffan (se inledning!) och göra författeriet till en "performing art".
Ellison är en stor filmfan. En gång åkte han till exempel till en stad i Kanada, ett litet blåshål mitt i vintern, bara för att få se en av Leones Dollar-filmer. Han satt där insönad i flera dar, åkte dit enkom för denna begivenhet.
- - -
Det sägs att Ellison slänger ner fans i hisschakt på sf-kongresser...
