http://www.metro.se/nyheter/barn-for...EdIDE62lKniPU/
Jag vet inte vad jag skall säga. Är alldeles för många föräldrar idag alldeles för bakom flötet?
Jag minns att jag var kär på dagis.
Här har jag i min enfald gått och trott att det var då jag började utveckla och hantera den sortens kärlek och känslor men det visar sig att jag bara pressades in i en ond könsroll och struktur!
Hela min identitet och sexualitet känns som de vore i gungning.
Jag kan själv kanske tycka att foton i kapprummet är att gå lite långt i och med att barnens relation är deras och kanske inte hela barngruppens angelägenhet.
Men också att en förälder som inte ens har barn på förskolan lägger sig i med synpunkter på en vad jag tycker är en, (om man inte är 4 år och kär), högst obetydlig grej? Va fan?
Hade det varit en rasistfarsa som var missnöjd med att hans lilla blonda prinsessa nyss blivit förlovad med en rasifierad liten snubbe med många syskon hade jag förstått (att det rörde sig om en idiot).
Jag tycker inte att alla lekar behöver "värdegrund" från de vuxna utan att det är nåt barnen utvecklar själva just genom lek. Eller är det jag som inte fattat nåt viktigt?
(Ursäkta det raljerande upplägget men metro har gett mig identitetskris-igen.)
Citat:
De två barnen på förskolan i Falkenberg hade fattat tycke för varandra och ”förlovade sig” under en fruktstund, skriver GT. Då ska personalen på förskolan ha hängt upp bilder på barnen i kapprummet och kallat det ”förlovningsfest”, vilket Hallands Nyheter var först med att rapportera.
En förälder vid en annan förskola fick höra talas om ”förlovningsfesten” och skickade ett mejl till kommunen där hon skriver att ”det är tråkigt när vuxenvärlden tvingar i barnen i en låtsas kärleksrelation.”
Vidare skriver föräldern att det verkar handla om ”bristande värdegrundsarbete”.
En förälder vid en annan förskola fick höra talas om ”förlovningsfesten” och skickade ett mejl till kommunen där hon skriver att ”det är tråkigt när vuxenvärlden tvingar i barnen i en låtsas kärleksrelation.”
Vidare skriver föräldern att det verkar handla om ”bristande värdegrundsarbete”.
Jag vet inte vad jag skall säga. Är alldeles för många föräldrar idag alldeles för bakom flötet?
Jag minns att jag var kär på dagis.
Här har jag i min enfald gått och trott att det var då jag började utveckla och hantera den sortens kärlek och känslor men det visar sig att jag bara pressades in i en ond könsroll och struktur!
Hela min identitet och sexualitet känns som de vore i gungning.
Jag kan själv kanske tycka att foton i kapprummet är att gå lite långt i och med att barnens relation är deras och kanske inte hela barngruppens angelägenhet.
Men också att en förälder som inte ens har barn på förskolan lägger sig i med synpunkter på en vad jag tycker är en, (om man inte är 4 år och kär), högst obetydlig grej? Va fan?
Hade det varit en rasistfarsa som var missnöjd med att hans lilla blonda prinsessa nyss blivit förlovad med en rasifierad liten snubbe med många syskon hade jag förstått (att det rörde sig om en idiot).
Jag tycker inte att alla lekar behöver "värdegrund" från de vuxna utan att det är nåt barnen utvecklar själva just genom lek. Eller är det jag som inte fattat nåt viktigt?
(Ursäkta det raljerande upplägget men metro har gett mig identitetskris-igen.)
