Vet inte hur jag ska berätta det här. Hela mitt liv har kollapsat. Jag var sambo, förlovad och en massa annat, nu är det slut. Och det har absolut ingenting med min hobby att göra. Jag kan inte sluta att gråta när jag skriver inlägget.
Ångest, oro och psykiskt instabil präglar min vardag, och jag är inte långt ifrån att bli hemlös. Jag tvingades flytta från sambon till ett eget place, lever på besparingar men dom håller på och tar slut. Har varit kontakt med psykiatrin och dom kan tyvärr inte hjälpa till utan dom ska skicka en remiss till min läkare på vårdcentralen.
Dom sysslar mest med folk som har psykoser och behöver läggas in. Det roliga är att min läkare skickade remiss till psykiatrin som i sin tur skickar tillbaka remissen till läkaren. Dom bollar fram och tillbaka med mig.
Min familj struntar i mig och min enda vän som var min bästa vän i över !10år! jag haft skaffade en relation med mitt ex bakom min rygg. Just det för det mesta och annat som har förstört hela mitt liv.
Min uppväxt bestod i princip bara av svek, hat, fattigdom, utanförskap från sin egna familj och lögner.
Jag har börjat röka vanliga cigg(inte gjort det på kanske 9 år), dicker alkohol(har varit nykter i 3 år), och börjat med lugnande droger (aldrig rört piller nånsin tidigare).
Jag har inte ett dugg att förlora längre. Tjejen var mitt allt och vad händer om man förlorar henne, jo man förlorar ALLT.
När jag var liten så fanns det dom där blåa containerna om ni minns och hela min familj tvingades åka runt och rota i dom för att få ihop några slantar till mat. Och när mina "vänner" fick reda på det här blev jag mobbad i skolan i princip varje läsår för det. Jag ville ABSOLUT ABSOLUT inte följa med och rota i containerna och gjorde jag inte det så blev jag slagen.
Jag kan fan inte sluta och gråta när jag tänker tillbaka + det som hände nyligen. Jag hade inte en enda vän i min uppväxt. Och dom som kallades sig för vän var lögnare och ville bara utnyttja mig på saker och ting. Ingen svara i telefonen när jag plingade på eller när jag gick hem till dom så var dom inte "hemma".
Jag kunde aldrig följa med på klassresor eller dylikt för vi var för fattiga. Om jag minns rätt så var min vecka peng 20:-. Och jag tvingades av min far att sno mina egna skor när jag behövde nya.
Att behöva sig mitt livs kärlek och min enda bästa vän tillsammans på samhället förstör min kropp totalt.
Samma sak händer nu. Historien upprepar sig och jag vet inte hur länge jag klarar av det här livet. Ni på flashback är dom enda jag har berättat det för.
Ångest, oro och psykiskt instabil präglar min vardag, och jag är inte långt ifrån att bli hemlös. Jag tvingades flytta från sambon till ett eget place, lever på besparingar men dom håller på och tar slut. Har varit kontakt med psykiatrin och dom kan tyvärr inte hjälpa till utan dom ska skicka en remiss till min läkare på vårdcentralen.
Dom sysslar mest med folk som har psykoser och behöver läggas in. Det roliga är att min läkare skickade remiss till psykiatrin som i sin tur skickar tillbaka remissen till läkaren. Dom bollar fram och tillbaka med mig.
Min familj struntar i mig och min enda vän som var min bästa vän i över !10år! jag haft skaffade en relation med mitt ex bakom min rygg. Just det för det mesta och annat som har förstört hela mitt liv.
Min uppväxt bestod i princip bara av svek, hat, fattigdom, utanförskap från sin egna familj och lögner.
Jag har börjat röka vanliga cigg(inte gjort det på kanske 9 år), dicker alkohol(har varit nykter i 3 år), och börjat med lugnande droger (aldrig rört piller nånsin tidigare).
Jag har inte ett dugg att förlora längre. Tjejen var mitt allt och vad händer om man förlorar henne, jo man förlorar ALLT.
När jag var liten så fanns det dom där blåa containerna om ni minns och hela min familj tvingades åka runt och rota i dom för att få ihop några slantar till mat. Och när mina "vänner" fick reda på det här blev jag mobbad i skolan i princip varje läsår för det. Jag ville ABSOLUT ABSOLUT inte följa med och rota i containerna och gjorde jag inte det så blev jag slagen.
Jag kan fan inte sluta och gråta när jag tänker tillbaka + det som hände nyligen. Jag hade inte en enda vän i min uppväxt. Och dom som kallades sig för vän var lögnare och ville bara utnyttja mig på saker och ting. Ingen svara i telefonen när jag plingade på eller när jag gick hem till dom så var dom inte "hemma".
Jag kunde aldrig följa med på klassresor eller dylikt för vi var för fattiga. Om jag minns rätt så var min vecka peng 20:-. Och jag tvingades av min far att sno mina egna skor när jag behövde nya.
Att behöva sig mitt livs kärlek och min enda bästa vän tillsammans på samhället förstör min kropp totalt.
Samma sak händer nu. Historien upprepar sig och jag vet inte hur länge jag klarar av det här livet. Ni på flashback är dom enda jag har berättat det för.