Eventuellt utvecklingsstördas "rättigheter" o dyl

Jag skulle vilja veta hur libertarianer etiskt ställer sig till handlingen att förmå eventuellt utvecklingsstörda/dementa eller på annat sätt intellektuellt "alltför underpresterande" personer att köpa varor och/eller tjänster till eventuella överpriser där man eventuellt utnyttjar köparens eventuellt bristande förstånd till att få igenom det eventuella överpriset.

Det problematiska är många gånger just detta "eventuellt/a"; det är inte alltid så lätt att avgöra vem som är "utvecklingsstörd" och vem som är "frisk", och många av oss har nog till och från svårt att avgöra vad som är ett överpris och vad som inte är det - exempelvis när det gäller konst - och varför. Hur ska man avgöra dessa saker - och ska man alls det - givet libertarianskt tänkande?

Jag skulle framför allt vilja veta vilka principer libertarianer lutar sig mot för att motivera sin "dom" i sådana fall, i synnerhet i gränsfall.

Anta att jag lyckas få en person, som jag misstänker vara i någon mån utvecklingsstörd, men som jag inte kan utesluta är "fullt frisk", att gå med på att köpa en tjänst av mig - en tjänst som består i att jag under en minut spår i kaffesump hur hans liv kommer att bli. Anta att han på mitt förslag i förväg betalar hela sin förmögenhet för denna tjänst. Anta att detta råkar vara en miljard kronor, och att jag alltså blir en miljard kronor rikare på att utföra tjänsten, men att han blir fattig som en kackerlacka.

En sådan affär vore, vad jag vet, ocker och därmed olaglig enligt Sveriges nuvarande lagstiftning (till och med oavsett om köparen vore utvecklingsstörd). Men libertarianer vill ju inte nödvändigtvis ha Sveriges nuvarande lagstiftning i alla delar, så jag undrar:

Hur avgör en sann libertarian
- hur pass utvecklingsstörda/friska människor man har rätt att sälja något som helst till?
- utvecklingsstörda/friska enligt vem?
- hur pass stort pålägg på priset som är moraliskt rimligt när man säljer något till sådana personer?
- vad som avgör vad som är ett (enligt libertarianer alltför högt) överpris för en given tjänst/vara? (Om detta exempelvis är så högt att man lätt tänker att den som betalar det måste vara "dum i huvudet" eller liknande.)

Beror svaret på den sistnämnda frågan på hur stor andel av köparens tillgångar man lurar till sig? (Jag menar, om t.ex. en miljardär köper en spådom för tusen kronor är det nog ingen som bryr sig, men om en uteliggare betalar en tusenlapp för samma spådom trots att han bara äger just precis en tusenlapp och absolut inget annat, betvivlar man nog köparens mentala hälsa lite mer...)

Anser libertarianer att det går en skarp gräns någonstans mellan alla "icke utvecklingsstörda" och alla "utvecklingsstörda" människor, så att man i praktiken kan omyndigförklara alla de sistnämnda men inga av de förstnämnda, med implikationen att det t.ex. är helt okej att sälja en idiottjänst som spående i kaffesump i en minut för hur många miljarder som helst till en "icke utvecklingsstörd" som efter "moget" övervägande väljer att köpa den tjänsten, men inte okej att sälja samma tjänst för ens hälften av det priset till en som är "utvecklingsstörd", även om skillnaden i grad av utvecklingsstörning/friskhet mellan sagda två köpare är långt mindre än en faktor två, exempelvis bara t.ex. en promille?

Jag tror att detta är mer av en vattendelare än vad det kanske i förstone verkar vara. Många libertarianer tycks nämligen anse att ett av kommunismens/socialismens/socialdemokratins/vänsterns fel är att betrakta de flesta eller åtminstone alltför många människor i samhället som mer eller mindre utvecklingsstörda/förståndshandikappade/dumma/korkade eller något liknande, för att på så sätt rättfärdiga att staten måste "ta hand om" människor mot deras vilja "för deras eget bästa" (som till exempel genom lagar mot knarkinnehav, lagar mot BDSM-lekar innefattande amputationer/dödande, lagar mot olagligt spelande på lotteri och andra paternalistiska lagar). Frågan är alltså hur libertarianer anser att ett libertarianskt rättssamhälle borde hantera beslut fattade av sådana människor som kanske eller kanske inte är tillräckligt mentalt utrustade för att i enligt libertarianer "tillräcklig" grad och/eller med enligt libertarianer "tillräcklig" sannolikhet ta vara på sina egenintressen. Var ska gränsen dras?

För att ta ett extremexempel för resonemangets skull: ska en sadistisk läkare ha rätt att amputera armar och ben på en fysiskt fullt frisk men allvarligt psykiskt störd och gravt utvecklingsstörd treåring som begär att få sina armar och ben amputerade av läkaren i fråga - så länge allt sker enligt patientens önskemål? Om inte, vad i libertarianismen säger nej till det?

Aterigen en fraga som har enkla svar i termer av dagens rattsvasende har och nu, i avseenden som libertarianer inte vill andra pa. For ett fullstandigt svar om den libertarianska positionen i fragan, se den idag radande avtalslagen fran 1915, framst 3:e kapitlet.
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19150218.HTM

Vad hade du trott, egentligen?
Att vi forordade ett system dar alla manniskor ska rosta om vad vi ska gora av "de dar" som ar "sisadar". Och namligen narmare bestamt genom att rosta pa enstaka rika infodda livstidspolitiker utan utbildning och yrken, som i egenskap av mellanhander sen anstaller byrakrater som blint foljer en gigantisk massa av motsagaelsefulla regleringstexter for att gora sa att det blir sasom alla vill att det ska bli.

Om majoriteten av alla vill hjalpa manniskor med funktionshinder, da finns en liten chans att en del av dem kan fa det via detta demakratiska system. Men om bara 49% av alla vill hjalpa de med funktionshinder, da far ingen nagon hjalp. Deras pengar konfiskeras for andra andamal som majoriteten dfikterar. Ideal demokrati ar att bara det hander som 50+% av alla vill ska handa. Utan demokrati hade det istallet rackt med nagra fa procent hjalpvilliga for att ge alla med funktionshinder stod. Demokrati ar total likriktning, det kan bara finnas en enda majoritet och darmed bara en enda politik for hela samhallet. One size fits all, avstangningen av alla individers hjarnor, avskaffandet av all anpassning till aktuella och specifika forhallanden.

Givetvis har socialister och etatister samma rättigheter som andra, däremot har vi nog rimligtvis en skyldighet att se efter dem.

Det är antagligen bättre att jämföra liberalism med det befintliga politiska systemet. I det system vi har idag behövs inte nödvändigtsvis majoritet för att få igenom en åsikt. En regering kan driva igenom opopulära beslut också, om de bara är tillräckligt populära i andra frågor.

Trollsvaret jag var sugen på att skriva:



Men för att vara lite seriös, ett möjligt scenario:

Firma A säljer en rolig hatt till B för ett pris som motsvarar hela B:s månadslön. B:s förälder/syskon/kompis söker upp firma A och förklarar att B är en smula bakom flötet och inte borde utnyttjas på det sättet. Företaget går med på att ta tillbaks hatten och lämna tillbaks pengarna. Problem löst. Eller så vägrar företaget och då går B:s representant till "Domare Danielsson" och förklarar situationen. Domare Danielsson gör en kort intervju med B och inser att "en smula bakom flötet" är en korrekt diagnos, och väljer därför att förorda att B får lämna tillbaks hatten och får tillbaks pengarna, däremot får han betala lite till D.D. för hans arbetsinsats. Domare Danielsson har ett gott rykte om sig att vara rättvis och klok, och därför väljer alla skyddsfirmor att acceptera hans domslut, så även den som firma A anlitar. Det ligger därför i firma A:s intresse att följa Domare Danielssons beslut, eftersom de inte vill bli kända som firman som inte bryr sig om vad D.D. säger.

Så ser det kanske ut i din sagovärld. Domare Danielsson i ett verkligt libertarianskt samhälle (om ett sådant någonsin uppkom) vore kanske snarare av åsikten att det varken existerar något sådant som "ockerpriser" eller "utnyttjande" eller "bakom flötet" (utvecklingsstörning eller andra mentala handikapp), och han kanske mycket tack vare just denna inställning dömer på sätt som är ekonomiskt fördelaktiga för de flesta företagare i de flesta fall (bland annat att "köpt är köpt och kommer inte tillbaks" i det fall du beskriver). De flesta skyddsfirmor väljer därför att acceptera hans domslut, så även den som firma A anlitar. Det skulle troligen löna sig för de flesta firmor att få hämningslöst utnyttja alla som är på ett eller annat sätt "bakom flötet", och det inser de flesta firmor, och därför har sådana som Domare Danielsson makten i det libertarianska samhället.

Varför skulle det inte lika gärna - eller snarare mycket troligare - vara så?

Du hänvisar till lagtext, som lutar sig mot ord som "trångmål", "oförstånd", "lättsinne", "beroendeställning", men jag ser inte hur libertarianismen ger att vi skulle ha någon moralisk skyldighet att ta hänsyn till - eller ha en moralisk skyldighet att ha en lagstiftning som tar hänsyn till - sådana handikapp, svagheter eller svaga punkter hos människor.

Du påstår att lagstiftningen är libertariansk. Varför skulle den vara det? Vore det inte väldigt konstigt om den vore det, med tanke på att den är resultatet av en väldigt lång tids demokrati - ett system som enligt dig ju är så förkastligt? Och hur kunde sossarna under sina många årtionden vid makten låta all denna libertarianska lagstiftning vara kvar? Att sossarna knappt rörde det mesta i lagboken talar - vad jag kan se - för att vår nuvarande lags tal om "trångmål", "oförstånd" inte säger särskilt mycket om hur man enligt libertarianismen ska behandla sådana som är i "trångmål", "oförstånd" etc.

Det logiska, utifrån libertarianismen, som gladeligen accepterar hur stora klyftor som helst mellan människor när det kommer till makt genom ärvd rikedom i form av pengar och annat, makt genom retorisk förmåga och "stil" som man fått med modersmjölken genom att födas i överklass, makt genom popularitet man fått genom genetiska anlag, makt genom rikedom genom arbetsförmåga vars grad delvis är genetiskt betingad, makt genom rikedom genom kreativitet, etc (kort sagt "den starkes rätt"), vore väl att ge den starke rätt även när det är genom skillnader i förståndsförmågor som makten att påverka sin omgivning är olika fördelad över människor, eller när "beroendeställningar" och liknande skapar liknande maktklyftor mellan människor? Skillnader mellan människor i fråga om vissa typer av medfödda förmågor tycker libertarianer tydligen att människor får stå ut med effekterna av (effekter i form av att vissa människor får det bättre än andra), men bara vissa, inte alla. Varför drar de gränsen just där de drar den?

Är det nåt människor med ärvd makt och pengar är intresserade av så är det att deras dementa farfar inte ger bort hela familjeförmögenheten till sol-och-vårare.

Därför att domare Danielsson enbart har makt om han har allmänhetens förtroende. Och även i ett libertarianskt samhälle så skulle allmänheten vara emot utnyttjande av de som inte förstår vad de gör.

Men vi har förstått din synpunkt, du tycker att libertarianer är onda människor som bara är ute efter egen vinning. Så, kan vi avsluta diskussionen nu? Känns inte som att du är beredd att ta till dig våra argument ändå.

Dessa lagar kom till tidigare, under medeltiden i Europa, som med nästan all annan lag (och fanns tidigare i Kina, säkerligen). Annars, en lag blir inte fel eller rätt beroende på varifrån den kommer.

Fri har i vilket fall rätt - enligt libertarianismen så är inte ett kontrakt giltigt om inte båda parter är vid sina sinnens fulla bruk. (Det är okej att skriva kontrakt när man druckit lite grann, men inte alltför mycket, beror lite på omständigheterna.)

Det var ett intressant klargörande från "liberartarianer".

Det är då fritt fram för spritmonopol, spelmonopol, narkotikalagar och övrig lagstiftning som syftar till att hindra sjuka människor från att utnyttjas.

Var står "libertarianer" i frågan om förståndshandikappade skall få skaffa obegränsade mängder barn?

Spritmonopol och spelmonopol har absolut ingenting att göra med att hindra sjuka människor från att utnyttjas. De är bara till för att generera pengar till staten.