Att vara Adopterad

Självklart.
Men man ska spela med öppna kort.

Det finns många som mår fruktansvärt dåligt dels också för deras föräldrar är inte lämpade att ha barn och kan inte knyta sig an andras barn. Självmord är inte helt ovanligt bland dessa barn.
Har en adopterad vän som utsattes för sexuella övergrepp sedan denne var liten av sina adoptivföräldrar som var importerade från helvetet.
Respektabla föräldrar med ordnad ekonomi... god utbildning..jag kan inte annat än hånskratta..dessa fick adoptera mer än ett barn. Ingen såg att dom saknande allt en förälder ska ha. Man stirrar sig blind på utbildning och pengar. Barn skulle man ha bara för sakens skull. Så grannarna kan se att dom också har.
Hoppas dom vanvårdas svårt nu när dom är gamla. Boendet borde få veta vad dom här två gamla svinen gjort.

Jag har på nära håll iaktagit särbehandlingen av ett adopterat barn i min barndom, och det var inte till den adopterades fördel.

Så mycket kan jag säga.

Nu finns det säkert, såklart, adoptivföräldrar som älskar barnet högre än allt annat men det finns igen regel utan undantag, som det så fint kallas.

Är förövrigt inte mot adoption i sak.

När man var lite var man avundsjuk på adopterade då de i princip alltid var bortskämda som satan med täta föräldrar. Fick allt från märkeskläder till de senaste spelkonsolerna. I tonåren märkte man dock hur många av dessa som fuckade ur. Droger, psykisk ohälsa, kriser osv. Som det sägs i någon film: "Det är ju ändå ett andrahandsval"

Mnja, att barnet adopterades bort av sina biologiska föräldrar beror ju på föräldrarna och inte barnet i mitt tycke.
---
Är själv inte adopterad, men jag hade en fosterfamilj/extrafamilj under tonåren som jag bodde hos lite då och då. Jag fick väldigt mycket kärlek där från dem och föräldrarna behandlade mig som sina egna. Däremot var syskonen betydligt mer nära varandra så jag hamnade lite utanför dem men alla var ju snälla och jag kom mycket bra överens med det ena syskonet.
Trots detta mådde jag väldigt dåligt över att jag inte tillhörde deras familj biologiskt. Jag jämförde mig ständigt med barnen (jämnåriga) och hur mycket jag än försökte så kände jag mig ändå utanför. De alla i familjen delade något särskilt band som jag ej kunde kopplas in i.

Tror det är lättare om man som adopterad är det enda barnet eller har syskon som också är adopterade, men om föräldrarna redan har biologiska barn så kommer nog jämförelserna alltid finnas inom den adopterade.

Jo visst är det så. Jag tror att skillnaden ligger på ett djupare nästan omedvetet plan. Det är inte så att man medvetet behandlar adopterade annorlunda det ligger djupare än så nästan på ett biologiskt plan. Man vet ju t.ex. att barnmisshandel är mycket vanligare när det handlar om icke biologiska barn.

Jag har hört eller läst någonstans att människor i någon mån är biologiskt programmerade att inte bli sexuellt upphetsade av sin egna avkommor, för att förhindra inavel. Om detta är sant kan man undra om adoptivbarn eller icke biologiska barn statistiskt sett utsätts för mer sexuella övergrepp än andra barn eller om det är en ren slump att de tjejer jag känner till som är adopterade från Asien (dock inget stort antal, ska tilläggas) samt många fosterhemsplacerade har utsatts för sexuella övergrepp eller grov sexualisering av adoptiv- och fosterföräldrar.

Kan hålla med någon som skrev tidigare i tråden om att folk stirrar sig blinda på ytan. Det är inte ovanligt att folk dömer vuxna som har en kylig relation till sina - på ytan - engagerade och kärleksfulla föräldrar, utan att ha en aning om vad de har utsatt sina barn för. I så fall skulle de kanske snarare fråga sig varför personen fortsätter ha kontakt med dessa jävlar överhuvudtaget.

Jag var 13mån när jag kom hit. Är född i Kina. Har 2underbara föräldrar. Men har inte haft en perfekt uppväxt. Vem har det? Finns de som har det värre.

Blev slagen av min familj, psykiskt misshandlas, utnyttjad. Fick Adhd diagnos. Anorexi, depression, bipolär. Ett x antal självmordsförsök. Men min familj har stöttat mig också. Det är en lång historia allting. Finns alltid två sidor av ett mynt.

Jag har känt mig utanför, tom, ledsen. Passar inte in någonstans. Alla tycker att jag borde vara tacksam. O det är jag men det var inte jag som valde att adopteras bort. Då kunde hon lika bra gjort abort.

Många säger att man kan inte älska ett adopterad barn lika mkt som om det vore sitt eget.

Är inte intresserad av att leta upp mina biologiska föräldrar. Min mamma bar på mig i 9mån. Hon valde att lämna mig. Då får hon stå sitt kasst.

Hade gärna fötts med blont hår o blåaögon.

Har aldrig attraheras av asiatiska killar.

Jag kände två familjer under uppväxten vars adopterade barn jag var kompis med, och de var svenska rakt igenom och verkade inte bry sig om genetiken.

Däremot har jag stött på en del andra adoptivföräldrar som har varit lite konstiga. Svårt att sätta fingret på vad problemet var, men de verkade känslomässigt underutvecklade på något sätt.