Filosoferande kring identitet och etnicitet [utbrutet]

Inlägg utbrutna ur (FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
/Mod.



Tycker mest det var svammel, faktiskt. Kortfattat så håller jag med Håkan Lindgren att en stark identitet definitivt inte går att förena med ett fungerande mångkulturellt (här menar jag även mångkultur inom en homogen etnicitet) samhälle. En stark identitet omöjliggör kommunikation eftersom en fixerad (stark) identitet inte låter rubba på sig.

En stark identitet har muslimer som måste ha burqa på sig, måste äta halal, måste gapa fem gånger från minareter, måste ta ut straffskatt från otrogna osv... De identifierar sig alldeles för starkt med sin gruppidentitet, för att kunna kommunicera med andra grupper. Men inte bara med andra grupper: ju mer identiteter de identifierar sig starkt med, desto svårare blir det att kommunicera överhuvudtaget, även inom den egna gruppen.

Språket blir så pass genomidentifierat att alla ord som inte är halal är haram. Det går till slut bara att recitera koranverser. Därmed går det inte att kommunicera. De kan till slut inte ens kommunicera med sina egna kroppar eftersom de måste täcka dem och tvingas se likadana ut. Alla har samma identitet. Alla är kopior av varandra. Alla är underkastade samma identitet.

Om vi tar den judiska nationalismen och jämför den med den grekiska, så var den grekiska öppen och kommunicerande med fokus på konst, dans, poesi, idrott, utmaning, drama och förändring, medan den judiska var fokuserad på identitet: med fokus på kontroll, dygd, självbehärskning, kort sagt: underkastelse av den judiska identiteten, baserad på den judiska religionen.

Apropå:

Det resonemanget verkar snarare vara ett inlägg på konflikten mellan en i jordelivet livsförnekande monoteism (à la kristendom/judendom/islam) och en livsbejakande hedonistisk polyteism (à la grekernas gudavärld)?

Jo men det är ett bra exempel på hur en alltför stark identitet skapar problem mellan olika grupper i samhället, som Håkan Lindgren ville belysa.

För att ett mångkulturellt samhälle ska kunna fungera, kan det inte finnas grupper som har en alltför stark gruppidentitet, som de vägrar att kompromissa med.

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid...mp%3bsidan%3d1


Det är därför starkt troende muslimer har så svårt att leva i harmoni med andra grupper och det är därför judar, med alltför stark gruppidentitet, har haft lika svårt med det samma, historiskt sett.

A propos ditt exempel... den starka gruppidentitetn hos ortodoxa muslimer och judar är rimligen inte oberoende av deras uppfattning, att den egna gruppen star högst i rang.

Enl. muslimers och judars tro så är den egna gruppen flera pinnhål högre i rang än andra grupper. Den uppfattningen predisponerar naturligtvis för konflikter med andra grupper i allmänhet... och krattar *i synnerhet* manegen för konflikter med en annan grupp med samma (trosbaserade) övertygelse, att den egna gruppen står högst i rang... cue Israel.

Jo, det spelar också in. Det kommer sig ju av att de anser att den egna kulturen har gudomlig status. Men det är ändå den fixerade identiteten som gör att de inte kan kommunicera. De kan därför inte heller vara generösa mot annat folk eftersom kommunikation är just generositet: man lyssnar på den andre, är nyfiken på den andre och förförs av den andre. Det gäller också inom den egna kulturen.

Sen måste alla kulturer ha en identifierad moral som alla måste respektera i hög utsträckning. Problemet med monoteismen är att moralen är det heligaste i deras kultur, medan den endast är en nödvändighet, som finns bara för att bibehålla en grundläggande ordning, i den hedniska kulturen.

Det heliga i hedniska kulturer är i stället festen, i form av midsommar, midvinter, skördefesten, vårfesten mm, där identiteten förloras i kommunikation och extas.

Det var därför Tacitus såg på judarnas kultur som rakt motsatt, den grekiskt/romerska.



Den grekiska och den hedniskt svenska kulturen bygger inte så mycket på identitet utan mer på kommunikation och fest. Det heliga för oss är inte att underkasta oss. Det heliga är att vara suveräna i ett utsvävande nu, där vi förförs av det oväntade.

Grekerna var omtalat toleranta mot andra kulturer och till en början även mot den judiska, men de tröttnade till slut på judarna eftersom de inte var öppna tillbaks. Därför hatade de till slut varandra. Svenskar är öppna mot andra kulturer så länge de är öppna tillbaks, men även vi tröttnat till slut när vi inte bemöts med samma generositet tillbaks.

Därför tycker jag Lindgren har fel när han klassar SD som identitetspolitik/kultur, eftersom den kultur de vurmar för, i stor utsträckning är den hedniska festkulturen, som är öppen och kommunicerande. Att de yttrar en viss vurm för den kristna kulturen spelar mindre roll, då de kristna traditionerna ändå är överkörda av gamla hedniska traditioner.

Den så kallade rasismen uppstår just p.g.a. att den nya kulturen (islam) inte är öppen för att kommunicera med den svenska hedniska kulturen. De segregerar sig i stället från den, på samma sätt som judarna segregerade sig från grekernas och romarnas utsvävande, öppna kultur. (givetvis med undantag av de så kallade: grekiska/hellenistiska judarna och de så kallade moderata muslimerna)

Du verkar prata om något annat än identitet. Identitet är lika mycket identitet även om den saknar auktoritetsunderkastelse. Kanske mer. På samma sätt som moralism ofta uppkommer för att uppväga avsaknaden av inneboende moral kanske den strikta autkoritetsunderkastelsen uppkommer för att uppväga avsaknaden av identitet. Kan ju i såna fall förklara varför en kosmopolitisk, på ytan ständigt anpassningsbar, kultur som den judiska kräver så mycket lojalitet och lydnad till den överordnade "judiska saken", och varför man stöts ut som "självhatande" om man vägrar gå med på det.

Nu säger du ju emot Lindgren helt plötsligt.

Nej. Jag hävdar inte att den svenska kulturen är en stark identitetskultur, vilket jag inte tycker att Lindgren heller gör. Han hävdar dock att SD ser på den svenska kulturen som en stark identitetskultur, vilket jag inte håller med om att SD gör.

Visst finns identiteten med i den svenska kulturen men den är inte så stark, att den blir lika fixerad som inom extrem monoteistisk kultur.

Tänk på vad som är heligt inom de olika kulturerna.

Du likställer fortfarande identitet med auktoritetstro. Du har fortfarande fel. Svenskheten har t.ex. väldigt lite med auktoritetstro att göra. Vår identitet bygger tvärtom mycket på individualitet och frihet (finns nån sorts karta som visar att vi är ganska extrema åt det hållet, även i förhållande till andra vita folk).

Jag skrev tidigare att den strikta auktoritetsunderkastelsen inte är identitet, utan kanske snarare uppkommer för att kompensera avsaknaden av identitet. Och nu när jag tänker på det, är det inte precis det anti-identitärer som Lindgren vill med sina försök att krossa alla identiteter? Vad vill han ha i stället? Vi får en hint i hans artikel:
https://www.flashback.org/newreply.p...e=1&p=49352253

Lindgren vill införa dogmer som substitut för identitet. "Universella mänskliga rättigheter". "Allas lika värde", heter det också ofta. Ironiskt nog så ligger det här nya globala identitetssubstitutet i sina krav på underkastelse under dogmer mycket nära det islam många kritiker bygger sin motvilja mot identitet på.

Tja, identitet är en slags auktoritet. Det är ju en grupp som har identifierat någon eller något som de tillsammans har erkänt som en identitet.

En individualitet som bygger på frihet är egentligen ingen identitet, eftersom ingen känner till dess identitet. Att vara utan identitet är inte att ha en identitet.

Du kan inte "vara utan identitet". Identitet kommer inte utifrån, utan inifrån. Identitet är essens. Läs Askestad: