för folkskygg för religion?

Efter mitt andliga uppvaknande har jag provat både kyrka och moské. Men jag slutade med båda. Har istället fortsatt att söka vilket känns rätt av flera anledningar. När jag slutade gå till kyrka och moské så var jag inte säker på om jag gjorde rätt och det var baserat på en känsla som jag inte riktigt kunde definiera. Jag har i efterhand försökt mer att definiera känslan. Jag tror att det är flera saker bakom men en av de viktigaste sakerna tror jag är samma fenomen som gjort att jag inte har några kompisar och aldrig haft någon flickvän; jag trivs inte bland folk. Jag kan tycka om att träffa folk ibland, någon arbetskamrat eller så. Men att regelbundet träffa en större grupp och liknande grejer, det gillar jag inte. Jag gillar generellt inte människor speciellt mycket, ofta hatar jag folk dessutom.

Någon annan som är som jag? Som inte vill gå i kyrka eller moské för att ni trivs bättre ensamma?

Samtidigt saknar jag ofta sällskap så det där med folkskyggheten är lite paradoxalt och blandade känslor, men jag skulle nog ändå säga att jag är ensamvarg och trygg i det.

Kristendomen tex har inga direkta krav på att du ska göra något utom att tro på jesus och inte bete dig som ett as. Du måste varken gå i kyrkan eller göra pilgrimsfärder eller be böner. Förutsatt att du inte är katolik då katolska kyrkan har massa egna konstiga regler de hittat på.

Be till Jesus Kristus, töm ut alla ditt hjärtas funderingar och frågor till honom för Han är svaret på alla dina frågor. Förtrösta på Honom så kommer Han att leda dig rätt, dit där Han vet att just du passar in.

Det är flera anledningar att jag inte trivs med att sätta en stämpel på mig själv som tillhörande en viss religion. Jag känner mig obekväm med den grupptillhörighet som man ger sig in i, att hälsa på ett visst vis och annat för att visa att man är en i klubben tar emot för mig. Och sen ser jag på folk hur intimt förknippade de är med sin religion, de identifierar sig med sin religion, till den grad att minsta lilla man ifrågasätter eller diskuterar så tar de det personligt. Det är något jag vill undvika att själv hamna i genom att aldrig sätta en religiös stämpel på mig själv utan alltid fortsätta söka. Jag funderar på att istället ta en mix av grejer från olika religioner. Men det kanske inte är så bra heller. Jag vet inte, att välja en religion och sen hålla sig till den kanske är det enda rätta. Det som ligger mig närmast om hjärtat är nog gnosticismen, som vad jag förstår är i princip detsamma som att vara sökare, lite som agnostisk teist eller nåt. En gång när någon frågade mig vilken religion jag hade satt en muslim mitt emot. Jag skulle förklara men hann bara säga "Jag vet inte" och där, mitt i meningen himlade han med ögonen som att han tyckte att jag var det lägsta av kräk, i nivå med hundar. Jag bryr mig dock inte om denna typ av dogmatiska religiösa för enligt min erfarenhet så verkar de inte vara de allra intelligentaste människorna, så jag har mer sympati för dem. All typ av nedlåtande beteende av det slaget är nog för övrigt projektion av egna rädslor, ett symtom av att man inte är trygg i sig själv, så jag anser att man har desto större skäl att älska de människorna.

Jag förspråkar ingen religion eller människotradition. Jag förespråkar en verklig relation med Jesus Kristus, Han lever än idag. Sök Honom i bön från ditt hjärta så kommer Han att visa dig sanningen.
Det var vad som hände mig, jag satt själv hemma framför datan när jag från hjärtat endast sade "Jesus kom in i mitt liv", då blev det varmt i bröstkorgen direkt, det var då den helige Ande kom till mig och från den dagen så började jag uppleva en frid och glädje som jag innan det här hände inte ens trodde jag kunde uppleva.
Dessutom har Han visat mig vem Han Är på många olika sätt så att jag aldrig mer kommer att behöva tvivla på vad den här världens sanning är.

Sug purjo.

Det är en enorm skillnad mellan kristendomen och islam, en enorm skillnad i sättet att se på människan och på Gud. Jesus ser det här på ett helt annat sätt än en sagofarbror från Arabien. Hur kan du kalla det ett andligt uppvaknande när du är så förvirrad? Du har inte vaknat ännu.

Om du verkligen är intresserad behöver studera Svenska kyrkans trossatser och Nya testamentet. För oss svenskar är det den luthersk-evangeliska tron som gäller i första hand, i andra hand någon frikyrka.

Jag har också en dålig känsla av all form av exoterisk religion. För mig känns det som en återvändsgränd, tom ceremonialism, hack i skivan, en distraktion från riktigt andligt sökande och arbete för att fånga upp folk som inte är redo att vandra vidare. Därför har jag hela tiden känt mig mer dragen till det esoteriska och ockulta, samt religion som lägger mer fokus på arbete såsom buddhism. Det är det som tilltalar mig med gnosticismen. Intressant är att jag hörde på en föreläsning att Buddha sa att det finns flera olika vägar till frigörelse, och de räknade upp dem. Den gnostiska vägen var en av dem minns jag, dvs genom att söka efter sanningen via kunskapsökande. En annan väg var genom att ha stor tro eller kärlek till hela skapelsen eller något sådant. Den gnostiska vägen känns som min väg och det känns inte som kyrkor och moskéer är för den typen av människor. Det är nog mer för den andra gruppen jag nämnde. Jag kände att det var ett slöseri med tid. Om jag skulle välja mellan kristendom och islam så tycker jag att kristendom har en viss fördel i att det är mer fokus på kärlek, men jag skulle nog ändå välja islam för att kristendomen känns urvattnad och tafatt vid en jämförelse tycker jag. Islam känns mer seriöst, kristendomen är lite på lek.

Du är enormt förvirrad och bör undersöka de olika religionerna lite närmare.
Något religiöst uppvaknande handlar det inte om än så länge.

Religiöst uppvaknande vet jag inte vad det är. Jag hade ett andligt uppvaknande.

buddhism och andlighet går hand i hand

Du går runt i mörkret och hoppas du springer på något. Du påminner om hur jag var. Jag säger ett namn Jesus. Det är allt du behöver veta. Be från botten av ditt hjärta. Att Jesus ska komma in i ditt hjärta. Eller så kan du be den här bönen

Jesus förlåt att jag har gått min egen väg istället för din.
Jag tar i mot dig som min frälsare.
Jag tror på att du har dött för mina synder.
Jag ber dig att förlåta alla mina synder.

Amen.