Gifta sig i kyrkan fast man inte är religiös

Det normala i det stora flertalet länder är väl att man gifter sig hos en typ borgmästare och sedan får man den kyrkliga välsignelsen i just kyrkan. Tror det är ytterst få länder där kyrkan har den faktiska vigselrätten.

Jag menar att i heliga föreningens självaste innebörd är inte kroppen, huskroppen eller samhällskroppen vad som avgör vem som kan får och tillåts vigas i kyrkorummet.

Detta vet ju representnterna för vigselceremonin om några... då man säger att vägen till gud är en mognadsprocess, oavsett..

Därför kan man aldrig döma och på förhand döma och avgöra vem som är var, det om något vore att kasta ut folk i mörker, därför har kristenhet alltid välkomnat folk att beträda de kyrkliga rummen, varför kyrkor altid välkomnar både turister att häpnas över hur man (väldigt överförfriskat) med stark eufori och glädje smyckat och guldbestrött vad man håller för heligt - att kärleken är central, syns verkligen i många kyrkor världen över.. det är en främst glädje- och lyckotillställning där man håller fest..

Rådhus och andra statliga institutioner, håller inte fest.. man håller däremot juridiskt kontrakt.

Fest är något helt annat, även de starkare troende upplever glädjestämningen där de inför församling o åhörare binder löften.. under "helig ed".

RDet respektlösa kan vara att man inte förstår vd ett sakrament är, då blir det ett lyckoäventyr med mer ytliga prefix.

OM, de två inte älskar varandra på djupet och är beredda på att en byggnadskropp och antal vittnen.. och vackra väggar med akustik.. flansen.. har noll och intet att göra med två personers respekt för varandra : ansvaret är ine ljuskäglans.. väggfärgen eller stenplattornas symmetriska om så andebetagande magnifika lyster, och spetsars prassel, har ingenting med de riktiga känslornas ärlighet att göra : det är ytor..

Kärleken har helt andra ytor och andra passager.. därför kan vissa separera detta, medan andra blandar ihop naturtingens ordning. Upplevelse av helighet kan för troende förstås vara stadigvarande i utveckling inom sakramentet - det som menades med respektlösheten? Att de inte går i rådgivning när det kniper... ?

Eftersom det aldrig går att GRADERA var vem ståi tron och när hur och varför, folk öht odlar gudstron....


Det kan inte vara särskilt respektlöst, att vilja lyckan.

De troende vet också att lyckan på jorden har andra prefix, än den inrre upplevelsen, de är lika upplevelsebegärliga som dem som håller distansen. Enbart att de väljer, att fortsätta hålla präster kardinaler biskopar och prelater, som bättre vetande människor.. att kunna ge kärleksråd, de blir lojala m.a.o.


Att ha fullt upp utanför kyrkosfären är mer normalt än onormalt. Förväntat.




Det är socialt kodat, tror jag.
Ärvs över i generation efter generation - så man kan adoptera v ad ens moster eller gammelfarfars-far ville och tyckte... men det är som jag ser det, en tydlig/övertydlig materiell-spirituell upplevelse och viljestyrd akt. Där är alla lika eftersom kärleken inte är slut iom man stått i kyrkan en timme.

När du säger kyrka, förutsätter du att även en präst närvarar?

Vart?

I mitt fall handlade det uteslutande av tradition.
Traditionen att gifta sig i kyrkan hade jag ingen lust att bryta, den har ju pågått
i århundraden. Detta i kombination med en ritual och miljö som känns rätt.
Vad sedan just jag tror och tycker om religionen är en helt annan sak.
Andra får givetvis göra sina egna bedömningar i frågan.

Det har nu gått 15 år sedan vi gifte oss i den väldigt vackra, och välgömda
Enskede kyrka, och det är ingenting jag har ångrat.

Vore förmätet av mig att tycka något.
Är väl ett beslut de och prästen/församlingen får förhålla sig till.