Tråden om Paul Gottfried

Paul Edward Gottfried tillhör den amerikanska konservatismens främsta namn. Hans analyser av sådant som den terapeutiska staten, den nya klassen och det politiskt korrekta idékomplexet är guld värda (och antyder också hur en historiematerialistisk analys av samtiden skulle kunnat se ut om inte ”vänstern” blivit en del av systemet). Gottfrieds analys och kritik av de neokonservativa är också träffsäker och användbar. Samtidigt bör man vara medveten om det inslag av pessimism som finns hos honom, ett inslag han själv sagt blivit starkare med åren.

[...]

[...]
Med andra ord förväntas vi tro att människor som talar om "kulturmarxism" är fanatiker som försöker vrida klockan tillbaka till 30- och 40-talet, då det stod fascister och europeiska nationalister fritt att döda judar och andra utsatta grupper.

Vad som hotas, får vi veta, är de genuint demokratiska regeringarna och de upplysta politiska eliternas strävanden efter att tillmötesgå alla olika kulturer och livsstilar. Denna humana verksamhet blir nu smädad med uttrycket "kulturmarxism" - i synnerhet när dess utövare ägnar sig åt adekvat och kritisk granskning av de rasistiska, homofoba och borgerliga samhällen som existerade innan de moderna samhällsreformerna trädde i kraft.

[...]

[...]



Min främsta behållning av boken ligger dock i hur den paleokonservative Gottfried påminner om släktskapet mellan europeiska traditioner och inslag i den liberala visionen. Motståndet mot en allt större centralmakt som lägger sig i allt från vad medborgarna äter till hur de uppfostrar sina barn förenar både traditionalister och den ”gamla höger” som Gottfried tillhör, det finns också betydande likheter i antropologin genom att självrespekt, intellektuell hederlighet och liknande ses som positiva egenskaper. Detta gör att antologin kan läsas med lika stor behållning av klassiska liberaler som av antiliberaler. Utvecklingen i riktning mot ett massamhälle av klienter snarare än individer väcker sannolikt lika stora känslor av olust i båda dessa läger.

En stor behållning är också att Gottfried identifierar den inbyggda motsättningen i den terapeutiska staten. Å ena sidan är det fortfarande en kapitalistisk stat. Å andra sidan är det en ”demokratisk” stat, som lägger sig i ekonomin alltmer. Exempelvis genom kostsam massinvandring och feministisk kvotering. På sikt undergräver detta den kapitalistiska ekonomin, vilket gör att detta system inte är långsiktigt livskraftigt.

War and Democracy rekommenderas i varje fall varmt. Perspektivet är användbart för att förstå vårt samhälle och USA, och Gottfrieds kunskaper om bland annat Spengler, Voegelin och Adorno är givande. Hans historiska perspektiv är också värdefullt, liksom hans syn på människa och samhälle.

[...]

[...]

Professor Gottfrieds studie är ett värdefullt komplement till Kevin MacDonalds bok Culture of Critique, där han studerar judisk aktivism bakom rörelser som varit fientliga till, och skadliga för, de europeiska folken, såsom marxism, feminism och anti-nationalism. MacDonald har en gruppevolutionär, och psykologisk, förklaring till detta, och han tar upp flera viktiga samband. Gottfried påpekar dock att den kombination av vänstersympatier i ”det nya landet” med stark patriotism vad gällde ”the old country” var betydande även vad gällde invandrargrupper som irländare och italienare i USA. Denna ”dubbla lojalitet” var alltså inte något exklusivt judiskt (även om Gottfried inte förnekar att denna var betydelsefull).

Intressant är också att Gottfried tar upp frågan om den politiska korrekthetens religiösa förutsättningar ur en tämligen oprövad vinkel. Nämligen frågan om huruvida den kan ha sitt ursprung i protestantismen. Tecken på detta kan vara att politisk korrekthet ersatt mycket av den traditionella teologin i flera protestantiska kyrkor, och att protestantiska länder är den politiska korrekthetens starkaste fästen (därmed inte sagt att detta inte drabbat katolska kyrkor och länder). Som utomstående blir man tämligen förvånad när Gottfried räknar upp olika företrädare för den teologiska riktning som kallas ”liberal protestantism”, där man bland annat skriver feministiska studier där syndafallet beskrivs som att en ursprunglig ”enkönighet” ersattes av två kön. Denna riktning är enligt Gottfried både starkare i den teologiska världen, och mer politisk, än vad vi som utomstående normalt känner till. Förmodligen har vi främst stött på den i samband med omskrivna händelser som Ecce Homo.

[...]

Let’s make one thing clear right away: Gottfried, although tied strongly to the movement, doesn’t consider himself a paleocon, in the modern sense of the word.

“The paleo camp is now beset with anger and desperation but has little influence outside its own ranks,” Gottfried said. “[The] paleos who … converted to an extreme type of Catholicism [are] representative of this mood of outrage at the way things have gone for their side in an American society and culture that has rejected their influence.”