Banala tankar i berg- och dalbanan

Som sagt var, ibland måste man ge efter för banaliteten. Just nu känner jag ett enormt behov av att delge er tankar om livet på det mest banala sätt. Here goes:

Har ni någonsin tänkt på hur fruktansvärt svårt livet är? Att varje dag är en ny utmaning, vad man än gör av den så är det ständiga test på ens karaktär. Var man än befinner sig i världen så slåss man varje dag mot sig själv i hopp om att kunna förändras och mer bli den människa som man så svettigt längtar efter sent på natten. Den människa som kan förändra andra människors liv. Hoppas att någon ska se att det brinner en eld i ens själ som är så stark att den skulle kunna omfatta alla andra människor om den fick chansen. Att ens hjärta är så överfyllt av beundran och kärlek för allting, att ett träd kan vara så sinnesrubbat vackert att man nästan inte vågar se på det, än mindre tänka på alla fantastiska mekanismer som ligger bakom att det blommar just nu, eftersom man då förnimmer en nästan klaustrofobisk känsla av att allting saknar mening, att allting bara existerar utan någon mening. Att allting jag gör är meningslöst för alla andra utom mig själv. För hur kan någonting så fantastiskt avancerat, så fulländat, vara något så simpelt som bara ett träd i mina och mina medmänniskors ögon? Hur kan ett träd stå i full blom utan att människor stannar upp och fullständigt hänförs av det? Hur kan vi gå genom en skog utan att gå sönder inuti? Visst, vi älskar dom, träden, men bara av själviska anledningar, vi gillar skuggan dom ger och frukten de bär. Eller prasslet av löv när vi med vår älskade njuter av de första höstvindarna. Men de är ändå sekundära i vår sinnesvärld, allting är sekundärt förutom oss själva, trots att det finns så många saker som är minst lika fantastiska som vi är.

Men försöker man ändå delge sina känslor till sina älskade medmänniskor så finns det någon slags avgrund där som gör de omöjliga att förmedla. Att förklara varför jag vill gråta när jag tittar upp mot himlen blir alltid, alltid, banalt. Tusen filmer flashar förbi där allting som redan har sagt återigen sägs, denna gång av mig själv. Man inser att man inte är unik, man är precis som alla andra, men tanken är så skrämmande. Hur kan alla dessa komplicerade resonemang som ständigt snurrar i mitt huvud finnas i alla människors huvud? Hur kan världen vara lika komplicerade för er som den är för mig? Hur orkar ni? Jag kan förstå varför jag orkar men inte hur ni orkar.

Och i mitten av all den här smörjan så inser man sitt kall: Min otillfredställda längtan att kunna förklara saker som jag finner så vackert att jag nästan bryter samman. Att kunna förklara för alla exakt vad det är som gör livet så vackert ibland. Att kunna dyka ner i essensen av våra hjärtan och hitta den där lilla lilla gemensamma nämnaren som alla kommer att kunna identifiera sig i, och sedan... Exploatera den och göra mig själv till satan så rik! Ha! Pengar som gräs. Det är väl ändå slutmålet? Då kan jag ju köpa alla jävla träd, eller hav eller vad fan det än är som är så förbannat vackert. Äh, vem fan behöver träd när man har kokain. Äh, skit i allt jag skrivit och knarka tills ni dör.


För det finns ingen mening med någonting

Med det sagt så vill jag ändå påpeka att det inte finns något skäl att inte vara lycklig bara för allting är skitsamma, för att ingen av er är det minsta unika, för att allting som ni tänker redan har tänkts tusen gånger och kommer att tänkas tusen gånger, att alla era problem är skitsaker som saknar mening i ett större perspektiv. Att allting ni gör kommer ha ingen eller marginell inverkan på världen.

För det är rätt kul ändå, after all. Hitta kärlek. Man blir glad av kärlek.

Vilka tankar,och vilken vändning sedan. Men vart ska man ta vägen om man ska tänka att det inte finns en menig med någonting och att det inte är en anledning att vara lycklig över det heller? Får någonstans en känsla av hopplöshet/uppgivenhet i från din text, vet inte varför?
Det här ska man inte gräva för djupt i då blir man galen och meningen med livet är inte att vara galen utan att roa sig och ha kul.

Precis, det är ju det man (jag iaf ) lever för. Finns inget bättre än att vara kär!

Det banala är oftast det mest grundläggande och mänskliga, inget att skämmas över alltså. Jag förstår verkligen hur du känner! Den här överväldigande känslan av att allt finns men att inte kunna förmedla det.
Men där skiljs vi åt, Där du verkar flyta ut i kosmos försöker jag att bli mer jordnära.
Jag har tragglat igenom de olika spåren "det finns ingen mening med livet/det finns mening" och kastat dem åt sidan för att leva istället. Allt för mycket tid har redan gått till spillo åt att fundera över det liv som jag borde leva, för nu gäller det att ta chanserna, vara spontan, låta livet ha sin gång utan att fundera så mycket över varför det blir som det blir.
Ensam är ingen glad, det är som du säger: med andra du känner dig levande och meningsfull. För en förälder är barnet ett livsändamål, för en yngling kan det vara moppen eller tjejerna.

Den här "meningslösheten" är inte så skräckinjagande som den kan verka. Den innebär tvärtom möjligheter i sig: om allt är utan mening borde ditt handlande vara lika gränslöst. Du kan verka i vilken riktning du vill och där faller lite av ditt resonemang, för i spillrorna av ditt ställningstagande uppenbarar sig en dunkel mening, dold bland rädslor. Meningen att du skall bryta dig ut ur dig själv och ditt tänkande, förpuppa dig och en dag flyga rakt ut i luften.

Filosofin är ett kraftfullt verktyg, om du har kraft nog att hantera det rätt, men fastna för guds skull inte i ett destruktivt tänkande, fundera istället över hur du ska få ut den här sprängande hänförelsen över livet i något praktiskt. Jag försöker klämma ur mig små oansenliga droppar konst/text som kanske förgyller någons dag.

Ja, livet är fruktansvärt svårt, och samtidigt så fruktansvärt enkelt! Det är egentligen en fråga om inställning men jag är övertygad om att efter en viss insiktspunkt vänder det och du kan se och uppskatta enkelheten, insikter är som snurrande hjul, du återvänder till samma punkt men är flera lager visare och ödmjukare.

Du har missuppfattat mig lite, jag är inte det minste rädd, tvärtom! Just eftersom det inte finns någon mening har man fria händer att göra vad man vill, och kan därför själv välja vilken slags värld som man vill leva i.

Och det är ju just min poäng, att jag kan se enkelheten och bli i det närmaste förfärad över dess simplistiska genialitet!

Haha! Anledningen till att jag kallade det hela banalt var just eftersom det var banalt, jag söker inte filosofisk tröst, min vän, men tack ändå för att du försöker, one soultraveller to another.

jag vet inte men känns som att sökandet efter meningen med livet är just meningen med livet.. bara att fundera över det gör att man utvecklas som människa.. om man som ni har gett upp så kommer det inte så mycket konstruktivitet genom det..

jag ska inte ringakta er men det måste ju vara lite depprimerande att inte ha nån poäng att se fram emot?? alla kan leva men ingen kan leva fullkomligt om man inte har nån mening eller ändamål med livet??

låter religiöst men jag gillar bara tanken av att ha nått att se fram emot..

Ja, jag tror jag feltolkade dig. Det var kanske något i den här meningen som fick mig att fundera.
Men det kanske var en slags provokation mer än allvar?
Vi är nog inne på liknande spår. Just det här med "fria händer". Händer som visserligen är begränsade till den egna kroppen och den egna hjärnan men som iaf kan utföra storverk. Viljan är trots allt det viktigaste, glöden inom dig.

hur som helst,nu när jag läst om det första inlägget vill jag tillägga: underbara tankegångar du har.


missuppfattning.
Llanowar- i meningslösheten tänds en låga, jag har verkligen inte gett upp, tvärtom! jag försöker leva för fullt.
meningslöshet är lika med frihet

baah.. liberallt snack.. nej men vad faan?? i meningslösheten tänds en låga?? astralrunkeri i min mening.. visst har du rätt i att om det fanns en universell mening med livet så skulle många må dåligt av det men vägen är ofta bättre än målet som dom säger..

hmm vet inte om jag var så nyanserad i föregående inlägg.. är trött, har ont i hals och gråter pga öronsmärtor så jag gjorde nog mer nytta om jag inte satt här..

hoppas jag inte uppfattas som en mupp för det tvivelaktiga jag har skrivit här..

sov gott vänner..

Iaf, Med grundinställningen att inget har någon världslig mening kan jag övervinna de flesta av mina rädslor. Genom att tänka utanför min egen värld.

Det är säkert extremt konstigt men tänk som att det finns två medvetanden, ett övre och ett lägre. Det lägre handlar om ditt liv på jorden, dina förströelser, problem med chefen, jobbet, partnern, polarna etc. Det övre handlar om den övergripande livsfilosofin och är taket som trycker ner dig mot marken. Många är faktiskt jävligt rädda för att leva och det här taket pressar dem för hårt, det är för lågt och för lastat med skitsaker för att de ska orka leva.
När det övre taket har blivit lyft, när filosofin har luckrat upp många av dina rädslor, då kan du uppnå en slags lättnadskänsla, du kan andas på riktigt!

Hur kan jag påstå något sådant? jo, jag har själv upplevt ett sådant här lyft, enbart med filosofins hjälp! Det räckte med en viss insikt utifrån (att det jag gör inte har någon större betydelse) som verkligen fick mig att ändra tankesätt. Jag Hade alltså social fobi när jag var yngre, idag är den som bortblåst.

Aha, då fattar jag bättre och ber om ursäkt.. För mig har inte det inträffat och det är därför svårt att förstå det.. Men jag måste nog hålla med dig om att det finns 2 olika medvetanden och i mitt fall finner jag trygghet i att känna att jag verkligen är betydelsefull.. Kanske en smula narcisisstiskt.. men ja då ber jag om ursäkt och hoppas att jag har lärt mig något om oliktänkande.. ha en bra dag

heh, du behöver inte be om ursäkt, dina åsikter är lika giltiga som mina