Hej alla!
Vet inte riktigt var jag ska börja men detta är en ventilationstråd. Måste skriva av mig och be om hjälp.
Jag är en kille på 20 år, bor ensam i en "ny" stad sedan några år tillbaka. Känner inte så väldigt många, har bara jobbet för tillfället som inte är ett fast jobb. Jag har inga vänner, har alltid haft endast ett fåtal vänner. Jag är väl rätt så osäker i mig själv, och är fullt medveten om det. Har länge försökt att acceptera tanken att jag är osäker och jobba med det, men svårt att acceptera mig själv och känna på livet fullt ut. Aldrig haft en tjej, trots att jag enligt alla jag träffat ser otroligt bra ut. Jag är väldigt charmig. Väldigt trevlig och glad, men enda problemet är att jag inte kan se det själv. Svårt att se vad som är bra med mig, trots att jag aldrig fått någon kritik om utseende eller vänlighet eller liknande. I slutändan spelar det antagligen ingen roll vad folk säger, 15918359138 människor kan säga en sak men om man inte tror på det själv så spelar det ingen som helst roll. Jag har börjat med antidepressiva sedan jag lade av själv med det för några år sedan, funkar väl sådär. Jag har i alla fall slutat med droger, höll på väldigt mycket med gräs förut (varje dag i ett års tid), och det är en utmaning (känner ofta sug men det försvinner med tiden). Har varit ren ett par månader vilket känns bra! Alkoholen däremot svajar lite (dricker varje helg och alltid själv, ibland på vardagar, ibland flera vardagar). Svårt att hitta gnistan i livet men vet att det finns så mycket som jag missar. Jag VET det, och jag vet att man kan må bra och att det finns andra känslor än att må dåligt, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag vill så gärna komma ut och träffa folk, träffa människor, dejta någon, träffa en partner etc. Jag VET att det inte är det svåraste men när jag tänker på det känns det som världens omöjligaste grej. Jag har social fobi. Inte fobi, för jag kan snacka med folk, skämta med folk umgås ytligt med folk. Men det är det med närhet jag har svårt med. Att skaffa vänner, att binda mig till folk. Kanske är det det som ändå är social fobi? Att hålla fast vid mänskliga kontakter och inte bara gå förbi någon på stan för att säga hej och inget mer? Jag har så himla svårt att acceptera mig själv och njuta av nuet antar jag, oroar mig ständigt för saker, känner mig alltid värdelös och alla komplimanger jag nånsin får tror jag är lögner.
Jag vet att detta låter som en bekräftelsetråd och jag vet att det kanske är rörigt, men kände att jag var tvungen att skriva detta någonstans. Social fobi innebär väl att man inte ens vågar säga hej till någon? Isåfall vet jag att jag inte har social fobi, men jag vet att jag har svårt att säga hej till någon och sedan stå kvar en längre stund och prata om vad som helst (om det inte är mina närmaste släktingar). Jag vill så gärna börja leva och hitta en trygghet någonstans i vardagen. Vet inte vad jag ska skriva men den här tråden är väl ungefär på rätt spår antar jag.
Jag ber om ursäkt ifall jag postat i fel forum.
Hoppas alla har det bra!
Vet inte riktigt var jag ska börja men detta är en ventilationstråd. Måste skriva av mig och be om hjälp.
Jag är en kille på 20 år, bor ensam i en "ny" stad sedan några år tillbaka. Känner inte så väldigt många, har bara jobbet för tillfället som inte är ett fast jobb. Jag har inga vänner, har alltid haft endast ett fåtal vänner. Jag är väl rätt så osäker i mig själv, och är fullt medveten om det. Har länge försökt att acceptera tanken att jag är osäker och jobba med det, men svårt att acceptera mig själv och känna på livet fullt ut. Aldrig haft en tjej, trots att jag enligt alla jag träffat ser otroligt bra ut. Jag är väldigt charmig. Väldigt trevlig och glad, men enda problemet är att jag inte kan se det själv. Svårt att se vad som är bra med mig, trots att jag aldrig fått någon kritik om utseende eller vänlighet eller liknande. I slutändan spelar det antagligen ingen roll vad folk säger, 15918359138 människor kan säga en sak men om man inte tror på det själv så spelar det ingen som helst roll. Jag har börjat med antidepressiva sedan jag lade av själv med det för några år sedan, funkar väl sådär. Jag har i alla fall slutat med droger, höll på väldigt mycket med gräs förut (varje dag i ett års tid), och det är en utmaning (känner ofta sug men det försvinner med tiden). Har varit ren ett par månader vilket känns bra! Alkoholen däremot svajar lite (dricker varje helg och alltid själv, ibland på vardagar, ibland flera vardagar). Svårt att hitta gnistan i livet men vet att det finns så mycket som jag missar. Jag VET det, och jag vet att man kan må bra och att det finns andra känslor än att må dåligt, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag vill så gärna komma ut och träffa folk, träffa människor, dejta någon, träffa en partner etc. Jag VET att det inte är det svåraste men när jag tänker på det känns det som världens omöjligaste grej. Jag har social fobi. Inte fobi, för jag kan snacka med folk, skämta med folk umgås ytligt med folk. Men det är det med närhet jag har svårt med. Att skaffa vänner, att binda mig till folk. Kanske är det det som ändå är social fobi? Att hålla fast vid mänskliga kontakter och inte bara gå förbi någon på stan för att säga hej och inget mer? Jag har så himla svårt att acceptera mig själv och njuta av nuet antar jag, oroar mig ständigt för saker, känner mig alltid värdelös och alla komplimanger jag nånsin får tror jag är lögner.
Jag vet att detta låter som en bekräftelsetråd och jag vet att det kanske är rörigt, men kände att jag var tvungen att skriva detta någonstans. Social fobi innebär väl att man inte ens vågar säga hej till någon? Isåfall vet jag att jag inte har social fobi, men jag vet att jag har svårt att säga hej till någon och sedan stå kvar en längre stund och prata om vad som helst (om det inte är mina närmaste släktingar). Jag vill så gärna börja leva och hitta en trygghet någonstans i vardagen. Vet inte vad jag ska skriva men den här tråden är väl ungefär på rätt spår antar jag.
Jag ber om ursäkt ifall jag postat i fel forum.
Hoppas alla har det bra!
