Varför en jordisk Gud?

Adam & Eva, Mose, Jesus, Buddah och Muhammed var alla på denna jord. Det jordklot som vi idag känner till. Då var jorden platt, o inte förrän 1000-tals år senare kom vi fram till att jordklotet endast är en planet av otaliga solsystem.

Om nu det finns en Gud, varför har denne låtit sina profeter uppenbara sig på jorden (t.ex Jesus o Muhammed).

Hinduerna tror dock på en världslig skapare, Brahman, som även styr över universum.

Denna Gud bör i så fall vara skapare till hela universum, o det finns garanterat liv på andra planeter. Inget är naturligtvis bevisat att det är så, men med tanke på att det finns över 100 miljarder planeter runt om, bara i vår galax.

Därför är jag ateist, jag har läst en massa astrofysik och kosmologi. Jag tror på ett Big Bang, sen, vad som utlöste Big Bang är ju en fråga... Ingen kan veta, om det var en gud eller en massa krångligheter inom strängteorin som ställde till detta.

Jag skapade tidigare en tråd om vad ev. intelligenta utomjordingar skulle tro på. De har säkert, liksom vi haft inbillningar om gudar, sen 5000 år tillbaka! Näst intill alla kulturer som vi känner till tillber någon form av Gud!

Vad tror ni? Särskilt ni troende!

Så frågan är: varför skulle Gud bry sej om jorden när det finns så många andra ställen i universum.
Håller med dej om att hinduerna låg långt framme och talade om "världar utan slut" och att Gud omfattar dem alla. Även innan vi hade vetenskapen att förstå universums storhet och vår egen plats i denna. Buddhisterna ser universum som sammanlänkat i Indras nät.
Jag tänker såhär, att vi lär oss mer om universums storhet och konstitution behöver inte vara ett problem för de olika religionerna. Jag tror religion handlar om att ge upp sin identifikation med känslan av att vara ett separat "Jag" som är skiljt från allt annat. Hur stort detta "allt annat" är borde då inte vara ett problem. Vår förståelse av vår omvärld ökar mha vetenskapen. Med mitt synsätt behöver vetenskap och religion inte vara i konflikt.
En intressant tanke i dessa sammanhang tycker jag är: vetenskapen ger oss svar om vår omvärld men kan vi verkligen förstå oss själva genom vetenskap? Är vi inte begränsade av just detta att vi är människor? Vetenskapen blickar utåt, medan religionen blickar inåt med syftet att förstå oss själva på ett innerligt sätt.

Det var en mycket klok fråga, att vi kanske ska se oss inåt istället. Men, jag tror ändå på supersträngar...

Vill också tilllägga att många människor behöver förmänskliga konceptet Gud men det finns vissa riktingar där man tillber en formlös Gud. Detta ses som den högsta formen av Gud. Vad jag försöker komma till är den totala relativiteten. Att du ser och tänker är ju relativt till dej själv. Men tänk om det var möjligt att vara i världen utan att ha några som helst positioner att hålla. Att du uplevde världen utan några som helst referenspunkter. Jag tänker att detta tillstånd skulle vara applicerbart även på eventuella utomjordlingar också.

Missade du kapitlen om Jesus? Och att Jesus, Gud, fader och Herre även är skaparen av allt?

Och i bibeln står det att Satan är den här världens furste. Där har du troligtvis din "brahman" förresten. Så du bör läsa den igen.

Intressant att du säger "tror". Det antyder en religiös inställning fast till vetenskapen. Kallas av en del "Scientism". Man får ju se vetenskapen för vad en är; dvs ett oerhört kraftfullt verktyg. Men inte ett verktyg som ger svar på vem vi är i en djupare bemärkelse.
Vissa former av introspektion däremot är ju på sätt och vis väldigt vetenskaplig. Du provar och ser vad som sker. Som tex Buddhas lära; han uppmanade sina följare att inte tro på honom förrän de själva testat hans väg och sett att den var sann.

Att tro på vetenskapen har inget med religionens användande av ordet "tro" att göra.

Kan du utveckla detta?

Jag vill ha bevis,eller goda belägg för det jag tror på. Det kan vetenskapen ge.
Att tro i religiösa sammanhang kräver inga bevis.

Jo, det är ju empirisk vetenskap; att bevisa något genom upprepningsbara experiment så att det får trovärdighet. På samma grunder opererar buddhas lära. Om man upprepar Buddhas experiment med meditiation och följer de riktlinjer som lagts ut av honom så kan man komma till samma slutsats som han drog (eller inte). Detta har dock bekräftats av väldigt många individer under tidernas lopp.
"Religiösa sammanhang" är en väldigt svepande beskrivning. I vissa religiösa sammanhang förekommer blind tro skulle jag säga. Man sväljer något med hull och hår utan att ifrågasätta det. Och ibland är det tom ansett som kätteri att tänka annorlunda. Men, på samma vis kan det förhålla sej med hur vissa människor ser på vetenskapen. Detta kan tom bli ett hinder för vetenskapen - man tillåts inte tänka nytt för de etablerade sanningarna anses som sanningar i en nästan "religiös" bemärkelse. Man kan inte ifrågasätta dem, för de är ju "sanna". Detta är scientism. http://en.wikipedia.org/wiki/Scientism

Jag reagerade att du högg direkt på ordet "tro", i att tro på vetenskapen. Det är ju bara något man säger, i brist på andra lämpliga ord... Vill även tillägga att jag vet väldigt lite om Buddah,så där har jag inget att kommentera.
Jag tror däremot inte att man kan tro för mycket på vetenskapen , så att det hindrar vetenskapsmän att ifrågasätta vissa teorier. Sen kanske det finns individer,som inte är vetenskapsmän,som litar för mycket på vetenskapen. Men det hindrar inte vetenskapens sökande efter nya sanningar.

Jag förstår hur du tänker. Ang att tro för mycket på vetenskapen, kolla gärna på det här klippet om du har lust: http://www.youtube.com/watch?v=JKHUaNAxsTg
Själv blir jag rätt övertygad av Sheldrakes resonemang...