Äganderätt kan inte vara libertariansk i grunden

Anta att jag är en libertariansk finansman och att jag är så skicklig att jag år 2050 lyckats med att helt lagligt komma över 99% av jordens alla tillgångar alla kategorier, och att jag samtidigt lyckats åstadkomma situationen att övriga människor (återstående 99,999999999% av mänskligheten) delar ganska lika på återstående 1% av jordens tillgångar.

Människors överlevnad hänger därefter helt på att jag delar med mig av min egendom mer än vad libertariansk moral kräver av mig. Anta att jag till en början är "generös" nog att genom frivilliga allmosor dag för dag förse varje människa med nätt och jämnt vad som behövs för ren överlevnad (men inte mer än så, för jag vill ju fortfarande behålla makten över alla människor).

Anta dock att jag plötsligt får för mig att livet bara går ut på att leva längre än alla andra människor - och att jag därför helt enkelt slutar dela ut allmosor, med planen att alla andra människor då kommer att dö före mig, och att jag därmed kommer "vinna tävlingen".

Anta emellertid att det finns en utilitarist som känner till min plan, vill sätta stopp för den, och kan (olagligt visserligen) hacka sig in i min bank och fördela all min egendom väldigt jämlikt över mänskligheten. Anta att han inte skulle behöva döda, misshandla eller ens hota någon människa för att kunna åstadkomma denna omfördelning - han skulle bara behöva ändra på några siffror i några datorer. Jag skulle förbli vid god hälsa och vid liv och så, men jag skulle ekonomiskt "ramla ner" till en endast hyfsad välståndsnivå, en nivå som samtidigt resten av mänskligheten skulle svischa upp till, tack vare de groteska mängder pengar som utilitaristen flyttade från mitt konto till deras konton.

Skulle det vara moraliskt rätt att utilitaristen att göra detta (alltså om det är det enda sättet att förhindra att jag genom i och för sig libertarianskt sett oklanderligt girigt hållande i min egendom låter mänskligheten dö ut på några år)?

Nu svarar säkert någon libertarian att "det där är ett UFO-exempel". Men om det nu är så att libertarianismen för att framstå som vettig är beroende av att man inte ens diskuterar några tankeexperiment som har låg sannolikhet för att bli verklighet, undrar jag vad det är som gör att det är så. Hur osannolikt mitt tankeexperiment ovan än är, är det inte exakt noll procent sannolikt att det skulle inträffa, och om det skulle inträffa och om det i det läget skulle visa sig att vi trots allt inte vill att libertariansk rättighetsetik ska råda i alla lägen, måste det ju finnas någon förklaring till det. Kanske finns det t.ex. någonstans en gräns för hur stort antal människor som extremt rika människor har rätt att medelst snålhet och passivitet låta dö? I så fall bör väl libertarianism snarare ses som en "ad hoc"-moral, som gäller så länge inte alltför extrema förhållanden (av exempelvis ovan beskrivna slag) råder, snarare än en moral som alltid ska gälla?

Om en moral M (exempelvis libertariansk moral) faktiskt inte i alla tänkbara lägen bör få råda, ligger det ju nära till hands att se den som en slutsats av en annan, grundläggande moral, snarare än att se den som en moral som står på egna ben i alla lägen, något libertarianismen ju tydligen inte gör.

I så fall öppnas ju onekligen dörren för en modell där exempelvis utilitarism är den grundläggande moralen, medan libertarianism fungerar som en ungefärlig beskrivning av en praktisk tillämpning av utilitarism i de flesta vardagliga situationer. Så ser ju också många utilitarister på mycket av det som ofta förklaras med rättighetsetik - bland annat den långtgående äganderätten i vårt samhälle. Att Raskolnikov i Fjodor Dostojevskis "Brott och Straff" gör moraliskt fel i att rånmörda den där gamla rika pantlånerskan för att med hennes pengar hjälpa fattiga människor, det och liknande saker kan man mycket väl förklara med utilitarism: samhället blir generellt bättre - utilitaristiskt sett - om man i normalfallet ganska långtgående respekterar en till synes rättighetsetisk (eller rentav libertariansk-liknande) äganderätt än om man - så länge "man" är relativt fåtaliga - försöker forma om samhället på något "Raskolnikovskt" sätt eller liknande. Men det är fortfarande potentiellt väldigt viktigt att vara klar över varför denna äganderätt ska respekteras. Om libertarianser inte kan förklara varför den inte i alla tänkbara situationer ska respekteras oavsett konsekvenser, måste det finns en djupare förklaring, till att äganderätten ska respekteras i de situationer där den ska respekteras, än att man som ägare till något skulle ha någon naturgiven "rätt att behålla det man rättmätigt blivit ägare av". Utilitarister har en sådan djupare förklaring. Libertarianer tycks inte ha någon!

Så hur det än är, kan äganderätt inte vara libertariansk i grunden. Eller så har bara ännu ingen libertarian lyckats visa hur. Vilket ju inte gör libertaranismen särskilt förtroendeingivande.

Nej! H*n får inte kränka din äganderätt! H*n får inte använda våld mot dig. (Våld torde i detta fall vara att tillskansa sig tillträde till dina resurser utan tillstånd).

Å andra sidan skulle förmodligen de 99,9999% av jordens övriga befolkning se till att problemet löstes på ett effektivt sätt.

En motfråga blir då hur vi ska hantera dagens situation där vi har typ 5% av jordens befolkning som äger 99% av resurserna. Och, detta i ett socialistiskt eller semisocialistiskt samhälle. Folk dör ju som flugor trots att det finns resurser i överflöd. Men, den frågan kanske ska ställas i lämpligt socialistforum istället...

Det finns inte någon libertariansk moral mer än att följa libertarianska rättigheter. Annan moral, som påbud att ge bort till välgörenhet eller inte, finns det inte någon libertariansk position om. Vi libertarianer har olika åsikter i dessa frågor, så vilken position någon än tar är alibertariansk.


Håller med.


Det finns en grundläggande moral, men det är inte klassisk utilitarism ("maximera lyckan"), eftersom den inte heller är något som någon vettig person bör följa helt ut vid varje tillfälle. Exempelvis:

http://ordningochanarki.blogspot.se/...moraliskt.html

Enligt utilitarismen finns det några tillfällen där det är okej att utsätta andra för tortyr för att hindra att löjligt många människor får känna minimalt med smärta. Uppenbarligen inte en helt igenom god moral. Det verkar som om alla maximeringsmoraler får problem i det här fallet.

Det finns inte någon praktiskt formulerad moral (som inte är innehållslös) som inte medför problem när man drar den till sin spets. Därmed inte sagt att alla moraler är likvärdiga, men väl att kritiken mot en moral måste gå längre än att bara poängtera de fall där den inte lyckas i något högst hypotetiskt scenario. (En poäng som dock kommer behöva upprepas ett bra tag framöver.)

Man kan vara liberal på utilitaristik grund. Jag är det. Ludwig von Mises var det.

Objektiv moral finns inte så utlåtandet att "vi *bör* vara utilitaristiska" är bara en subjektiv moral vid sidan om libertarianismen eller annan värdeteori.

I verkligheten fungerar dock människan utilitaristiskt. Detta säger jag som en ren observation, ett *är*, inte som en rekommendation, ett *bör*. En situation som du beskriver med koncentrerat ägande med instängningseffekter skulle raseras av breda folkmajoriteten.

I ditt scenario så är det tydligt att den traditionella versionen av liberalism inte funkar. 'Riktig' liberalism funkar inte i dagens kapitalistiska samhälle där makt, pengar och korruption hör ihop. Jag kallar mig själv för bland annat liberal eftersom att jag delar den ideologiska grundtanken. För att liberalism ska fungera idag så måste vissa kompromisser ske, det kan hindra individens frihet men samtidigt så gynnar det nästintill alla.

Det var nära till att jag skulle delat med mig utav en beskrivning av min egna libertarianska ideologi och en lösning på scenariot du målat upp utifrån den, men intresset är säkert svalt och det hör inte till topic.

Tal i storleksordningen 3^^^3 är långt bortom vad människohjärnan är evolverad till att klara av att, spontant, så där "på känn", korrekt laborera med - inte minst i moralsammanhang - och detta måste man ta i beaktande när man ska bedöma vilket som är värst av att en person tvingas utstå 50 år av tortyr och att 3^^^3 personer får varsitt dammkorn i ögat. Det kan verka som en no-brainer att de 50 åren av tortyr är värst, men det är helt fel. Det är dammkornen som är värst - vansinnigt mycket värre rentav! Genom ett steg-för-steg-resonemang kan man se varför:

Anta att du döms till att i 50 år utsättas för den värsta tortyr som förekommer på jorden idag - låt oss kalla plågsamhetsgraden av sådan tortyr för 100 P/s (som står för plågsamhetsgrad per sekund).

Anta att du genast därpå erbjuds att omvandla ditt straff till att torteras med endast 99,99 P/s i 60 år istället. Tackar du ja?

Nej, naturligtvis inte.

Anta att du då erbjuds omvandla ditt straff till att torteras med endast 99,9800001 P/s i 80 år. Tackar du ja?

Nej, naturligtvis inte.

Så skulle man kunna fortsätta ända tills man kom till ett förslag som gick ut på att du skulle torteras med endast 0,000... (nästan 3^^^3 nollor) ...0001 P/s i 3^^^3 år (förutsatt att du skulle kunna torteras (och med andra ord kunde förväntas leva) hur länge som helst).

Varje gång skulle du tacka nej, och föredra de ursprungligen fastslagna 50 åren av tortyr med plågsamhetsgraden 100 P/s, och varje gång av samma rationella skäl: en avsevärd ökning av strafftiden vägs inte upp av en pytteliten minskning av plågsamhetsgraden per tidsenhet.

Då varje given mängd lidande är lika oönskvärd oavsett vem som drabbas av den, skulle det ovanstående ungefär motsvara att 3^^^3 människor var och en skulle utsättas för en "tortyr" av intensiteten 0,000... (nästan 3^^^3 nollor) ...0001 P/s i en sekund var.

En sådan "tortyr" vore inte tortyr, utan rentav mindre irriterande än ett dammkorn i ögat. Så pass stort är talet 3^^^3.

Det är alltså värre att utsätta 3^^^3 människor för ett dammkorn i ögat än att utsätta en människa för 50 års tortyr av de värsta slag som förekommer på jorden idag.

Utilitarismen håller alltså. Huruvida de människor, som av tanklöshet eller brist på matematikinsikt ignorerar och förlöjligar den kolossala och avgörande betydelsen av "löjligt stora" tal som 3^^^3, tycker att den verkar göra det eller inte är en helt annan sak.

Nope, jag skulle lätt tagit 0,0000000000....00000002 P/s i en millisekund i 3^^^3 år än 50 års tortyr med 100 P/s. Kolla in länken jag gav för en längre beskrivning varför, men kärnan i det är att jag inte värderar en lyckoenhet lika vid alla tillfällen - när de förs samman till en negativ megaklump ser jag det som värre än om de skulle varit utspridda över en längre tid.

Även om det är ett tråkigt scenario så vill jag gärna ställa följande motfråga:

Om du måste hitta på ett exempel som är så osannolikt att det är i princip omöjligt för att hitta ett argument emot "libertarianism", hur bra är då inte libertarianismen i förhållande till kommunism som går åt helvete varenda gång?

Fortfarande bara en personlig, subjektiv värdering från din sida. Att förespråka utilitarism är en personlig preferens. Helt likvärdigt med yttrandet "Jag tycker något för att jag tycker det.".

Hur skulle Ludwig von Mises hanter de problem som utilitarismen har? Hur ser han på möjligheten av interpersonella jämförelser av nytta? Var von Mises "totalutilitarist" eller "genomsnittsutilitarist"? (D.v.s, trodde han att libertarianismen skulle maximera den totala nyttan i världen, eller den genomsnittliga nyttan i världen? En skillnad är, att enligt den första formen av utilitarism, skulle nyttan öka om det blev fler människor - även om den genomsnittliga nyttan för varje människa blev mindre.)

Jag skulle hävda att de flesta människor absolut inte är utilitarister, eller handlar utilitaristiskt. Att tillämpa utilitarismen konsekvent skulle vara extremt svårt, och det skulle få konsekvenser som strider mot våra naturliga, spontana moraliska intuitioner.

Inget jag sett honom ta upp. Rimligen genomsnittsutilitarist.

Det du kallar "naturliga, spontana moraliska intuitioner" kommer från evolutionen.

Evolutionen är praktiserad utilitarism där de som har anlag för att "räkna fel" inte överlever för att de inte kan samverka med andra människor. Plundrarens aktioner gynnar honom själv men inte samhället som helhet. Människor i grupper som utvecklat moral mot plundring har därför haft högre fitness jämfört med människor grupper som inte gjort det.

Utilitarismens närvaro i verkligheten märks mest i krig och sjukvård, men finns överallt i vardagen, trafiken, kassakön.

Libertarianism har aldrig handlat om absolut frihet (negativa friheter), det är anarkism.

Libertarianer vill ha maximalt med negativa friheter, men de vill ändå behålla statens våldsmonopol för att kapitalägarna skall kvarhålla sin "rätt" till sin egendom. Bort med allt förutom försvar, polis, rättsväsende.

M.a.o. följer att hela ideologin är något som främst rika människor anhänger och således följer givetvis att det inte är en fungerande ideologi om man vill öka jämlikhet och allas chans att klättra på samhällsstegen. Att koncentrera kapital (som libertarianism onekligen leder till, extremt fort) hos ett fåtal människor är inte något positivt om man vill leva i sådana samhällen som vi ser idag.