Gissa historikern

Vissa mycket fundamentala begrepp torde ha varit inristade i människans sinnen långt innan talförmågan började utvecklas. Det viktigaste bland dessa måste ha varit fruktan för flockens anförare, Den gamle. De unga på de primitiva lägerplatserna växte upp under denna fruktan. Föremål, som på något sätt stodo i samband med honom, voro sannolikt förbjudna. Alla flockens medlemmar voro förbjudna att röra vid hans spjut och att sitta på hans plats, alldeles som små gossar nu för tiden inte ha lov att röra vid sin pappas pipa eller sitta i hans stol. Han var troligtvis alla kvinnornas herre och man. Ungdomarna i det lilla samhället måste lägga detta på minnet. Föreställningen om någonting förbjudet, föreställningen om att vissa saker voro vad man kallar tabu, att man ej fick röra vid dem och ej se på dem, torde alltså ha inskärpts i människornas sinnen på ett synnerligen tidigt stadium. J. J. Atkinson har i en mycket skarpsinnig undersökning över de primitiva tabu-företeelser, som påträffats hos vilda folk över hela världen, det tabu, som skiljer bror från syster, det tabu, som kommer en man att springa och gömma sig för sin styvmor, spårat dessa företeelser tillbaka till en så ursprunglig anledning som den nämnda. Endast genom att respektera denna ursprungliga lag kunde den uppväxande ynglingen hoppas att undgå Den gamles vrede. Och gamlingen måste ha varit en framträdande person i mången urmänsklig nattmara. En viss benägenhet för att blidka honom även efter hans död är synnerligen förståelig. Man var inte säker på att han var död. Han kunde ju endast sova eller förställa sig. Långt efter det anföraren hade dött och det ej längre fanns något annat som påminde om honom än en gravhög och en megalit, kunde kvinnorna berätta för sina barn, hur fruktansvärd och underbar han var. Och medan han alltjämt var en förskräckelse även för sin egen lilla stam, låg det nära till hands att utsträcka sina förhoppningar till att han skulle vara en förskräckelse även för andra och fientligt sinnade folk. Under sin livstid hade han kämpat för sin flock, om han också hade fört ett hårt regemente över den. Varför skulle han inte fortsätta sedan han dött? Man inser lätt, att föreställningen om Den gamle var en mycket naturlig föreställning för den primitiva människosjälen och gömde fröet till en väldig utveckling.
Och i motsats till Den gamle stod den mera humana och vänliga Modern vilken hjälpte, vårdade och vägledde. Freuds och Jungs psykoanalys har gjort mycket för att hjälpa oss att inse, hur stor andel Faders-fruktan och Moders-kärlek har i människosjälens anpassning till de sociala behoven. De hava gjort en uttömmande undersökning av barnaårens och ungdomstidens drömmar och föreställningar, en undersökning som varit till mycken hjälp i försöken att rekonstruera den primitiva människans själsliv. Det var, kan man säga, ett kraftigt barns själ. Människan såg då universum ur familjeöverhuvudets synvinkel. Hennes fruktan för, hennes underdånighet inför Den gamle blandades med hennes fruktan för de farliga djuren omkring henne. Men de kvinnliga gudinnorna voro vänligare och mer subtila. De hjälpte, skyddade, tröstade. Och dock var det kring dem någonting mindre gripbart och något mera mystiskt än i Den gamles direkta brutalitet. Därför ingav dem också Modern en känsla av fruktan. I den primitiva människans tro och leverne bör gudinnan ha höjt sig över guden.

Alexander hade varit under sex år i obestridd besittning av det persiska riket. Han var nu i sitt trettioandra år. Han hade i dessa år skapat mycket litet. Han hade bibehållit det mesta av den persiska provinsorganisationen, insättande nya eller bibehållande befintliga satraper; allt vad vägar, hamnar och riksförvaltning heter var fortfarande sådant som Cyrus, hans store föregångare, hade lämnat det. I Egypten hade han endast ersatt gamla provinsguvernörer med nya; i Indien hade han besegrat Porus och sedan lämnat honom vid makten, just så som förut, med den enda skillnad att Porus nu av grekerna kallades satrap. Alexander hade visserligen uppgjort planerna till ett antal städer, och några av dessa voro bestämda att växa ut till storstäder. Han grundade inalles sjutton Alexandrior.¹ Men han hade ödelagt Tyrus, och med Tyrus de sjövägars säkerhet som hittills varit huvudvägar västerut för Mesopotamien. Historici säga att han helleniserade orienten. Men både Babylonien och Egypten svärmade av greker före hans tid; han var icke upphovet till, han var ett led i helleniseringen. Under en tid var hela världen från Adriatiska havet till Indus under en härskare; så långt hade han omsatt i verklighet Isokrates' och sin fader Filips drömmar. Men i vilken omfattning gjorde han detta till en fast och bestående enhet? I vilken grad var det ännu något mer än en lysande, men förgänglig manifestation av hans egen glänsande personlighet?
Han byggde inga stora landsvägar, sörjde icke för några samfärdsmedel på sjön. Det är lönlöst att förebrå honom försummande av folkbildning, då den tanken, att staterna måste byggas upp på folkbildning, ännu var främmande för människors uppfattning. Men han utbildade ingen grupp av statsmän omkring sig; han tänkte icke på någon efterträdare; han skapade ingen tradition – ingenting mer än en sagokrets kring sin egen person. Föreställningen att världen skulle fortsätta efter Alexander, och upptagas av någon annan sysselsättning än talet om hans storhet, tycks hava legat utanför hans andliga räckvidd. Han var ännu ung, det är sant, men Filip hade långt innan han var trettioett år sörjt för Alexanders utbildning.
Var Alexander överhuvudtaget statsman?

¹ Mahaffy. Deras namn ha undergått åtskilliga förändringar, exempelvis Candahar (Iskender) och Sekunderabad.

Det är egendomligt att se huru långsamt det intellektuella livets yttre förutsättningar förbättras. Må man jämföra de vanliga biblioteksanordningarna i ett engelskt medelklasshem, sådant som det författaren nu arbetar i, och den obekvämlighet och otillräcklighet med vilka en alexandrinsk författare hade att kämpa, och man skall inse vilken oändlig tidsförlust, fysisk ansträngning och överdriven uppmärksamhet som voro oundvikliga under alla de århundraden detta bibliotek blomstrade. Framför författaren ligger just nu ett halvt dussin böcker; tre av dem hava förträffliga innehållsförteckningar. Han kan taga i sin hand vilken som helst av dessa böcker, fort finna en viss uppgift, kontrollera ett citat och gå vidare. Jämför därmed det tidsödande uppvecklandet av ett rullat manuskript. Nära till hands ligga två konversationslexikon, ett lexikon, en världsatlas, ett biografiskt lexikon och andra uppslagsböcker. De sakna innehållsanvisningar i marginalen, det är sant, men det vore kanske ännu att begära för mycket. År trehundra före Kristus fanns i världen av all denna bekvämlighet intet. Alexandria hade ännu att utarbeta den första grammatiken och det första lexikonet. Föreliggande arbete skrivs för hand, sedan maskinskrivs det omsorgsfullt; så kan man med största bekvämlighet göra alla nödvändiga rättelser, ombrytningar, låta maskinskriva det på nytt och ännu en gång genomse det. En författare i Alexandria måste diktera eller omskriva varje ord han hade skrivit. Innan han kunde gå tillbaka till vad han förut skrivit, måste han för att torka de sista orden svänga papperet i luften eller hälla sand över dem, han hade inte ens läskpapper. Vad helst en författare skrev måste avskrivas gång på gång innan det kunde nå någon större krets av läsare, och med varje ny avskrift insmögo sig nya fel.¹ Varje gång man ville hava kartor eller diagram uppstodo nya svårigheter. En sådan vetenskap till exempel som anatomi, som är så beroende av noggrann teckning, måste hava varit svårt hindrad i sin utveckling av kopistens begränsade förmåga. Återgivandet av geografiska data måste hava varit nästan otroligt ledsamt. En dag skall sannolikt komma, då en privatmans arbetsrum och skrivbord från år 1919 skola synas underligt obekväma och svårhanterliga, men jämförda med vad Alexandria kunde bjuda, möjliggöra de på ett förvånande sätt snabbt och effektivt arbete och spara nerv- och hjärnkraft.

¹ Det har framkastats att nya böcker kanske dikterades till en hel samling kopister och sålunda publicerades i en första upplaga av åtminstone några hundratal. I Rom tyckas Horatius och Vergilius hava publicerats i stora upplagor.

Med denna uppmuntran, kan den spanska kvarter i närheten av det stora torget skryta om några år två tusen familjer, medan den indiska distriktet Tlatelolco ingår inte mindre än trettio tusen. De olika yrken och yrken återupptogs, kanalerna återigen täckta med pråmar, två stora marknader inom respektive fjärdedelar av kapitalet visas alla olika produkter och produkter av det omgivande landet, och staden vimlade med en upptagen, flitig befolkningen, som den vite mannen och den indiska, den erövrare och erövrade, blandades promiscuously i lugna och pittoreska förvirring.