Gissa historikern

Nej. Jag fortsätter:

"Denne storvisir efterträddes av Jussuf, det vill säga Josef, vars öde var lika märkligt som hans företrädares. Född på gränsen till Ryssland, tagen till fånga vid sex års ålder av turkarna tillsammans med sin familj, hade han sålts till en janitsjar. Han var länge tjänare i seraljen, och blev till sist andre man i det imperium där han hade varit slav, men det var bara en fantomminister. Den unge selictar Ali Coumourgi upphöjde honom till denna post, där man halkar så lätt i väntan på att han skulle kunna ta plats där själv; och hans kreatur Jussuf hade ingen annan syssla än att med rikets sigill besegla gunstlingens vilja. Det ottomanska hovets politik syntes helt förändrad redan efter denne visirs första dagar vid makten. Tsarens befullmäktigade ombud, som var kvar i Konstantinopel både som ministrar och som gisslan, behandlades bättre än någonsin."

"Greve Piper, svenske konungens främste minister, var länge inspärrad i Petersburg. Tsaren var liksom det övriga Europa övertygad om att den ministern hade sålt sin herre till hertigen av Marlborough och hade riktat mot Ryssland Sveriges vapen som hade kunnat skapa fred i Europa. Han gjorde hans fångenskap särskilt svår. Den ministern dog några år därefter i Ryssland, föga understödd av sin familj som levde i rikedom i Stockholm och sörjd till ingen nytta av sin konung, som aldrig ville nedlåta sig till att erbjuda en lösensumma, som han fruktade att tsaren inte skulle gå med på, ty det existerade inte något avtal om utväxling av fångar mellan Carl och tsaren."

Om jag tillägger att originalspråket är franska så kan ni nog klura ut detta...

Voltaire?

Det stämmer, boken som jag har hämtat citaten ur är Voltaires Histoire de Charles XII, översatt av von Proschwitz.

Din tur, Cohiba!

For reasons that are only too obvious, sexual consummations, among the most intimate and the most important of all experiences, are also among the most scantily documented. This holds with particular force for a culture that takes exceptional pains to keep its private concerns private. Hence, when the historian finds someone like X, leisurely and uninhibited enough to keep an exhaustive record of her erotic life and leave it to posterity intact, he can only express his gratitude and quote at length. Her blessed precision, engaging garrulity, and neverflagging interest in herself are not X' only charms for the student of xyz culture. Cheerful, talented, sociable, popular enough to arouse jealous gossip, she was capable of sustaining affectionate and amorous ties; effective as a writer, lecturer, and editor, as wife, hostess, and lover, she constructed for herself, more than most, an enviably robust and resilient character.

Kanske för lätt - vet inte -

Peter Gays The Bourgeois Experience - Victoria to Freud?

Ja, det ante mig, att du eller nån annan skulle klippa den på stört. Citatet var från allra första sidan till Gays fembandsverk över hur det var med det där, att viktorianerna skulle ha låtit täcka svarvade stolsben för att inte inleda lättrörliga yngre sinnelag i frestelser och febriga fantasier eller om det var på nåt helt annat vis.

Över till Guldbyxan!

Och jag som hade tänkt leverera något ur Peter Gays Weimarkulturen om och när man kom på banan igen... nu får det sålunda bli något helt annat.

Låt oss betrakta den märkvärdiga bildningen vid buffelns underkropp. Vi kan glömma tolkningen att det skulle röra sig om tarmar som vällde fram ur ett sårat djur, ty samma bildning dyker på andra platser upp ovanför bufflar och helt oberoende av djur.

Enligt min mening är bildningen en vulva (vi drar oss till minnes vulvan på den lilla venusen från Monpazier) vilken markerar att det är fråga om en buffelko. Och när vi har kommit så långt, finns det inget som hindrar oss från att även tolka mannens styva lem i samma anda. Rör det sig om en schaman som med sexuella avsikter närmar sig en buffelkvinna? Och döljer sig en buffelkvinna, en djurens härskarinna, bakom buffelkon?

Det stiger oregelbundet upp koldioxidgaser ur "Den döde mannens schakt", hundra gånger mer koncentrerade än i atmosfären, och dessa avgaser kan minska blodcirkulationen, få blodkärlen att dra ihop sig och leda till syner och hörselhallucinationer samt, "vid eventuellt dödsfall, till ejakulation som vid hängning". Därför har man talat om detta schakt som ett "antichambre de la mort". Men det rörde sig kanske snarare om en kammare 'de la petite mort', om ett 'brudgemak' där schamanen låg med djurens härskarinna.

För jävligt när man får sina planerade frågor snodda! Själv hade jag tänkt gå på Dumézil snart, men Ezzelino hann före, så nu får man väl vänta några månader -

Huromhelst är vi nere i Lascaux och betraktar en av de mest berömda av alla grottmålningar, nämligen denna:

http://www.students.sbc.edu/matyseks...-wellscene.jpg

Jag kör en vildsint gissning på en bok jag inte läst:

Mircea Eliade, Shamanism, Archaic Techniques of Ecstasy

Eliades bok om shamanism är rätt ljuvlig, men den finns väl inte på svenska?
Chansar på Hans-Peter Duerrs Sedna eller Kärleken till livet.

Rätt ända intill undertiteln. Duerr är väl numera mer känd för det Norbert Elias-kritiska, flerdelade verket Myten om civilisationsprocessen, men även boken som bär sitt namn efter sälkvinnan Sedna - en "världsåskådningarnas historia och etnografi", enligt baksidestexten på Symposions utgåva - kan vara värd en titt, även om jag inte alls kan bedöma dess vetenskapliga värde. Ezzelinos tur igen!

"This move of The Khan's brought little benefit--he took no fort and beat no foe; he went out and went back.

During my stay in Tashkent, I endured much poverty and humiliation. I had no country or hope of one! Most of my retainers dispersed; those who remained were unable to move about with me because of their destitution. If I went to my uncle The Khan's gate, I went sometimes with one man, sometimes with two. It was well he was no stranger but one of my own blood. After showing myself in his presence, I used to go to Shah Begim's, entering her house bareheaded and barefoot just as if it were my own.

This uncertainty and want of house and home drove me at last to despair. I thought, 'It would be better to go off by myself than live in such misery; better to go as far as my feet can carry me than for others to see me in such poverty and humiliation. Having settled on going to China, I resolved to head off on my own. From my childhood up I had wished to visit China but had not been able to manage it because of the responsibilities of ruling and other obligations. Now sovereignty itself was gone, and my mother, for her part, was re-united with her (step)-mother and her younger brother. The hindrances to my journey had been removed; my anxiety for my mother was dispelled.... Once in Moghulistan and Turfan my reins would be in my own hands, without check or anxiety. I confided my scheme in no one. Why not? Because it was impossible for me to mention such a scheme to my mother, and also because it was with other expectations of me that my few companions in exile and privation had sacrificed all for me and endured a like change of fortune. To speak to them of such a scheme would be no pleasure either....

At this crisis a man came from Kichik Khan to say that he was actually on his way [to Tashkent]. This brought my scheme to naught. ...We all went out to greet him with appropriate ceremony. ...

Next day, my uncle Kichik Khan bestowed on me arms of his own, a saddled horse from his private stable, a full suit of Moghul attire, a Moghul cap, a long embroidered coat of Chinese satin, and Chinese armour. In the old fashion, they had hung on the left side, a haversack and an outer bag, and three or four things such as women usually hang on their collars--perfume-holders and various receptacles; in the same way, three or four things were hung on the right side.

From there we went to Tashkent. My uncle Ulugh Khan also had come out for the meeting, some 12 to 15 miles along the road. He had had an awning set up in a chosen spot and was seated there. Kichik Khan went up directly in front of him; as he approached, he rode in a circle, from right to left, round him; then dismounted before him. After advancing to the place of interview, he nine times bent the knee; that done, he approached. Ulugh Khan, in his turn, had risen when Kichik Khan drew near. They looked long at one another and long stood in close embrace. The Younger Khan again bent the knee nine times when retiring, many times also on offering his gift; after that, he went and sat down.

All his men had adorned themselves in Moghul fashion. There they were in Moghul caps, long coats of embroidered Chinese satin, and had Moghul quivers and saddles of green shagreen-leather, and Moghul horses adorned in a their distinctive fashion. He had brought rather few men, probably somewhere between 1000 and 2000. He was a man of singular manners, a mighty master of the sword, and brave. His preferred weapon was the sword. He used to say that arms include the shash-par (six-flanged mace), the pyazi (rugged mace), the kistin, the tabar-zin (saddle-hatchet) and the baltu (battle-axe), all of which leave a mark only from the point with which they make contact. The sword, however, works from point to hilt. He never parted with his keen-edged sword; it was either at his waist or in his hand. He was a little rustic and rough-of-speech, through having grown up in an out-of-the-way place..."