Politiska debatter - utilitarism v.s. common sense

Hur kan du anse att totalitär övervakning är en "mindre radikal" idè? Det är definitionen av fascism, statlig kontroll över allt som individer gör i samhället. Det tar de allra flesta västerländska länder avstånd från, inte bara på pappret heller. Det kommer att krävas mycket djupgående propaganda om du vill få allmän opinion att skifta så mycket att de skulle acceptera att leva i ett "1984"-samhälle. Den enda möjliga vägen till det samhället tror jag personligen är att sakta vänja människor vid minskad rätt till privatliv och personlig integritet, och om folket står ut med det som blinda höns så kan det kanske genomföras.

Själv anser jag att alla personer som anser att en stat har rätt att bestämma så ingående över vad befolkningen gör/tänker/säger borde skjuta sig själva i huvudet, det vore en tjänst för mänskligheten att slippa sådana tankar. Sådana samhällssystem har bara slutat i misär varje gång de testats.

Det jag menade var väl främst att övervakning är nog enklare att föreställa sig i dagens värld.

Sen kan jag visserligen tycka att mina exempel inte nödvändigtvis måste appliceras, då motsatsen ju skulle vara ingen teknik öht.
Men det problematiska kvarstår dock iom att allt detta beror på upplevd moral och utilitarismen handlar ju om att beräkna och kalkylera vinst kontra förlust.

Varför dog denna tråd ut?

Tycker det är enormt viktiga saker att ha i beaktan när man diskuterar med personer som på allvar tror att man gör en "bra" gärning genom att ta ifrån människor och sedan distribuera det på de ändamål man själv anser är "bra" för andra.
Vad är bra? Varför skulle vissa påtvingade åtgärder betyda att du som individ får det bättre?
Allt detta handlar enbart om relativism och hur man är van vid vissa förhållanden.
När tom personer som blir diagnosticerade med allvarliga sjukdomar kan påstå sig få en bättre syn på livet, kan man som utomstående, hävdar jag, aldrig få ett rättvist begrepp om vad som är bra och dåligt för andra.

De flesta verkar ju tyvärr mer eller mindre överens om att det är bättre att använda common sense.

Tyvärr är ~90% av alla (liberala) argument ekonomiskt baserade med syfte att övertyga meningsmotståndaren om att liberala ekonomier är bättre än top-down styrda. Även om detta är sant så är det betydligt svårare att övertyga någon annan detta. Det krävs ju ganska ekonomiskt tekniska bevis för att säkerställa att en modell är bättre än en annan.

Då måste det vara betydligt effektivare att direkt angripa meningsmotståndarens egna direkta motsägelser:

- Hur kommer det sig att jag inte kan knacka dörr och ta pengar från folk (under hot om våld) för att skänka till välgörande ändamål om staten kan det?

- Om demokrati rättfärdigar våld varför är de då fel att tvinga dig betala notan efter ett restaurangbesök om vi andra röstar på dig?

Luskan, min erfaring är att liberala teoretiker mer ofta än inte är eniga med din åsikt (i grova drag). Just den sortens konsekvenser, du indikerar, är kontraintuitiva och visar att konsekventialistiska kalkyler inte kan förklara grundläggande etiska propositioner.

I praktiken, inom politik, dras så klart utilitaristiska kalkyler fram. Och de tidiga liberaler var också ekonomer eller ekonomiskt skolade, så det finns ett ärv av konsekventialistisk tänkning inom liberala sfärer. Hade ju varit nice om ekonomiska princip var så generella att alla etiska förhållanden kunne reduceras till en ekonomisk kalkyl. Hela den sociala värld hade passad ganska snyggt.

Själv är jag med på ditt spår. Jag tror dock att en utilitarist har verktyg att göra motstånd mot de mer aldagliga exemplen. T.ex. kanske skadan eller lidandet vid att mördas eller ofras är större, eller kvalitativt tyngre, än lidelsen vid att inte kunna räddas. I så fall kunne man i princip utesluta att såna scenarier med mindre grupper av människor, tillåter den sortens handling. Men blåsa up talen lite, och så följer riktigheten av läkarens mord. Men då blir det strax mindre kontraintuitivt och mer kontroversiellt om läkaren verkligen handlad fel. Vilket är vad en utilitarist vill ställa sig nöjd med, då det inte längre är common sense i någon robust mening, att utilitarism dömer fel.

Sen kan man också acceptera att det i princip är okay, men att denna praxis, empiriskt sett, vill leda till mer negativa konsekvens (kanske korrupta operationer, ledsna familjer osv.osv.) varför utilitaristen kan säga så här: det är i princip tillåtet, men det har ingen praktisk import och den sortens handlinger bör därför inte tillåtas överhuvudtagit.

Tänk också på att utilitaristen, som vissa av dina motståndare i tråden, kan påpeka att, ja, även om man i princip kan acceptera en sån operation, så är en läkare i praxis aldrig så säker på utfallet, varför han inte är begrundad i sin tro att hans handling vill leta till bra konsekvenser i tillräcklig grad för att rättfärdiga det. Så här är resultatet: i princip tillåtit, men praxis lever aldrig upp till betingelser som gör beslutet tillräckligt välmotiverad.

Dessa sista sortens argument är mindre överbevisande, imo, då den inte tar uddan av ens prima facie reaktion på exemplet.