Språkliga detaljer som flest svenskar säger fel på?

Det är skillnad på att säga och att skriva. De flesta säger nog "tiss dess".
Jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Inom språkvetenskapen kallas detta för tautologi. Det finns många tautologier som faller sig naturliga för de flesta svenskar, t ex chaite och ram-minne.

Sedan är det inte alltid lätt att avgöra vad som är en tautologi och vad som inte är det. Ett exempel är rollspelsnörd . (Ja, ni vet när trettiofemåringar klär sig till sagofigurer, talar ett påhittat ork-språk och fäktas med latexsvärd. Men det är ju ett fritt land, som en amerikan hade sagt.)

Är "påhittat ork-språk" en tautologi förresten? Kan man tänka sig ett ork-språk som inte är påhittat?

Tautologi eller pleonasm, det ligger i betraktarens öga. Generositet eller tjatighet likaså, om jag får bli lite självironisk.

Ordet »rollspelsnörd« är knappast en tautologi, eftersom rollspel är en allmän metod för grupputveckling och konfliktlösning. Om vi behåller bindestreck i chai-te så följer vi dels en regel om språkskifte inom sammansättning, dels blir det lätt att beställa te i Lissabon: chá.

Jag hade en betydelse av rollspel i åtanke. Men min poäny är att det inte alltid är uppenbart vad som ingår i ordet. I fallet "ogift ungkarl" är det uppenbart, men det är inte alltid lika uppenbart.

Jag hör det minst en gång om dagen. Lyssna på olika kanalers nyhet och vädersändningarna så kommer du nog också höra det.

Sen kan man ju undra hur fatalt det är.

Sen kan ju jag fråga varför du har så otrevlig ton. Jag har alltid varit en språkpolis och är duktig på grammatik. Det är mer vanligt att de säger enligt mitt exempel. Men du kanske inte hör det för du är galet arg för någon annan sagt något du inte håller med om.

Men... "var ska vi" kan man väl inte säga överhuvudtaget om man vill upprätthålla den skillnaden? "Till centrum" är ju också en riktning.

Ja, du har rätt. "Till" anger riktning och kan således inte beskrivas med hjälp av "var".

Var är ni? Vi är i centrum.

Hör ofta att folk använder "måhända" i tron att det är en synonym till "må vara". Exempelvis:

- Det "måhända" att han fick allt serverat, men det var likafullt en bra insats.

Adverbet »måhända« är närmast synonym till »kanske«. Danskan har hybriden “måske”.

Kommentaren till insatsen kan klara sig utan formellt subjekt.

– Må vara att han fick allt serverat, men det var likafullt en bra insats.

Djävesken hva trött man vahl på falkje iblann. Dôm tro dôm lärt säg na stormaktsspråk på skola å gå skäll ätt dôm sôm säg på nä annä sätt. Hôvva sä hämst!

Om man är bekymrad om vad ett ord som t. ex. "måhända" ejenklien betyder, borde det väl ock kännas ganska olustigt att de andra skandinaviska länderna talar helt främmande språk som inte på långa vägar går att avkoda utan flera års studier. För man vet ju aldrig vad de ejenklien säger.

Javisst, men nu var ju själva poängen att de tror att "måhända" är synonymt med med "låt vara/må vara".

Hade inte koll på det faktiskt. Men "må vara" och "låt vara" är synonymer?

Av pedagogiska skäl ville jag visa ett rekommenderat exempel. När man anger ett tvivelaktigt exempel så kan man låta det föregås av en asterix. Lite paradoxalt så markerar språkvetare tokiga exempel med asterix. I andra sammanhang är det bra med en stjärna.

Som (nästan) alltid med synonymer har de en nyansskillnad. Alternativet »må vara« ligger (kanske) närmare »kanske« än »förvisso«. Vanligare konstruktioner använder »visst« och »visserligen«. Observera ordföljden:

– Visserligen fick han allt serverat, men det var likafullt en bra insats.

– Visst fick han allt serverat, men det var likafullt en bra insats.