Varför hjälpa troende i nöd?

Jo, hade en diskussion med en vän om detta.

Om en människa är troende, kan det väl inte finnas någon rimlig anledning att hjälpa honom/henne i ett trängt läge? Vi tänkte såhär;

1. Så länge denna person gör "rätt" (enl. gud) bör ju en plats i himlen vara säkrad. Varpå någon påverkan i "detta" liv är irrelevant.

2. Då vi som icketroende inte påverkas av att agera med godhet, i något liv efter detta, är vi oberörda av möjliga trosbaserade etiska regler.

För att verkligen exemplifiera:

A är djupt troende (kristen, jude el muslim). Enligt A och As familj, styr gud över allt som händer i A's och familjens liv. A och familjen ber till gud varje dag och är övertygad om att den väg livet tar, beror på gud. Oavsett om det resulterar i något. Ibland ber A om eller för något och tolkar vad som händer i anslutning till detta, som om att gud hör bön, el inte. Omständigheterna gör att A blir arbetslös och kan inte försörja familjen (A är ensam familjeförsörjare). Familjen står nu på ruinens brant. A söker alla jobb som går, utan framgång. Slutligen förlorar familjen sin bostad och tvingas bo "på gatan". För att få ihop till den dagliga maten, tvingas familjen sitta på gatan och be.

In kommer frågan: Varför bry sig, som utomstående? Samtliga familjemedlemmar gör ju rätt enligt deras gud, varpå de borde finna tröst i "räddningen" i livet efter detta. Om jag som icketroende förlikar mig med tanken om att en gud finns (sätter mig in i deras situation), borde väl inga problem finnas i att inte hjälpa dem? Allt som sker i deras liv, är guds vilja. Skulle det leda till döden, är problemet obetydligt, eftersom de då kommer till "himlen". De har gjort allt de kan för att leva på "rätt" sätt, och har då en evighet i himlen att se fram emot...

hört talas om barmhärtighet och empati för andra ?

Det mått du mäter med, ska också mätas för dig.

I en del debatter mellan troende och icke-troende brukar de sistnämnda hävda att man inte behöver religiös tro för att vara en moralisk individ. TS frågeställning är intressant eftersom det visar att subjektiv moral kan leda till att man även överväger att inte hjälpa andra människor överhuvud taget. Har dock lite svårt att fatta vilket perspektiv TS vill inta, eftersom det verkar skifta lite mellan tanken att Gud finns och tanken att GUd inte finns. Kan frågeställningen förenklas? Förklara någon.

Intressant frågeställning. Du har alldeles rätt, från de troendes perspektiv är det i det långa perspektivet egalt om du hjälper dem. Däremot undrar jag hur det blir från ditt eget perspektiv? Hur fungerar din moral (jag klandrar dig inte, vill bara veta hur det fungerar).

Absolut!
Men om valet stod mellan att rädda en drunknande ateist och en drunknande katolik (t.ex), skulle jag lätt välja ateisten. En person som är religiös borde inte frukta döden, eftersom det för dem bara är en övergång till en annan fas. Ateisten bör däremot vara övertygad om att det är 1 chans som gäller. Självklart skulle jag rädda båda om det gick. Men tankeexperimentet gick inte ut på det.



Exakt. Jag anser att moral är nåt vi både föds med och lär oss. Det har inget med religion att göra. Bägge kommentarer var snarlika, så jag bakade ihop ett svar.

Om man är troende bör det rimligtvis funnits en tid innan religionens spridning och predikande. Ingen bör under denna tid ha handlat moraliskt "rätt", varpå mänskligheten eg borde utplånat sig själv. Ok, lite långsökt, men ni förstår vad jag menar. Vi är tack vare evolutionen "programmerade" att relatera till varandra och hjälpa de runt omkring oss som behöver det om vi kan. På så sätt maximerar vi genernas spridning ("The Selfish Gene" - R. Dawkins).

Om en person säger till mig att han el hon är religiös uppfattar jag det som att denna person i ett nödläge kommer kämpa för att överleva, men eg inte räds döden då detta är nåt han el hon inte borde vara rädd för. Gud har ju en plan, eller hur? Så hur kan jag då låta en person dö eller svälta (t.ex) om jag själv inte tror på gud? Hur kan jag låta nån fara illa pga av deras tro, om jag själv anser mig veta bättre? Tja, dels för att jag har en sedan unga år inbygd avsky för dogmer och "så här är det, för att det ÄR så!" och dels för att jag är oerhört kritisk till okritiskt tänkande (religion bl. a). Jag anser det är ren dumhet att en person i dagens västsamhälle (observera att jag inte dömer människor i länder med helt annan historia osv) dras till religion. Antalet människor som efter puberteten dras till religion (om de aldrig haft nån direkt kontakt med den) är ju ganska få. Jag anser (likt många andra ateister) att människor som i andra sammanhang är oerhört intelligenta och rationella (forskare, vetenskapare, samhällsdebattörer osv) endast håller fast vid sin tro pga den indoktrinering som skett sedan de var barn. Om hur hela den biten (indoktrinering av barn) funkar är en annan diskussion, men finns att ta del av från BBC, där R. Dawkins samtalar med religiösa ledare om detta.

Typ så...

Det var mig allt en mycket svart/vit generalisering. Om du i ditt hypotetiserande nu inflikade att katoliken är en sympatisk hedersman/-kvinna, som gör mycket gott (utan en prislapp) här i livet och ateisten en narcissistisk sociopat .... vad då?


I realiteten finns det en teistisk falang, som är teistisk p.g.a. dödsångest (jag tror dock inte att denna falang är representativ).

[quote=postvagn|48983242] Vad har det öht för betydelse vad en människa har för tro, i ett trängt läge vilket påkallar hjälp?

Inte lite utstuderad hjälp.. om det ens är hjälp du ens pratar om utifrån denna beräknande ådra.


Mmm och då får du det till hjälp? Jag får det till en oerhört egoistiskt utförd handling, inget mer - eftersom den ponerade hjälparen tjänar och beräknar hela tiden gagna sig själv och gud, gud i detta fallet (som alltid) är i princip synonymt med personen som gosar med sitt alter ego och håller dialog med det, dvs med sitt inre. Så han förhandlar duktigt med sig sjäv, i situation när hjälp påkallas - så vad som ursprungligen skulle hålla sig till hjälp, har blivit till egoism, vilket också märkts.. så inget nytt här inte.







Ganska så ja .... det är skönt att veta att en eventuell kosmisk gud.. såsom FSM.. han vet vad han sysslar med och hyser lite respekt åt en medan man lever.

Om du själv inte tror på gudar och paradis som man kommer till efter döden förstår jag inte frågan. Jag tror inte på något övernaturligt. Om jag var tvungen att välja mellan att rädda en katolik och en ateist från att drunkna, så skulle jag självklart välja den som jag med största sannolikhet kunde rädda; skit i religionen. Jag skulle lätt välja katoliken om det innebar att jag t ex slapp simma 100 m extra som jag kanske inte skulle klara av att överleva själv, med resultatet att alla tre drunknar.

Lol

Då kan man ju vända på det och fråga vem skulle du vilja bli räddad av.. en katolik eller en ateist, vem av de två utifrån trossats.. skulle klara av att hjälpa dig eller hjälpa tre på väg att drunkna? jag vet svaret


Frågan är om den troende med bönen som draglina är snabbare...... hinner han är väl den egentliga frågan.. han ska ju också rädda på etiskt bästa tänkbara vis, så hjälp inte blir stjälp.

Den som simma bäst?

ont: Frågan borde egentligen lyda varför hjälpa någon i nöd öht.

Det finns sånt som naturlig empati; som i kombination med rationellt tänkande (~att lyfta i flock är mest effektivt) ledar till att "hjälpande" inte är så ovanligt.