Det här med modes, vad fan är det för vits med det?

Alltså, det här med modes(kyrkotonarter)...

Jag har försökt greppa detta koncept i snart 10 år, men kan för mitt liv inte förstå vad skiten ska vara lönt att lära sig för.

Ni som använder er av modes i ert spel, vad är vitsen?

Ja, alltså vill man spela samma sak om och om igen kan man ju köpa en inspelning. Vill man kunna variera sig mer än så är kyrkotonarter ett icke orimligt sätt att variera känslor och tongångar.

Så hur använder du dig utav modes?

Beror väl på sammanhanget. Frygisk skala kan ge en lite spansk känsla, en del av tonarterna ger lite mystiska eller oväntade tongångar, lydisk skala kan ge en viss känsla av att man inte vet om man befinner sig i tonarten man är i eller des dominanta tonart och så vidare. Skalorna är många och möjligheterna likaså. Det intressanta är väl att testa olika varianter och se vad som låter bra.

Om man vill improvisera över lite mer färgade/altererade ackord, så är de olika kyrkotonarterna det enklaste sättet att få lite struktur. Säg att ackordet är ett C13#11 - om du bara har koll på durskalor eller pentaskalor t ex, så blir det svårt att hitta fraser som passar till det ackordet.

Du kanske har teoretisk koll på vilka toner som ingår i ackordet, och i så fall skulle du kunna modifiera din C-dur-skala till att passa ett C13#11, genom att tänka "jag kör C-dur-skala fast med höjd 4a och sänkt 7a", men efter hand (och när ackorden blir fler) är det enklare att lära sig en skala som ÄR just durskala med höjd 4a och sänkt 7a - namnet på den är "lydisk dominantskala", och då är du inne på modes.

Lycka till!

om det vore självklart hade jag inte frågat

Skalor är till för att underlätta vid komposition och improvisation, inte för att följas som något slags regelverk. Musikteori är ingen lagbok, det är till för att göra det lättare att förstå.

Så här tänker jag mig att man använder sig av modes och dylikt för solon(inom metal). Kompgitarristen ligger och pumpar på en och samma ton, låt oss säga öppet E ála Slayer.

Jag som ska spela solon börjar lira i E - Lydisk skala, för att plötsligt byta till E - Mixolydisk en liten stund för att skapa lite tension och sedan spelar jag E-phygisk dominant på slutet.

Allt går eftersom kompet spelar någon ton som funkar för alla dessa skalor, i detta fall E.
Tror detta kallas pitch axis...

Är detta ett korrekt sätt att tänka kring modes?

Nej. Varje skala har en speciell färg som är anpassad för en viss typ av harmonik. Det är ingen lagform och det finns ingenting som hindrar dig från att använda vilken ton som helst. Jag ser ingen anledning att du ska följa lydisk skala i en del och mixolydisk i nästa och frygisk i en tredje om du inte vill att det ska vara precis så.

Ett korrekt sätt för mig att tänka är att lära sig alla skalorna och sedan arbeta ihop en egen skala baserad på vad man vill åstadkomma precis som du sätter ihop en egen effektsamling eller samplebibliotek.

Ska du däremot göra genremusik som blues, goatrance eller schlager så finns det massa regler som man ofta inte får bryta för mycket med för att fortfarande få kallas för genremusik. Speciellt om det ska vara något avancerat med kontrapunkter och dylikt.

Tänk hur du vill kring dem. Hitta känslan som du tycker att respektive skala förmedlar och välj utifrån det användningsområde. Det är en övergripande princip.

Jag hade aldrig gjort som i ditt exempel dock, hade du spelat ordningen baklänges kanske. Förslagsvis tycker jag inte att frygisk dominant hade skapat en känsla av lättnad i solot. Om du däremot börjar med dominant frygisk som verkligen skapar spänning och gradvis introducerar till lydisk känns det kanske mer logiskt.

Men! Får du det att låta bra är det ju bara gött!