Folk som spenderar hela sina liv såhär

Ah, den självförverkligade personen. Hen som hittar sig själv i livets små stunder. Perfekt, jag diggar din livsstil men den tilltalar inte mig eftersom jag inte har det synsättet. Jag tror på att vi måste hjälpas åt för att vi alla ska vara trygga och säkra. Jobbet finansierar att dom äldre ska kunna få det bra, att unga ska få en chans, att vi alla hjälps åt i en strävan mot en bättre värld.

Min lön spenderar jag för att leva. Visst, jag köper ibland onödiga saker, dock så har jag ett flertal intressen som i princip tar upp dom mesta kostnader så som musik, tvspel, jakt, figurspel, rollspel, kanske lite lajv, festa med kompisar, se skräckfilmer, läsa skräcknoveller och så vidare.

Kan jag fortsätta med det, så kommer jag fortsätta gå till jobbet 7-16. Ja, jag reser och upptäcker nya saker, jag har bara inte en "must do"-känsla över det och kan vara precis lika nöjd med en fredag fylld av Dark Souls.

Jag tjänar bra med pengar nu, fast inte på ett vanligt jobb. Det är klart att alla får leva som de vill, och jag sa vad jag tyckte. Nej jag springer inte runt och skriker yolo och gör massa dumma saker, utan jag gör vad jag tycker är roligt, innan jag är för gammal för det. Att då ha ett jobb och resa bort två veckor per år passar inte in i hur JAG vill leva, men det kanske det gör för någon annan.

Vafan tjänar du pengar på?

Det finns faktiskt alternativ till ekorrhjulet, det är mycket arbete men det är dags att börja lära sig om och ta steg mot att praktisera självförsörjning. Skulle det göras på stor skala så har vi byggt en helt ny (sundare, hållbar) plattform att utgå och forma samhället däromkring ifrån. Omställning till självförsörjning på lokal nivå på så många håll som möjligt är det effektivaste (enda?) sättet att ta oss ur rollen som löneslavare/konsumenter/resurser åt kriminella bankirer, oligarker, stora företag/konglomerat. Så här kan vi inte fortsätta utan att ta död på naturen/oss själva och i processen begränsa oss själva till allt vad livet har att erbjuda, när vi sitter där i våra kontorsburar och försöker betala av lån eller till mat & hyra. Samhället, kulturen och våra egon skapar murar och håller oss tillbaka från att utvecklas och leva ut till vår fulla potential. Varje dag, på arbetet eller i sociala sammanhang förväntas man anpassa sig till roller som inte resonerar med vem man är, men som med tiden blir del av ens personlighet. Men det är väl det som är det fina med nuet, att det inte spelar någon roll vem man var för 5 år sedan, igår eller för 1 minut sedan, varje tillfälle är nytt, och ger nya möjligheter att agera hur som helst.

Sök på: permaculture, (permakultur), earthship, aquaponics, effektiva mikroorganismer (EM)

Frågan är hur man får människor att ta till sig det på ett bra sätt?
"Growing your own food is like printing your own money"

Det här summerar det hela på ett bra sätt. Touché, helt enkelt.

AMEN

Jag antar att folk som lever på detta vis känner sig ofullständiga på något plan. Det kan liknas vid ett psykologiskt fängelse. De känner att de måste uppnå någonting förrän de vågar ta beslutet att göra det de verkligen vill. Med andra ord måste de känna sig fullständiga på något vis förrän de vågar släppa loss.

Vet dock inte om det finns någon absolut tidsgräns för när det är för sent att släppa loss. Kanske då man inte finner något nöje i att göra de sakerna man så länge planerat att göra. Gnistan dör liksom ut så småningom, och planerna omvandlas till oupplevda minnen samtidigt som den magiska förväntasfulla och pirrande känslan man hade inför dessa planer med tiden omvandlas till någonting som kan beskrivas som ett tillstånd av apatisk bitterhet över livet.

I alla fall så blir det svårare att släppa loss ju mera åtaganden man har. Dessa åtaganden är oftast psykologiskt betingade, men bottnar sig oftast i ekonomiska värden. Egendom är ju ett bra exempel på saker som kan hindra en att kasta sig ut i det fria. Man är ständigt bekymrad över sin egendom och dess värde i förhållande till andras egendom. Ägar man inte t.ex. sin villa, så sitter man fast i skuldträsket. Det behöver ju nödvändigtvis inte vara ett träsk man sitter i för att det ska göra det svårare att uppleva äventyr i livet. Även fast man har ett välbetalt jobb kanske man befinner sig i nåpgonting som kan beskrivas som ett amorteringspsykologiskt fängelse. Det amorteringspsykologiska fängelset går ut på att man känner sig mer och mer fullständig ju mera man lyckas amortera på sitt lån, och börjar planera inför sin framtid först då hela lånet är avbetalt, samtidigt som man intalar sig att man först då är fullständigt fri att ge sig ut på äventyr och leva loppan.

https://www.youtube.com/watch?app=de...&v=k_AYOwFY3dQ

Min tillvaro börjar mer och mer kännas som ett icke-liv. Jobbet kväver mig. Jag jobbar heltid (med mycket övertid) och förväntas jobba en hel del på fritiden också. När jag kommer hem från jobbet är jag helt slut. Försummar familjen. Orkar inte träna. Sover dåligt. Magen har pajat. Jag har en smal utbildning, och kan nog inte jobba med så mycket annat än vad jag gör idag. Jag tröstar mig hela tiden med tankar på att på semestern, då ska jag... (sova!). Det är helt enkelt inte så jävla kul. Men jag tjänar bra.

Jag önska att jag kunde ta mig ur det här, men jag kan ju inget annat än det här. Jag sitter fast.

Vad skulle du gjort om du hade en garanterad inkomst på, säg, 10k/mån utan krav på motprestation? Ställ dig den frågan, och försök att agera utifrån det.

Tack! Att tänka så träffar rakt i solar plexus. Jo, jag har nog en bild av vad jag skulle göra. Åka längdskidor. Bara vara. Pulka med ungarna. Spela piano. Se en film med ungarna...

Ah, jag måste fundera på det här, känns ju som om jag dör lite varje dag. Det svåra är att agera - byta jobb? Till vad? Deltid ? Inte nån jag känner i min bransch jobbar deltid, tror jag. Måste fundera. Fan.