Folk som spenderar hela sina liv såhär

Min far är en sådan och samma sak med min mor. Högutbildade, bra inkomst och jobbar konstant. Båda är över sextio och ska snart pensionera sig. De har inte gjort något speciellt under sina liv utan planerar att resa efter att de har jobbat färdigt. Mina föräldrar är dock medvetna om att de har gjort fel och brukar alltid säga till mig att jag ska ta vara på min tid, inte jobba för mycket, leva i nuet och så. Personligen gillar jag att sporta, resa, campa, vara i naturen och hatar att sitta hemma eller sitta på kontor.

Sen efter jobbet så kommer man hem och ser på TV, och börjar dagen nästa morgon igen, man gör knappt något av sin tid och sparar pengar till "framtiden". Fyfan vad tragiskt.

Folk som spenderar sina liv såhär, t.ex. jobbar väldigt mycket och sparar tills dem är gamla utan att leva i nuet, varför gör ni så mot er själva? Inser ni inte att det finns väldigt mycket ni kan göra med ert liv?

Förstå ni ens det jag försöker säga? Påpeka det i så fall så kan jag förtydliga min poäng ännu mer.

Du får mig att tänka på denna video http://www.youtube.com/watch?v=WGoTmNU_5A0

Det blir tyvärr lite så man tänker, i framtiden kanske åka jorden runt under ett par år, men vad gör man innan dess? Självklart har man pengar idag, samt undanlagda pengar tills dess och ser fram emot resan men det är egentligen nuet man ska fokusera på.

Vissa har inte tillrackligt med initiativformaga att ta sig for saker. Men det finns val tusen orsaker. Ekonomin kanske.

Att jobba är ju också ett sätt att leva. Kanske bättre än andra, beroende på vilket jobb det är.

Jag förstår helt och har aldrig förstått det själv. I min familj är dom flesta högutbildade, IT, medicin, forskning, handelshögskolor mm mm. Jag har full respekt för det men är någon av dom lyckliga? Min mamma är det definitivt inte, mina farbröder är det absolut inte mm. Dom gjorde i stort sett alla likadant. Pluggade sönder sig, började jobba/forska, skaffade familj och sen sitter dom och klagar på att livet inte gav dom mer. Någon av dom har rest lite men idag ser dom Gran Canaria med familjen som bäst. Min teori är att dom inte ens vill åka dit, men att dom bokar semester med sina familjer för att alla andra gör det

Jag hoppade själv av gymnasiet och började jobba utomlands som 18åring. Några år senare upptäckte jag online poker och att jag hade en fallenhet för det. Har sedan dess bott och rest över hela världen och blev ekonomiskt oberoende för livet redan innan jag fyllt 25. Förra julen kom jag hem från en 12 månader lång resa. Hade spenderat 4 månader på en roadtrip med vänner i USA, vi bilade mellan Chicago och L.A, sedan L.A upp till Vancouver. Från Vancouver flög jag och en tjej jag träffade där till Sydamerika där vi bodde i Buenos Aires, Rio De Janeiro och Montevideo. Vi hade dom ställena som bas medans vi reste runt i dom länderna. Var en helt magisk resa. Men när jag kom hem lät det likadant som alltid. När ska du skaffa en utbildning? När ska du sluta leva så här? Förstår du inte att du behöver något att stå på? När jag förklarar att jag inte behöver en utbildning för att leva min dröm så blir dom så enormt obekväma och nästan provocerade Speciellt mina ena morbror som vet att jag läst mycket psykologi på egen hand, han förstår inte hur jag kan läsa men inte bry mig om ett diplom.

Jag tror vi vaggas in i vad den rätta vägen är och någonstans behöver människor något dom känner igen för att inte känna sig vilsna. Och klart utbildningssamhället är viktigt för oss som land, men det är galet att det sitter 19 åringar och ska välja universitet och på fullaste allvar överväger att studera medicin, juridik och handels för att sedan välja en av dom. Hur kan en människa ha så spridda intressen? Det har dom såklart inte, utan dom väljer något dom tycker låter bra. Sen får dom sin master och vad händer sen? Jo många av får en chock av hur det egentligen är att arbeta med det dom gett många år av sitt liv till att plugga. Jag tror man endast blir lycklig om man vågar följa sina egna intressen och sin väg. Hinner inte skriva mer, men intressant tråd.

Funderingarna har funnits förr också
https://www.youtube.com/watch?v=f3Q9rLjC9OM

Man gor ju givetvis sina egna val, jag ser inga problem med att kombinera studier och karriar med att se mycket av varlden och leva i nuet.

Att tro att man maste valja mellan de tva ar valdigt trangsynt.

Vad hade du gjort om det gått dåligt på poker?

Vi är alla styrda av samhället på ett eller annat sätt. Många lever det liv som samhället vill att du ska leva. Få kan leva det liv dom vill. Allt är styrt av ekonomi. Men det är inte pengarna som gör dig lycklig. Har pratat med folk som har 40 miljoner på kontot men som super bort sina liv. Varför gör dom så? För att dom gick samhällets väg och inte sin egen?

Våga gå din egen väg och skit i andra!

Kan verkligen hålla med om mycket du säger och du verkar ha haft och har, en otrolig resa! Dock måste jag säga att du troligtvis är en del av en minoritet som kanske lyckats på detta vis. Varför jag tycker det är bra att mer och mer väljer att utbilda sig är för att världen inte ser ut som den tidigare gjorde. Världen blir mer globaliserad, tekniskt utvecklad och avancerad på alla plan, och då gäller det att ha något att komma med. En examen är ett kvitto på att här, jag kan lär mig, jag kan ta till mig. Visst kan det inte ses som en garanti men det visar ändå något. Men så klart, man bör ju inte plugga bara för att plugga utan man bör nog följa sitt hjärta när man väljer utbildning och inte enbart tänka ekonomiskt.

Nu när jorden dock rör sig mer och mer mot en enhetlig civilisation där allt hör samman, tycker jag utbildning är den bästa försäkringen inför framtiden då det gör dig gångbar, inte bara i Sverige men runt om i världen också. Mina föräldrar ångrar sig otroligt mycket att dem inte fortsatte sina utbildningar när dem flydde till Sverige ifrån krig, och det är framförallt detta som sporrar mig till att utbilda mig så mycket jag kan. Utbildning är nr 1 väg till ett rikare och bättre liv, bortom fattigdom vilket är bevisat i ganska många studier.

Jag känner igen detta till en viss del. När jag var 19 och gick ut gymnasiet så visste jag inte alls vad jag skulle göra så jag hoppade på en utbildning som jag slutförde, men efteråt så kände jag att det inte helt var något för mig och hade turen att hitta ett bättre jobb i den mån att jag jobbar mindre och får mer fritid.


Jag har än idag kontakt med mina kurskamrater och jag känner igen den där bitterheten som du nämner. När jag har haft tid att spendera hemma, hinna resa en jävla massa och göra saker som JAG mår bra av så sitter dom där framför sina datorer, jobbar jour och sliter hårt.

Samma sak när jag pratar med vissa andra vänner jag har - då försöker dom "psyka" mig och säga "ja hade jag varit du hade jag jobbat stenhårt, övertid etc"

Orsaken till varför folk lever på det viset kan ha flera orsaker, men den främsta orsaken är väl framför allt att samhället är uppbyggt på att vi ska jobba. Om man då råkar komma från en akademikerfamilj där det är självklart att man ska satsa på en bra utbildning och sedan jobba heltid så är det ju egentligen förutbestämt hur livet ska bli. Aksdemikerjobb har en tendens till att vara belagd under dagtid fem dagar i veckan, och gärna med övertid. Sedan skaffar man barn och hus och då kan,man väl säga att man fortsätter jobba hårt när man kommit hem från jobbet. Har man inga barn så blir det lätt att man sätter sig framför tv:n eller datorn och glor eftersom den långa dagen på kontoret harbsugit,musten ut en.

Så kallade knegarjobb kräver ju också tid och energi, men de erbjuder ändå lite mer flexibilitet i form av skiftarbete som kanske möjliggör att man kan i piggt tillstånd ägna sig åt träning eller andra intressen innan jobbet, plus att deltidstjänster kanske är vanligare. Men hur som, så här ser livet ut och flyktvägarna är få. Vad ska man göra?