Jag avskyr delad vårdnad!

Hej, igår fick jag tillbaka ett prov jag hade sett fram emot att plugga till och som jag för en gångs skull skulle anstränga mig inför. Dagen jag skulle plugga till detta prov märkte jag till min förskräckelse att läroboken var hemma hos min mamma, och hade ingen möjlighet att åka och hämta den. Detta bringade då upp tanken: Varför bor jag varannan vecka mellan mina två föräldrar för?

Jag har inte tänkt på det förut, men tanken att börja bo hos den ena växer ständigt. Min mamma har nyligen träffat en ny karl och därför känns detta i nuläget mera okej att göra, då jag inte skulle lämna henne om hon vart helt ensam. Om jag nu ska bo hos den ena så är det min pappa, varför? Jo för att min pappa bor närmre skolor och gym osv. Jag älskar dem båda exakt lika mycket, har en ovanligt nära relation till mina föräldrar, dem är som mina föräldrar och inte som det verkar för många kompisar, deras vän. Jag vill börja bo hos den ene då delad vårdnad mellan mina föräldrar har lett till dessa konsekvenser:

-Ilska
-Sorg
-Stress
-Rörighet
-Trötthet
-Svårare att planera
-Minskad trygghetskänsla
-Sämre betyg (Inte första gången man glömt en bok kan jag säga)

Med andra ord, att bo varannan vecka mellan föräldrar SUGER. Det är kanske en strålande lösning för vissa, men inte mig.

Jag vet! Vi skickar vårat barn mellan oss som en ping-pong boll mellan oss enda tills hen flyttar hemifrån, VILKEN BRILJANT IDÉ!

Och då är min fråga:

Hur ska jag ta upp diskussionen?

Gör detta mig till ett dåligt barn?

Känner ni till något liknande fall?

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::: :::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::: :::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::: :::::::::::

Slutligen vill jag säga att jag vet att detta är mitt val, men att jag måste välja det som är bäst för mig. Och jag vet att mina föräldrar skulle vilja detsamma, och kan inte flytta hemifrån PGA studier i nuläget. Känns som att bo varannan vecka var mer aktuellt som liten, nu börjar det vara problematiskt......

Prata med dina föräldrar om saken .. Du skriver här och måste därmed vara minst arton år. Det låter helt befängt om föräldrar vill ha "delad vårdnad" om en vuxen myndig person faktiskt...

Det är väl bara att prata med dina föräldrar om hur du känner?
Säg att du vill bo närmare skolan på grund utav att det underlättar för dina studier eller något?

Jag vet men jag sa i texten att jag kan inte flytta hemifrån då jag har studier, snart blire högskola osv. Om ni förstår. Det jag menar är hur gör jag detta så att jag inte sårar min moder? Jag vet att jag kan sticka när jag vill osv men som sagt, hur gör jag det smidigt liksom?

Jo visst detta är prescis som jag känner, jag är inte vuxen för att jag är 18 btw, inte enligt mig iallafall Vill göra detta så smidigt som möjligt, hur tar man diskussionen utan att såra sin moder liksom. Skulle helst vilja flytta men pga studier kan jag inte det i nuläget, och vet inte om man kan kalla det "Delad vårdnad" då jag mera bor varannan vecka som en vana som jag aldrig ifrågasatt förns nu :P Förstår du lite mer hur jag menar då?

Det gör dig absolut inte till ett dåligt barn! Det är helt normalt att du känner dig så.
Dina föräldrar kommer säkert att känna sig lite sårade över SITUATIONEN och inte DIG. De kommer dock att förstå och acceptera ditt val.

Jag föreslår att du kanske bor längre hos var och en?
Exempelvis, att du bor en månad hos din mamma och en månad hos din pappa. På så sätt får du mer ordning på dina saker.
Eller så kan du bo hos din pappa när det är skola och bo hos din mamma på helger och lov?

Lycka till!

Har du ens försökt att prata med dem om det?

Jag tycker förvisso att det är lite osmidigt av dina föräldrar att inte ha lämnat en öppning för att du kan få välja själv, det borde de antagligen ha gjort redan när du började högstadiet. Men nu är det ju trots allt ditt eget ansvar, och du kommer inte att komma ifrån att ta diskussionen.

Nu har jag ju ingen aning om hur dina föräldrar resonerar, men de flesta vill väl att deras vuxna barn ska ta eget ansvar och växa upp till självständiga individer. Att ta ett beslut om att bo på ett ställe av rent praktiska skäl kan väl knappast komma som ett knivhugg i ryggen när du är 18 år. Finns nog inga genvägar att ta, berätta bara för mamma att du tänker bo mer hos pappa ett tag av praktiska skäl och låt henne bli lite ledsen en stund. Det går över!

Har du fyllt 12 har du rätten att själv välja vem du vill bo hos.
Sedan ska du skilja på vårdnad o umgänge. En förälder kan ha enskild vårdnad även om barnet bor växelvis.
Återkom gärna tillbaka till siten när du är gammal nog att inte ha vårdnadshavare.

Tack för ett bra svar! Jo visst men det blir lite samma sak, att jag inte kommer känna mig riktigt hemma liksom.. Men ska som ni sa ta diskussionen med dem snart. Och förhoppningsvis sårar jag ingen!...

Min äldsta dotter flyttade permanent till sin pappa när hon var runt 16, 17 efter att i tio års tid ha bott växelvis, sonen våran följde efter när han var 14. De var helt enkelt trötta på pendlandet och valde att bo hos pappan eftersom han bor närmare deras skolor och kompisar. I den åldern är möjligheten att kunna hänga med kompisarna efter skolan rätt viktig, vilket blev svårare att göra när de bodde hos mig varannan vecka. Mycket tid som behövdes till läxor och sånt gick åt till att packa saker och resa.
Som mamma är mitt huvudsakliga intresse att mina ungar har det gott, och det här var en bra lösning för dem Vi träffas på helger och lov, pratar i telefon och skriver mejl. Det går det med. Visst saknar jag dem, men det är inte deras bekymmer och inget som de ska ta ansvar för heller.

Förstår din situation då jag själv har ett barn som flyttar mellan mig och barnets andra förälder.
Kan inte säga att jag ser framemot när det samtalet dyker upp, men är också medveten om att det kommer att ske någon dag.

Nu gissar jag att du är äldre, dvs inte något barn längre utan en ungdom och då är det ditt och inte dina föräldrars beslut. Att det sedan känns jobbigt och stressande visar bara att du _INTE_ är ett dåligt barn, utan snarare en ansvarstagande ung människa!

Mitt förslag är att du pratar med dina föräldrar, de kommer att förstå även om det kommer att kännas jobbigt för den som drar det kortare strået så att säga.
Men tänk på att det är skillnad mellan mängd och kvalitet och bara för att du inte bor lika lång tid hos båda behöver det inte betyda att du även fortsättningsvis kommer att ge bägge samma mängd kvalitetstid och i slutet av dagen är det det viktiga i varje fall för mig.

Så kort och gott, prata med dem och se till att visa för den förälder som att du inte glömmer bort denne så tror jag att allt kommer att bli bra!

Det är ett arrangemang för föräldrarnas bästa inte för barnens.

Det är fel att barnen ska känna det ansvaret för sina föräldrars välmående.

Även om du nu är ett (ganska) vuxet barn.