När jag var yngre brukade jag argumentera från samhällets perspektiv och jag såg inga problem i att stjäla från de rika och ge till de fattiga; de rika var ju i minoritet och samhället i stort tjänar på att fördela inkomsten jämt och rättvist. Sedan växte jag upp (nåja) och insåg att planekonomi inte var någon direkt hit och att samhället i sig själv inte har några egna rättigheter eller gemensamma intressen, ty samhället består av individer väldigt olika varandra. Jag insåg att det är individen som har rättigheter och friheter, och samhället och staten bör ses som ett hjälpmedel eller medium för frivilliga samarbeten och korelationer individer emellan. När staten inte är frivillig är den per definition invasiv och rättighetskränkande och illegitim. Så jag är liberal baserat på det första alternativet: naturrätt (det finns en massa trådar angående naturrättsperspektivet).
Citat:
Ursprungligen postat av
Tonatiuh
Båda dessa misslyckas. Finns ingen naturrätt, det är en filosofisk vidskepelse. Visserligen en mer sympatisk sådan än kungar av Guds nåde, men ändock en vidskepelse. Finns inga rationella skäl att tro på existensen av en naturrätt om man inte är religiös.
Nu kommer jag kanske med en barnsligt fundering, men tycker du att judarna i Hitlers nationalsocialistiska Tyskland fick skylla sig själva? De levde trotts allt i en demokrati. De behandlades enligt lagen.
Jag skulle också vilja argumentera för att det är nationalstaten som är den moderna guden och att politiken representerar religionen. Hoppes påpekar ju såklart även detta i sin bok
Democracy - The God That Failed.
Citat:
Ursprungligen postat av
Tonatiuh
Sedan så ser jag inte hur ett klassiskt liberalt samhälle leder till mer lycka. Jämför Sverige och USA, där det senare landet har enorma sociala problem. Nu kan man invända att USA inte är någon nattväktarstat. Det är förvisso sant, men landet befinner sig närmare nattväktarstatsidealet än vad Sverige gör, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken, och borde därför i motsvarande grad vara ett bättre samhälle. Hur tror ni t ex avskaffade av allmän skolgång och fem veckors semester (något de bara kan drömma om i USA) skulle tas emot av svenska väljare?
Hur vet man att det är just mängden frihet som korrelerar med uppmätt lycka och inget annat? USA är ett extremt stort land med stora skillnader och jag skulle kunna peka på väldigt många andra saker som påverkar lycka och välmående än just frihet och liberalism. Visste du förresten att Heritage Foundation rankar Sverige som världens 20:e mest fria ekonomi, bara 2 poäng bakom USA? Jag tycker dock att det är en intressant åsikt och det är modigt av dig att ta den "to an extreme". Men om vi vänder på det: om minsta möjliga stat leder till olycka och elände, då måste ju största möjliga stat leda till extrem lycka, för att inte säga extas och eufori?
Det skulle vara kul om du kunde definiera varför Sverige är så bra. Sverige ligger i toppen när det gäller
skattetryck i förhållande till BNP och återkommer ju högt upp när man undersöker hur
välmående befolkningarna är i olika länder. Man skulle kunna anta att länderna med högst skattetryck även har lyckligast befolkning. Detta är emellertid inte fallet. Även om de Skandinaviska länderna (samt några andra) finns högt upp i båda listorna verkar andra länder med högt skattetryck, t.ex. Zimbabwe, Kuba, Frankrike, Bosnien och Hercegovina, Slovenien m.fl. inte ha motsvarande högt skattad lycka. Så, vad exakt är det med Sverige som gör oss så bra? Är det välfärdsstatens utformning? Mängden korruption? Våra skolor? Sjukvården?
Många liberaler skulle argumentera för att Sverige är ett bra land trotts högt skattetryck och inte på grund av det. I en
artikel som publicerades på mises.org argumenterar författaren bland annat för att mycket av Sveriges välstånd byggdes upp innan välfärdsstatens och folkhemmets födelse i mitten av 1900-talet. Sverige var på 1800-talet och under första halvan av 1900-talet ett av världens friaste ekonomier tillika ett land förskonat från krig. Författaren hävdar vidare att även om vår ekonomi under senare årtionden har sett allt sämre ut har vi undgått total ekonomisk kollaps vilket torde ha en inverkan på hur folk mår. En annan åsikt som lyfts fram, i artikeln och på andra ställen, är svenska kvinnors framträdande position i samhället och på arbetsmarknaden. En annan
artikel publicerad på Mises Institute skriven av Per Bylund spekulerar vidare på detta tema och skriver att även om staten växte monstruöst fram till och med 1990-talet och
inga riktiga jobb skapades under perioden 1950-2005 (!) tvingades staten att minska i storlek genom ekonomiska åtstrmningsreformer vilket fått oss att inte falla över samma ekonomiska brant som de flesta andra europeiska länder kraschat nerför. Så, poängen är att (1) Sveriges välstånd inte har skapats av välfärdsstaten (tvärt om!) och att (2) ekonomisk frihet har räddad oss från ekonomisk katastrof samt att (3) Sveriges relativa ekonomiska välstånd i allra största grad påverkar vårt välmående.
Min åsikt är att människor är som lyckligast när vi har som störst frihet och förmåga att styra över våra egna liv. Vilken riktning vi väljer är individuellt men rätten att välja tror jag är fundamentalt viktig. Personlig och ekonomisk frihet leder bevisligen till ekonomiskt välstånd vilket jag tror har stor inverkan på personligt välmående. Välmående är ju dock ett begrepp komplicerat av komplexa samband som enklast illustreras av
Whitehead och Dahlgrens kända modell; arv, kön, utbildning, miljö, statsskikt, arbetsförhållanden osv. är alla faktorer som spelar in på individens välmående och hälsa.