Citat:
Det där hör man så pass ofta att jag känner att jag skulle vilja fråga varför? Det finns väl för all del aspekter av spelet som gör att man kan föredra det om man känner för det men det är även en smått bedrövlig nivå av omständighet i Bloodborne som man aldrig behöver stå ut med i Dark Souls. Att lamporna inte bara kan vara som brasorna i Dark Souls och att man så tvunget ska behöva fara in i drömmen för att där göra vad man i Dark Souls helt enkelt gör vid brasan blir riktigt påfrestande efter ett tag. För all del är det rätt trevligt i drömmen men det skulle räcka om man bara behöver åka dit för att levla upp, köpa grejer och utföra ritualerna vid gravstenarna som skickar en till de där labyrinterna.
Och labyrinterna, ska de vara nån sorts kompensation för att den riktiga världen är mindre och inte lika varierad som världarna i Dark Souls? Det lite smått utskällda Dark Souls ll är alldeles särskilt förträffligt vad gäller stämningsfulla och varierade miljöer, Bloodborne är rätt bra vad gäller miljöer det också, men inte på långa vägar jämförbart med Dark Souls, och så dessa nedrans labyrinter mitt upp i allt som bara är smärre variationer av samma bana om och om igen, inget som höjer betyget för spelets miljödesign direkt.
Och nu kan det tänkas att det var jag som var muppig men än en gång vill jag gnöla om spelets omständighet då det ibland känns som att det utvecklat nån sorts identitetsstörning och fått för sig att det är Monkey Island med tanke på hur mycket gissningslekar man måste leka för att få ta sig fram i miljöerna, man hittar nån snirklig väg som delar upp sig i 50 olika riktningar och när man väl utforskat samtliga kan man konstatera att allt det leder till är en stängd dörr och så måste man gissningsleka lite angående var i spelvärlden det finns ännu en snirklig väg som delar upp sig i 50 olika riktningar man måste utforska för att hitta en nyckel som öppnar dörren och när man väl gjort det leder dörrjäveln allt som oftast inte ens till att man tar sig till nåt nytt område, eller ens till nåt särskilt värdefullt.
Ja, nu blev det lite långdraget, jag kunde åtminstone inte spela Bloodborne utan att tänka på vilka stora, tjusiga och varierade världar Dark Souls har, och hur dessa världar är relativt fria från omständiga och bedrövliga gissningslekar.
Och labyrinterna, ska de vara nån sorts kompensation för att den riktiga världen är mindre och inte lika varierad som världarna i Dark Souls? Det lite smått utskällda Dark Souls ll är alldeles särskilt förträffligt vad gäller stämningsfulla och varierade miljöer, Bloodborne är rätt bra vad gäller miljöer det också, men inte på långa vägar jämförbart med Dark Souls, och så dessa nedrans labyrinter mitt upp i allt som bara är smärre variationer av samma bana om och om igen, inget som höjer betyget för spelets miljödesign direkt.
Och nu kan det tänkas att det var jag som var muppig men än en gång vill jag gnöla om spelets omständighet då det ibland känns som att det utvecklat nån sorts identitetsstörning och fått för sig att det är Monkey Island med tanke på hur mycket gissningslekar man måste leka för att få ta sig fram i miljöerna, man hittar nån snirklig väg som delar upp sig i 50 olika riktningar och när man väl utforskat samtliga kan man konstatera att allt det leder till är en stängd dörr och så måste man gissningsleka lite angående var i spelvärlden det finns ännu en snirklig väg som delar upp sig i 50 olika riktningar man måste utforska för att hitta en nyckel som öppnar dörren och när man väl gjort det leder dörrjäveln allt som oftast inte ens till att man tar sig till nåt nytt område, eller ens till nåt särskilt värdefullt.
Vid ett tillfälle knackar man på en dörr varpå en hand dyker upp, griper tag i och dödar en, lösningen är då att knacka på en annan dörr (en dörr jag redan hade knackat på vid ett tidigare tillfälle) och få nån sorts halsmandel från ett monster och med denna magiska halsmandel i inventoryn blir det att handen istället för en till en annan värld. Just den gången fastnade jag inte särskilt länge men det hade mycket väl kunnat bli segt som fan då jag redan knackat på hos token som gav mig halsmandeln och det var mest för att jag var less och irriterad på att allt i spelvärlden blockerades av låsta dörrar som jag knackade på där igen, jag var mer eller mindre säker på att det inte skulle leda till nåt men jag var så less att jag var villig att göra saker jag inte trodde skulle leda till nåt. Det var dock ingenting mot hur less jag var när jag hoppade ner i vattnet vid det där stället där ett geriatriskt mongo sitter och pekar på månen och säger "Aaaaa". Helvete vad irriterad jag var på spelet då, jag var 99,99% säker på att jag bara skulle dö av att hoppa ner där, men vid det laget var jag så oändligt trött på labyrinterna (jag spelade igenom en hel drös såna eftersom jag var så jävla less på att den riktiga spelvärlden var så besudlad av alla nedrans gissningslekar) att jag inte brydde mig. Och vips så hade jag tydligen snubblat över rätt svar i gissningsleken, och relativt kort efter det hade jag klarat spelet.
Ja, nu blev det lite långdraget, jag kunde åtminstone inte spela Bloodborne utan att tänka på vilka stora, tjusiga och varierade världar Dark Souls har, och hur dessa världar är relativt fria från omständiga och bedrövliga gissningslekar.
Så, varför jag tycker att Bloodborne är bäst? Ja det är för att Bloodborne har bästa miljöerna och känslan helt enkelt, bättre än Dark souls. Tycker att Yharnam och hela den här Lovecraftvärlden de byggt upp är helt otroligt stämningsfull, bättre än Dark souls. Det är perfekt art direction och helt otrolig världsuppbyggnad, bättre än Dark souls. Nivådesignen är också helt otroligt bra, bättre än Dark souls. Utöver detta tycker jag att alla vapen man hittar är varierande och tillfredsställande, bättre än vapnen i Dark souls.
Det jag inte gillar med Bloodborne är att armor spelar så liten roll. Det är i princip det man kallar fashion souls att bara ta på sig det som man tycker ser bäst ut. Går inte att uppgradera det heller. Tycker det är lite oresonligt i början också då man ska ta sig hela vägen till första bossen för att kunna levla upp. Avskydde delen med vad han nu heter som skjuter gatling gun på dig också. Gillar inte heller att det inte är ett alternativ att köra med sköld om man nu skulle vilja det och jag vill hellre dö IRL än lära mig parry med skjutvapnen. Men ändå tycker jag att det är så sjukt bra.
Kan hålla med om att behöva återvända till Hunters dream för att levla är sjukt irriterande också. Men när jag säger Dark souls så menar jag dark souls serien, där du måste göra likadant i de flesta av spelen hittills. Så det är som samma sak.
Och om vi nu måste vara såna så var Dark Souls 1, den absolut bästa spelupplevelsen av alla. Och min bästa spelupplevelse över huvud taget. Det är fan det bästa som hänt att en polare till mig tvingade mig att spela det och tvingade mig att fortsätta trots att jag var så jävla arg. När jag väl kände tillfredsställelsen när jag klarade av gargoylerna klickade allting. Men med det sagt så tycker jag att Bloodborne är det mest kompletta och bästa spelen av de alla.
Men visst väntar och längtar vi till Elden ring? OOoooooooh.
När jag sprang runt i The Nightmare Frontier valde jag armor baserat på vilken Poison Resistance de erbjöd. I Mensmardrömmen valde jag armor med bra Frenzy Res., och så vidare.
